Imorgon, lördag, börjar Socialdemokraternas partikongress. För oss som är ombud från Örebro län, och för mig personligen, så är en av de viktigaste frågorna bostadsbyggandet – och att det höga byggandet vi har idag ska fortsätta och bli mer socialt hållbart.

Här finns alla handlingar på kongressen
Stora delar av kongressen kommer att sändas på SVT Forum
Här kan du följa ombuden från Örebro län under kongressveckan

Jag är föreslagen som ordförande på kongressen men kommer ändå att ge mig upp i talarstolen i en fråga: bostadsbyggande. Det här är de tre punkter jag vill verka för på kongressen:

1. Finansiering av bostadsbyggande, både för den enskilde (t ex bostadsbidrag) och för fastighetsägare
2. Staten måste hjälpa till mer för ökat bostadsbyggande (även förutom finansiering)
3. Social hållbarhet: lägre hyror, inte bara billigare byggande.

Här är den rätt omfattande motion som jag varit med och skrivit till kongressen. Jag tycker att den rätt väl sammanfattar modern socialdemokratisk bostadspolitik, enligt några av de socialdemokratiska länsorganisationerna i Mälardalen. (Här finns den som pdf-fil om du hellre vill läsa den så.)

2016-10-19

Motion till Socialdemokraternas kongress 2017 från Stockholms läns partidistrikt, Södermanlands partidistrikt, Uppsala läns partidistrikt, Västmanlands partidistrikt, Örebro läns partidistrikt, Östergötlands partidistrikt, Stockholms partidistrikt

Allas rätt till en god bostad
– ett ansvar för hela vårt parti

 

Allas rätt till en god bostad är grundläggande för Socialdemokratin. En aktiv bostadspolitik är också avgörande för Sveriges tillväxt, för att skapa levande och attraktiva städer och för att få hela landet att leva.

 

Att bryta bostadssegregation är kanske den övergripande största utmaningen men också den svåraste. Det handlar om planering av blandade områden, vilket är ett långsiktigt arbete.

 

Men det handlar även om att staten ska vara aktiv. I regeringsförklaringen 2014 framgår att bostadsbyggandet är ett nationellt intresse. Det förpliktigar till att staten kan samordna sina myndigheter och investera i infrastruktur som gör det möjligt att bygga på fler ställen.

 

Vi ser att staten nu gör sin största satsning på bostadsbyggandet på över 20 år. Stimulanspengar till kommuner som bygger i form av byggbonus, investeringsstöd för byggandet av hyresrätter som annars inte skulle bli byggt, stöd till energieffektivisering med mera.

 

Utmaningen för landets kommuner och regioner är stor. Det kanske viktigaste bidraget till en nationell samling kring bostadspolitikens förutsättningar gjordes genom de så kallade Bostadspolitiska samtalen, där regeringen kallade Vänsterpartiet och Allianspartierna till samtal i syfte att finna långsiktigt blocköverskridande överenskommelser. Ett initiativ som applåderades av en hel bransch, kommuner, regioner och intresseorganisationer.

 

Även om partierna inte förmådde samla sig kring en bred överenskommelse fick ändå regeringen en god bild av inom vilka förslag den skulle kunna samla en majoritet bakom sig. Därför är denna typ av initiativ viktiga även framöver. Många av de så kallade finansieringsfrågorna väntar alltjämt på en lösning.

 

Det finns därför goda skäl för Socialdemokratin att formulera ett sammanhållet program om bostadsbyggande, stadsplanering och hållbara samhällen. Inriktningen på ett sådant program bör dels vara att formulera tydliga riktlinjer och principer för socialdemokratiska företrädare på såväl nationell, regional som lokal nivå. Det borde vara självklart att det socialdemokratiska partiet har en principiell uppfattning i aktuella frågor, bortom de akuta frågorna om att bygga bort bostadsbristen. Hur formulerar Socialdemokratin sin syn på ”social housing”? Vad är principerna bakom försvaret av allmännyttans ställning? Hur ser vi på blandade upplåtelseformer när det i många områden handlar om att öka inslaget av ägt boende eller bostadsrätt? Vilken är principen bakom ställningstagandet om att staten ska behandla upplåtelseformerna rättvist? Vad är politikens roll i bostadsbyggande och stadsplanering: vilka redskap finns numera för en progressiv bostadspolitik?

