För oss i oppositionen (s och v) var det rätt stort att Vård och omsorgsnämnd Väster idag beslutade att skriva till Kommunstyrelsen och kräva att nämnderna i Örebro kommun ska få yttra sig om den gigantiska omorganisation som är på gång. Men även om det var stort för oppositionen är det lätt att förstå varför inte FRAM-projektet engagerar örebroare i allmänhet: FRAM står för Framtidens Administration och det hela handlar om hur kommunens förvaltningar ska vara organiserade.

Men likväl är frågan viktig: hur förvaltningarna är organisade påverkar hur vi som politiker kan fullgöra det uppdrag medborgarna gett oss. Särskilt påverkas fritidspolitiker (alltså huvuddelen av Örebros cirka 500 politiker – de som har ”vanliga jobb” och sitter i nämnder på fritiden) av de förändringar som föreslås: de kommer nämligen få svårare att göra ett bra jobb. Majoriteten håller inte med om detta, enligt dem (mp, fp, kd, c, m) handlar det ”bara” om var hundratals tjänstemän ska ha sina kontor. Jag tycker att de förenklar frågan, men även om de har rätt återstår en annan, mycket svårare, fråga för dem att besvara: varför vill de inte bli överens i en så stor fråga?

Socialdemokraterna och vänsterpartiet har (i flera nämnder) begärt att förslaget till omorganisation ska skickas ut på remiss så att fler får chansen att se det, diskutera det och ha åsikter om det. Majoriteten vägrar. Trots att det alltid är bättre att vara överens i den här typen av frågor – annars riskerar ju omorganisationerna att avlösa varandra efter varje val (med majoritetsskifte). Men majoriteten tycks ha satt prestige och diskussioner i slutna rum som överordnat mål för sitt styre.

Trots att de enkelt kunde ha frågat oss i oppositionen om våra åsikter har de låtit bli. Trots att de vet att vi är kritiska vägrar de lyssna. Och trots att vi bara begär öppenhet, insyn och breda överenskommelser så kör de på. Men idag körde de alltså på en mina.

Lars Elamson är kommunalråd för moderaterna men dessutom ledamot i Vård och omsorgsnämnd Väster. Strax före 16 var han tvungen att lämna nämndsammanträdet varpå oppositionen plötsligt förvandlades till majoritet. Så när vårt förslag (om att nämnden ska skriva till Kommunstyrelsen och föreslå att alla nämnder ska få yttra sig om omorganisationen) kom upp kunde vi rösta igenom förslaget (majoriteten kämpade emot: de försökte låta bli att behandla frågan, påstod att de var i majoritet trots allt och hävdade att vi var oansvariga som lyfte frågan). Vi påpekade det självklara: om ni velat göra detta enkelt och i enighet hade ni kunnat lyssna på vår kritik och bry er om vad vi sa. Men majoriteten lyssnar nästan aldrig (i Rådhuset, ska sägas: i många nämnder har vi ett mycket bättre klimat). Och lyssnar man inte så blir det inte så mycket samtal. Och utan samtal blir det ingen enighet.

Jag tror inte att de flesta politiker i majoriteten trivs med slutenheten och oviljan att diskutera över ”blockgränserna”. Men de ledande majoritetsföreträdarna tycks göra det. Därför kändes det extra bra att vi vann omröstningen idag. Trots att vi inser att majoritetsföreträdarna i Rådhuset knappast ens kommer att läsa vår skrivelse.