Jag tillbringade alltså förra tisdagen på Sirishofs vårdboende. Personalen som jag gick med var mycket oroliga för larmsystemet i huset – som inte fungerar som det ska. Vi diskuterade vad det beror på att de inte kan investera i ett nytt larmsystem och dessvärre är skälet inte bara ”brist på pengar”. Svaret är lika mycket: ”för att kommunen inte fattar vad en investering är”. Kommunen ser helt enkelt inte investeringar som just investeringar – vi betraktar dem som kostnader. Jag ska förklara.

Som det är idag räcker det nämligen inte med att Sirishof, i det här exemplet, har pengar i sin årsbudget för att betala den årliga kostnaden (räntan) på exempelvis en investering i ett nytt larmsystem. De måste dessutom få sitt förslag till investering godkänt och det måste rymmas i kommunens totala investeringsram (200-400 miljoner kronor/år). Jag tycker att detta är fel. En investering i exempelvis ett larmsystem kan ju nämligen innebära att pengar sparas på sikt (förutom att ett larmsystem rimligen måste fungera – det borde inte vara så mycket att fundera på…).

Häromdagen skrev jag om möjligheten att investera i nya tekniska lösningar för att skapa mer utrymme för aktiviteter. Att skapa mer äldretid genom modern teknik. Med dagens investeringsregler är sådana satsningar svåra eller helt omöjliga att få igenom i investeringsbudgeten. Det gäller även om det handlar om investeringar som skulle betala sig på något eller några år. Om Örebro kommuns regler för investeringar skulle gällt för hundra år sedan hade Sverige förmodligen inte fått några järnvägsspår. Om den typen av regler styrt vår familjs liv hade vi inte kunnat bygga hus. Faktum är att om sådana regler gällde i det privata näringslivet skulle inte svensk industri vara särskilt stark idag – och förmodligen hade aldrig Henry Ford fått okej för en satsning på det löpande bandet. Bara för att ta några exempel…

Återkommer med ett räkneexempel för att visa att vi egentligen inte har råd att låta bli att investera i självgående dammsugare i äldrevården!