 

De principiella ståndpunkterna måste alltid utgå från de utmaningar vi står inför i dagens samhällsbygge. Vi ser tre områden som särskilt angelägna.

1. Det goda samhället måste vara socialt hållbart

 

Om det ska vara möjligt att alla får rätt till en god bostad, som de har råd med, krävs rörlighet på bostadsmarknaden. Eftersom de flesta bostäder redan är byggda måste samhället bidra till att det skapas flyttkedjor.

 

När det äldre paret kan flytta från villan till ett mer anpassat seniorboende innebär det dels att det frigörs ett hus som en barnfamilj kan flytta in i, men det ger också ett mervärde till det äldre paret som därmed kan leva tillsammans, i sitt eget hem, längre. För samhället är det dessutom samhällsekonomiskt mer lönsamt att tillgänglighetsanpassa nya bostäder än att bygga om hela det äldre beståndet.

 

För att skapa den flyttkedjan krävs i de flesta fall attraktiva bostäder som lockar folk att själva ta steget, men samhället kan också bidra till rörligheten. Staten bör överväga ett särskilt anpassat bostadsbidrag för vissa grupper, för att stimulera möjligheten att efterfråga boende.

 

Kan kommunala eller statliga insatser bidra till att de rymliga äldre villorna blir tillgängliga för stora familjer som i vanliga fall inte skulle kunna få ett lån stort nog för att köpa ett äldre hus i ett attraktivt område? Den blandning som på det sättet kan uppstå i ett äldre, välbärgat, villaområde bör vara så angelägen att det offentliga bör verka för det.

 

Eftersom nya bostäder nästan alltid är dyrare än äldre bostäder står landets kommuner inför en särskild utmaning under kommande år: hela stadsdelar med tusentals lägenheter kommer under tiotals år framöver bara att vara tillgängliga för relativt välbärgade. Den segregering som på många ställen blev resultatet av miljonprogrammet riskerar nu att uppstå i en stor del av landets kommuner – fast med omvända förtecken.

 

För att motverka det krävs ett batteri av åtgärder, en enda lösning kan inte lösa problemet. Viktigt är dock att få prispress, sänkta byggkostnader och statliga stöd att hamna i de boendes plånbok, istället för i byggbolag och fastighetsägares.

 

Några ändringar bör utredas:

• Kan fastighetsvärdet på nybyggda fastigheter blir låst de första fem åren, då avskrivningar inte behövs?
• Bör allmännyttan, eller hyresfastigheter med ”rimliga hyror” få möjlighet att tillämpa längre avskrivningstid så att nybyggnation blir lönsammare i exempelvis mindre tätorter och i de mindre attraktiva delarna av de större städerna?
• Kan lagstiftning och statliga stödsystem möjliggöra för kommuner som exempelvis vill villkora markanvisningar med ”rimliga hyresnivåer” i de nybyggda husen?

 

Blandade områden har många dimensioner, men en grundläggande faktor är att det ska finnas olika upplåtelseformer. Ett område med såväl hyresrätt som bostadsrätt och äganderätt är mer socialt hållbart och bidrar bättre till tillväxt och ett gott samhällsbygge. Men upplåtelseformen får inte i sig vara en ny form av klassmarkör: även normalinkomsttagare ska kunna välja att bo i äganderätt. Socialdemokratin bör formulera en ny egnahemsrörelse: att äga sitt boende ska inte vara förbehållet de med mest pengar, lika lite som hyresrätt ska vara ett boende endast för dem med lägst inkomster.

