REV: Jag föreläste om presidentvalet i USA för en klass på Rudbecksskolan idag och min huvudpoäng var att Obama inte ens är nära att vinna valet, även om det dagligen publiceras opinionsundersökningar som visar att han ”vinner” (Hittade nu Zogby international och deras prognoser – fast jag förstår inte vad de gör annorlunda än andra… – , som tydligen tidigare visat att McCain haft ett övertag men som nu visar att Obama leder. Så, vem vet: kanske får jag fel – hoppas!). Huvudproblemet är att de flesta redovisar sympatierna för kandidaterna och även om siffrorna skulle vara trovärdiga (vilket de inte är) så är det ju – tyvärr – rätt ointressant i USA: det är ju inte folket som i direkta val utser president. Minns att Al Gore fick flest röster 2000 (borde ha haft ännu fler om inte Bush-brodern trixat i Florida), likväl blev George W Bush president eftersom han vann flest av delstaternas elektorer.
Och dessutom så visar inte siffrorna den bistra sanningen, som är:
- negativa kampanjer lönar sig och republikanerna är mästare på sådant (just nu kopplar de dagligen Obama till ”terrorister” och ”socialism” (här har Manuel Ferrer översatt den grövsta jag hört)
- valet avgörs av hur de (ofta konservativa) amerikanerna på landsbygden röstar, och dessvärre tyder rätt lite på att de är utpräglade Obamaiter. De har i snitt lägre utbildning och lägre inkomster och är inte särskilt villiga att stödja en intellektuell typ som Obama som dessutom påstås höja skatten.
- opinionsundersökningarna har dessutom utomordentligt svårt att visa den bubblande rädsla som många amerikaner har för att få en svart president (läs t ex i DNs reportage här)
Så, tyvärr står mitt tips fast. Jag tror att vi får stå ut med en skjutgalen republikan i Vita Huset i åtta år till (fast om fyra år hoppas jag att Hillary ger honom en match!). Och tydligen tycker Al Qaida att det vore bra. Det, om något, är väl egentligen ett argument mot McCain. Men om ett terrordåd skulle inträffa före valet så har inte Obama en chans. McCains trovärdighet i säkerhetspolitiska frågor är helt enkelt överlägsen Obamas.
John Kerry fick fler röster än någon har fått någonsin i ett presidentval i USA, men så var det ju det där med elektorsröster. (Och valfusk). I den mån man kan lita på i princip alla opinionsundersökningar (jag tror det bara är fox news som avviker lite, men inte så mycket) leder Obama även med antalet elektorsröster idag. Antalet osäkra väljare är dock oförklarligt högt ännu, och så finns ju den faktorn att många inte kan tänka sig att rösta på en mörkhyad kandidat även om de inte vågar säga det till en opinionsundersökning. Men när till och med Christopher Buckley förespråkar Obama ska det mycket till om GOP inte hamnar i en förnyelseposition de kommande fyra åren.
Visst är valet inte avgjort än, men vem har sagt att elektorssystemet måste gynna republikanerna varje gång? Det räcker med att Obama vinner de delstater Kerry vann, plus en större stater eller flera mindre stater, till för att vinna valet. Om han sedan bara fick knappt hälften av rösterna nationellt betyder det ingenting i sammanhanget. Det är just därför McCain känner sig så hotad: i flera starka republikanska säten har Obama en klar ledning eller är favorit. Det är ett underläge inget lokalt valfusk eller smutskastning kan komma tillrätta med.
En annat problem för McCain är att Obamas kampanj satsar på hela landet istället för bara inrikta sig på vågmästarstater som Ohio eller Florida, och han gör detta med betydligt större resurser och större entusiasm någon demokratisk presidentkandidat haft i mannaminne.
Kerry förlorade för att han ställde upp mot en sittande president och för att han inte lyckades få ut sitt budskap. Detta presidentval har däremot dominerats av Obama och både republikaner och konkurrerande demokrater har varit tvungna att definiera sig mot Obama, inte tvärtom.
