Alldeles för lite av sjuksköterskors och läkares tid går idag till kontakten med patienterna. Eller kanske mer allvarligt: mer än sex av tio arbetade timmar läggs på ”administration”. Detta diskuterades i fredags, på Vårdtoppmötet.

I det uttalande som antogs då lanserades ett handlingsprogram, ”Tid för vård”, som ”systematiskt ska minska den tid vårdpersonalen måste ägna åt administrativa arbetsuppgifter och annat som inte är till direkt nytta för patienterna och vårdarbetet.” Om tiden för ”administration” skulle minskas till 50 procent skulle det motsvara 20 000 anställda i vården… Det skulle göra skillnad.

Men man måste samtidigt konstatera att ”administration” inte är helt och hållet onödigt. I den kategorin finns dokumentation som är avgörande för patientsäkerheten, där finns utbildning, forskning och mycket annat som är otroligt viktigt för att vården ska vara säker och trygg. Det finns en risk att vi i debatten förenklar det där för mycket och lurar oss själva att tro att ”administration” är ont och alltid måste minska.

Men med det sagt: onödig administration ska självklart bort. Och i många fall är den inte bara slöseri med pengar – ibland är den direkt skadlig för kvalitet och utveckling i vården. Ta ett exempel: genom att journalerna blivit mer och mer omfattande har mycket viktig information förts in – men dessvärre är det ju också så att det allra viktigaste riskerar att drunkna i mängden information. Därför skulle det till exempel både spara administrativ tid och höja kvaliteten att skapa standardvårdplaner som gör att var och en inte behöver skriva exakt varje steg som görs utan istället kan välja ur exempelvis en förvald rullist. Det viktiga är bara att rensa bort det som är onödigt – och inte det som faktiskt betyder något i vissa sammanhang. Diskussionen om detta har dessvärre ibland fastnat i motsättningar mellan yrkesgrupper (som använder olika delar av journalen och tycker att ”den andras” journal är oviktig…). På samma sätt är det självklart inte någon fördel att journalsystemen är olika inom samma landsting, mellan olika landsting och mellan olika huvudmän (kommun och landsting).

Den här frågan är ett bra exempel på en grundläggande sanning: det går att skapa utrymme för högre kvalitet och utveckling genom att uppmuntra just utveckling och ständigt pågående förbättringsarbete. En verksamhetsledare som inte tror att verksamheten kan bli bättre ska inte fortsätta vara ”ledare”. Och en verksamhet som inte är öppen för nya sätt och nya ögon och inte ser till så att alla medarbetare deltar i förbättringsarbete kommer heller inte att utvecklas.