 

För detta krävs en översyn av bostadsfinansieringen. Bankerna ser redan idag över hur mycket de lånar ut för byggprojekt och med de 700 000 bostäder som ska byggas i åtanke behöver staten/politiken ta ansvar för att tillräckligt med kapital finns tillgängligt.

 

Även vad gäller finansieringsfrågorna krävs ett antal utredningar:

• Kan ett skärpt amorteringskrav ersätta dagens bolånetak?
• Kan ränteavdragen bidra till att fler får möjlighet att äga sitt boende, istället för att bara göra det extra lönsamt för dem som redan haft pengar att köpa hus eller bostadsrätt?
• Kan en utveckling av äganderätten vara ett sätt att göra så att fler kan köpa en lägenhet?
• Kan kooperativ hyresrätt bli ett mer attraktivt val genom statliga insatser?
• Kan blandade upplåtelseformer säkras på annat sätt än genom att det regleras i detaljplaner?
• Bör byggklar/byggbar mark beskattas särskilt?

2. Bygg bort bostadsbristen – och pressa kostnaderna

 

Bostadsbristen är ett allvarligt hot både mot Sveriges utveckling och mot människors möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar.

 

När det saknas bostäder på en ort försvårar det för företag att hitta rätt arbetskraft, kommuner och landsting/regioner går miste om såväl utvecklingskraft som skatteintäkter och det omöjliggör en hållbar stadsutveckling.

 

För den enskilde innebär bostadsbristen begränsade möjligheter, att hen inte har råd att skaffa den bostad man drömmer om.

 

Bostadsbristen innebär också att boendekostnaden drivs upp, eftersom fler är beredda att betala mer för de bostäder som ändå finns. Att bygga bort bostadsbristen är därför avgörande för att kunna skapa rimliga boendekostnader. Om bostadsbristen består kommer det som nås genom lägre byggkostnader annars att ätas upp av ökade bostadspriser på grund av högre efterfrågan än utbud.

 

För att öka byggtakten krävs insatser från alla aktörer. Från staten krävs en översyn om hur regelverk och lagstiftning påverkar, men även förändringar vad gäller finansiering och infrastruktur för att skapa fler bra lägen för bostäder. Från byggindustrin krävs effektivare processer och högre produktivitet. Från kommunerna krävs översyn av planprocesser och arbetssätt. Från fastighetsägarna krävs helhetssyn och långsiktighet för att i vissa fall acceptera lägre vinster under en byggnads första år.

 

Ett batteri av åtgärder krävs alltså.

 

En modell för hur infrastrukturinvesteringar kan finansieras med hjälp av framtida värdeökningar kring exempelvis stationsområden behöver tas fram, utifrån de resonemang som finns i såväl Sverigeförhandlingen som i regeringens 22 steg för fler bostäder. Genom en typ av omvänd förskottering öppnas nya lägen för bostäder och arbetsplatser och statens investering kan delvis finansieras av att kommuner och fastighetsägare ”betalar tillbaka” genom att avstå en del av de framtida vinsterna.

 

Genom tydligare uppdrag till de statliga myndigheterna skapas bättre förutsättningar för ökat byggande. Staten bör ålägga de statliga bolag som äger mark runtom i landet att sälja marken, till ett marknadsmässigt pris, till den kommun som önskar köpa den för att kunna markanvisa fler bostäder och arbetsplatser. Det ökade värde som skapas när exempelvis icke-planerad statlig mark säljs för bostäder skulle kunna återgå till staten, efter att kostnader för exploatering räknats bort.

 

Rätt använt är kommunernas markinnehav ett kraftfullt verktyg för såväl ett ökat bostadsbyggande som för ett bättre byggande. Kommunernas möjligheter att bedriva en aktiv markpolitik och att bygga upp en markreserv bör underlättas. Att återinföra en kommunal förköpsrätt i modern tappning är en möjlighet som med fördel kan övervägas för att stärka den aktiva markpolitiken ute i kommunerna.