Smutkastningskampanjer fungerar ofta, men bara om man lyckas definiera sin föreståndare före han eller hon kan definiera sig själv, annars kan det slå tillbaka. Problemet för McCain är att större delen av det amerikanska folket redan fått en positiv uppfattning om Obama och att det på många sätt är för sent att ändra den uppfattningen. Negativa annonser kan samla kärnväljare i nuläget, men inte värva nya röster.
Vad beträffar erfarenhet så visar den amerikanska historien att amerikanska väljare föredrar oerfarna kandidater framför erfarna. Kennedy vann över Nixon 1960, Clinton över Bush den äldre 1992, och Bush den yngre över Gore 2000. Alla dessa segrar var knappa, men de vann faktiskt. Erfarenhet i strid är inte heller nödvändigtvis en merit: krigsveteranen Bush förlorade mot smitaren Clinton, och krigshjälten Kerry förlorade mot fuskaren Bush.
Jag kan ta upp fler skillnader mot tidigare val, men jag stannar här. Även om mycket kan hända än, så tippar de flesta erfarna bedömare att Obama vinner valet, om än med en liten marginal. Det har mindre med opinionsundersökningar att göra än en bedömning av det politiska läget i stort.
Hoppas innerligt att ni har rätt. Barack Obama vore bra för USA och för världen.
Sedan håller jag nog inte med Hemulen om att Obama redan fått en positiv uppfattning av Obama. Demokratiska väljare: ja. ”Oberoende” väljare, rednecks och working poor i mellanvästern: nej. Negativa annonser skrämmer folk från att ”chansa” på Obama. Och jag är rädd för att det räcker.
Som Jahaja skriver: ”Antalet osäkra väljare är dock oförklarligt högt ännu, och så finns ju den faktorn att många inte kan tänka sig att rösta på en mörkhyad kandidat även om de inte vågar säga det till en opinionsundersökning.” Dessvärre tror jag att det, tillsammans med bristen på utrikespolitisk erfarenhet, avgör. Men måtte jag ha fel.
Både Clinton och Bush (dy) hade dock något som Obama inte har: folklighet. Obama är karismatisk men inte folklig.
Jo, flera opinionsundersökningar på att just oberoende väljare har fått ett mycket bättre intryck av Obama än McCain, särskilt efter sista debatten då Obama framstod som mest ”presidentiell”, medan McCain framstod som labil och osammanhängade. Om det betyder att Obama vinner är förstås en annan fråga. Och naturligtvis finns det massor av republikaner som ogillar Obama, men det hade knappast set annorlunda ut om Clinton eller Edwards varit presidentkandidater.
Lägg märke till hur debatten förskjutits från att ha handlat om Obamas förmåga att vinna demokratiska väljare efter att Clinton besegrats; ingen ifrågasätter detta idag, trots att det finns en del ilska kvar, nu handlar debatten istället om vilka vågmästarstater han antas vinna.
Vad beträffar Bradley-effekten är det omtvistat vilken betydelse det har idag, en generation efter det val som effekten gett namn åt. Det finns bedömare som talar om en omvänd Bradley-effekt, det vill säga att många som aldrig skulle rösta på en svart är attraherade av Obamas kampanj, men vågar inte säga det högt.
Kort sagt, valet förblir öppet och långt ifrån avgjort i förväg. Mycket kan hända inom den närmaste framtiden, men just nu har Obama alla siffror på sin sida. Om det låter otroligt, så tänk tillbaka två år i tiden då ingen hade kunnat förutsäga att Obama faktiskt skulle bli presidentkandidat.
En sak till: folklighet. Det stämmer att Obama framstår som akademisk. Men hans motståndare är knappast ett under i folklighet, det är smärtsamt att se McCain tala, han verkar inte vilja vinna. Igen, det som talar för Obama är hans orubbliga lugn. Inget verkar bita på honom och det är en stor tillgång i detta val.