 

På många ställen skulle relativt enkla åtgärder från Trafikverket kunna skapa möjlighet för attraktiva lägen för bostäder eller arbetsplatser. Bullerskydd eller andra skydd runt exempelvis ett järnvägsspår trafikerat av farligt gods kan möjliggöra bebyggelse ända fram till spåret. Det bör också prövas om bullermätning inomhus skulle kunna ersätta mätning vid fasad i exempelvis järnvägsnära lägen, i så fall kompletterat med stränga krav på skyddad utomhusmiljö och andra skyddsåtgärder.

 

I de flesta tillväxtkommuner skulle sådana åtgärder från Trafikverket och andra statliga myndigheter över tid skapa värdeökningar, som även de genom särskild lagstiftning kan återgå till staten.

 

Det ökade samspel som därmed krävs mellan staten, kommunerna och fastighetsägare runtom i landet borde vara Länsstyrelsens ansvar att samordna och underlätta. Därigenom tydliggörs också Länsstyrelsernas ansvar för att vid avvägningar mellan olika intressen prioritera upp intresset av fler bostäder och mer arbetsplatser. Att korta handläggningstider, och överklaganden, är ett annat sätt som staten kan bidra till kortare byggprocesser. Samma typ av tidsgränser som kommunerna åläggs vid exempelvis bygglovsprövning (10 veckor) är en utgångspunkt för statliga myndigheter och domstolsväsendet.

 

Det är rimligt att det finns en koppling mellan hur kommuner bidrar till stadsutveckling och byggande, genom att exempelvis detaljplanera mark, och antingen statsbidrag eller det kommunala skatteutjämningssystemet. De kommuner som tar det största ansvaret för att bygga bostäder och planera för arbetsplatser och verksamhet bör också få ekonomisk nytta av det, jämfört med de kommuner som skulle kunna planera för byggande men inte gör det. Hur en sådan koppling kan utformas måste utredas så att den bidrar till mer byggande där behovet av nya bostäder finns, utan att för den skull försämra situationen för de kommuner som har en vikande marknad eller av andra skäl har svårt att bidra till ökat byggande.

 

Ett ökat samspel mellan den nationella nivån och kommunernas handläggning är också tillämpligt när det gäller industriellt byggande. Genom att exempelvis modellhus eller delar av modellhus typgodkänns kan handläggningen förenklas för kommunerna. Exempelvis kan man tänka sig att badrums-moduler, köksmoduler eller sovrumsmoduler är typgodkända och att bygglovsprövningen i respektive kommun uteslutande kan inriktas på den yttre gestaltningen och hur byggnaden samspelar med resten av området. Denna typ av typgodkända moduler skulle också kunna bidra till ett mer klimatsmart byggande, exempelvis ökat trähusbyggande.

 

För många kommuner med en lång historia innebär möjliga fornlämningar stora problem vid planering och byggande. Den osäkerhet som uppstår genom att arkeologiska utgrävningar kan kosta stora pengar och att utgrävningar i vissa fall måste föregå planeringen förhindrar byggande även där historiska lämningar sedan inte visar sig förhindra byggnation. Hur kostnaderna för detta ska fördelas bör utredas särskilt.

 

En ökad dialog och statliga stöd till de kommuner som på olika sätt prövar nya och mer effektiva metoder kan också vara ett sätt att underlätta kunskapsspridning och effektivisera processerna i landets kommuner.

 

Ett av skälen till de ökade byggkostnaderna i Sverige är bristen på utbildad arbetskraft och bristen på tillräcklig konkurrens på byggmarknaden. I båda fallen krävs ett ökat samarbete mellan den nationella nivån och den kommunala: utbildningar måste ges både på kommunal nivå och på universitet och högskolor, fler aktörer på byggmarknaden kräver sannolikt både målmedveten markanvisning till utländska aktörer och statliga insatser för att motverka kartellbildning och liknande.

 

Det finns behov av ökad konkurrens inom byggbranschen. De fyra totaldominerande aktörerna behöver få reell konkurrens. För att kunna börja pressa priser och öka kapaciteten i byggandet behöver större utländska företag kunna etablera sig. Det är bra att Regeringen adresserat frågan.

 

Bristen på rätt kompetens är idag ett stort hinder för tillräckligt byggande. Arbetsförmedlingen kan idag lista flera av yrkesgrupperna kopplade till byggindustrin bland bristyrken. Detta samtidigt som vi fortfarande ser en arbetslöshet bita sig fast i delar av våra städer och kommuner. Nyckeln här är naturligtvis utbildning, praktik inom dessa yrken och snabbspår in till jobb bland de som skulle kunna ta ett jobb inom denna bransch. Kompetensförsörjningen är ett måste för att klara ett bostadsbyggande på de nivåer som krävs. Idag larmar bostadsföretag att de inte klarar av att lämna anbud eftersom de saknar arbetskraft. Konkret handlar det om behov av kompetensförsörjning inom bygg, projekt, plan, VA-ingenjörer, lantmätare och planarkitekter. Vi vill se en prioritering av bristyrken och en fortsatt satsning på KY-utbildning och yrkeshögskoleutbildningar. Det behövs insatser för att locka fler till byggbranschen. Vi ser gärna högskolebehörighet på byggprogrammet!

3. Ett Sverige som växer både i städer och på landet

 

Sverige urbaniseras i en högre takt än de flesta andra länder i Europa. Det är i sig inte konstigt: ett så litet och utspritt land som Sverige behöver växande städer där kunskapsspridning, matchning och kreativitet underlättas. Rätt planerade stadsmiljöer är en viktig tillväxtfaktor: blandade områden med mycket mötesplatser föder exempelvis fler affärsidéer än ensidiga och ensliga miljöer.

 

Genom att förtäta, bygga högre och utnyttja bra lägen som är lättillgängliga för kollektivtrafik eller cykel kan fler mellanstora städer utvecklas till attraktiva miljöer för såväl kreativa näringar som för kultur, attraktioner och ökad tillväxt. Det skapar också bättre förutsättningar för klimatsmarta städer. Regeringens satsning på stadsmiljöavtalen är välkommen.

 

Därför är urbaniseringen en förutsättning för Sveriges konkurrenskraft. Samtidigt måste det vara en nationell angelägenhet att hela Sverige ska leva.

 

Med ett så kraftigt tryck som idag på de stora och medelstora städerna finns risken att avkastningskraven trissas upp så att ännu fler byggprojekt på landsbygd eller i mindre tätorter bedöms vara olönsamma när marknadens bedömning blir den enda rådande.

 

Den här frågan är avgörande om byggnationen ska kunna hållas uppe utanför de större städernas A-lägen vid en nedgång på marknaden. Om man vill rikta detta mot enskilda platser och projekt bör det kopplas till de bedömningar/sammanställningar som länsstyrelsen gör över bostadsbristen i respektive kommun samt det ansvar man har kring bostadsförsörjningen.

 

En översyn av avskrivningstider för nybyggda bostäder som ger allmännyttan, eller hyresfastigheter med ”rimliga hyror” möjlighet att tillämpa längre avskrivningstid, eller att kunna skjuta upp nedskrivningsbehov av värdet vid nybyggnation, bidrar till att fler bostäder kan byggas även på orter där det idag inte anses vara marknadsmässigt att bygga nytt. Samma förändringar skulle sannolikt vara effektivt för att underlätta nybyggnation av bostäder i de miljonprogramsområden som domineras av hyreslägenheter.

 

I många fall är det liknande insatser som krävs i landets mindre tätorter och i många av de hyresrätts-dominerade miljonprogramsområdena i landets medelstora städer. I storstäderna är det i allmänhet lönsamt att bygga nya och mer profilerade bostäder i, eller i anslutning till, miljonprogramsområdena. I landets medelstora städer är dock i allmänhet fastighetsvärdena i dessa områden för låga för att nybyggnation ska anses vara lönsam.

 

Statliga kreditgarantier kan vara en annan modell för att åstadkomma mer byggnation i mindre tätorter eller i miljonprogramsområden.

Självkritik en bra utgångspunkt för framtidssatsningar…

 

Vi måste vara självkritiska inom vårt parti. Under allt för lång tid har bostadspolitiken inte fått den plats i partiets idéutveckling och studietradition som behövs.

 

Partistyrelsen behöver lyfta upp bostadspolitiken bland de områden där förtroendevalda får möjlighet till vidareutbildning, vi kan inte bara utgå ifrån att vi kan hantera den frågan i våra arbetarekommuner. Det gäller inte minst hur vi använder våra kommunala bostadsbolag för ett ökat bostadsbyggande och en klok förvaltning och vilken vägledning som ges till alla de förtroendevalda på olika nivåer inom politiken som jobbar med bostadspolitik.

 

Idag saknas vägledning i form av riktlinjer på flera områden inom bostadspolitiken. Vår önskan är att partistyrelsen kan ges i uppdrag att ta fram sådana riktlinjer.

 

 

 

 

Utifrån ovanstående föreslår vi Socialdemokraternas partikongress 2017 besluta:

 

1. Att kongressen ger partistyrelsen i uppdrag att ta fram bostadspolitiska riktlinjer för en sammanhållen bostadspolitik för hela landet (såväl kommunal-, regional- som nationell nivå). Denna bör även innehålla en ny ”egnahems-vision”.
2. Att Socialdemokraterna ska verka för ökad rörlighet på bostadsmarknaden, och att riksdagsgruppen ska pröva behovet av särskilt anpassat bostadsbidrag för att möjliggöra fler flyttar och fler valmöjligheter.
3. Att Socialdemokraterna ska initiera en utredning om finansiering av byggande, som exempelvis kan pröva statliga kreditgarantier, en femårig låsning av fastighetsvärdet på nybyggda fastigheter och om allmännyttan, eller hyresfastigheter med ”rimliga hyror”, ska få möjlighet att tillämpa längre avskrivningstid eller kunna skjuta upp nedskrivningsbehov av värdet vid nybyggnation.
4. Att Socialdemokraterna ska verka för att staten underlättar för kommuner som vill villkora markanvisningar med ”rimliga hyresnivåer” i nybyggda hus.
5. Att Socialdemokraterna verkar för en översyn göras av amorteringskrav och bolånetak som kombinerar möjligheten att finansiera bostadsköp med en ansvarig finanspolitik.
6. Att Socialdemokraterna ska verka för att det utreds om statliga insatser för att uppmuntra kooperativ hyresrätt, utveckling av äganderätten eller förändringar i ränteavdragen för att bidra till att fler ska få möjlighet att äga sitt boende.
7. Att Socialdemokraterna ska verka för att en modell för hur infrastrukturinvesteringar kan finansieras med hjälp av framtida värdeökningar tas fram.
8. Att ta ställning för att statliga företag ska vara tvungna att sälja byggbar mark till kommuner som vill planlägga och markanvisa marken för bostäder och arbetsplatser.
9. Att ta ställning för att alla statliga myndigheter ska underlätta byggande av bostäder och arbetsplatser, exempelvis genom att Trafikverket i högre grad möjliggör byggande i attraktiva lägen vid vägar och järnvägar.
10. Att ta ställning för att samtliga statliga instanser ska åläggas tidsgränser för handläggningstider och överklaganden.
11. Att ta ställning för att statsbidrag eller skatteutjämningssystem ska användas för att få alla kommuner att möjliggöra byggande genom exempelvis planlagd mark eller markreserv.
12. Att Socialdemokraterna ska verka ge riksdagsgruppen i uppdrag att ta initiativ som uppmuntrar industriellt byggande, exempelvis genom typgodkännande av badrums-moduler, köksmoduler eller sovrumsmoduler.
13. Att Socialdemokraterna ska verka för fler statliga utbildningar inom bygg- och stadsplaneringsbranschen.
14. Att uppmana alla kommuner att göra insatser för att locka fler till byggutbildningar på gymnasial nivå.