(REV 080123) Igår var jag med och träffade två föräldrar till barn på Karlslundsskolan. De två har engagerat sig mycket mot beslutet att lägga ner Karlslundsskolan, men mötet handlade om deras oro för hur själva nedläggningen kommer att gå till. Och hur den påverkar barnen. Efter två timmars möte var det inte lätt att veta om man skulle gråta eller bli förbannad. För även om vi hela tiden anklagar högerkoalitionen för att vara oansvariga, klanta sig och vara senfärdiga så var det här värre än så. Här handlar det inte bara om att de är oansvariga och senfärdiga. I den här frågan är de faktiskt helt respektlösa.

På Karlslundsskolan går idag 17 barn med olika typer av funktionshinder. Några av dem har mycket stora behov, de har problem när det är rörigt, de behöver känna extra trygghet. Det kan handla om att inte hitta i lokalerna, att bli stressad när de möter en grupp andra barn i trappan och liknande. Det är med andra ord lätt att förstå att deras föräldrar är oroliga för hur de ska klara en flytt till en ny skola med nya lokaler, nya elever och ny personal. Fast den förståelsen verkar inte kommunledningen ha. Åtminstone är det inte förståelse de visar, det de visar är snarast en fullständig respektlöshet:

1. Efter beslutet i Kommunfullmäktige i juni tog det ett halvår innan kommunledningen tog sig tid att träffa föräldrarna (några politiska sekreterare, inte ansvariga för skolfrågor, var med på demonstrationen på luciadagen). När Lena Baastad (oppositionsledare och skolansvarig för s) träffade föräldrar i höstas var det den första politiker de träffat efter beslutet…
2. De ansvariga politikerna har fortfarande inte träffat föräldrarna till de funktionshindrade barnen. Lennart Bondeson (ansvarigt kommunalråd, kd) har exempelvis vägrat träffa dem och i övrigt är det knappt att de svarar på vare sig brev eller mail (efter samtal med Henrik Elamson, ordförande i skolnämnd sydväst, m, har jag dock fått klart för mig att han har svarat dem och att han verkligen verkar intresserad av att försöka lösa problemen – han ska alltså inte lastas för kommunledningens respektlöshet). (När föräldrarna nu bad att få träffa oss – de har träffat s-företrädare vid flera tillfällen tidigare också – ställde vi upp med två kommunalråd; Lena Baastad och Carina Dahl; en politisk sekreterare som också sitter i Nämnden för funktionshindrade, John Johansson; samt undertecknad).
3. Ingen som är ansvarig för nedläggningsprocessen har tagit kontakt med föräldrarna till de funktionshindrade barnen för att diskutera hur man kan anpassa den nya skolan till barnens behov. I slutet av januari ska de förhoppningsvis äntligen få diskutera det ordentligt. För icke-funktionshindrade (barn och föräldrar) är det givetvis okej att man inte vet allt i förväg (jag kräver inte att få reda på exakt vilken personal det är på min dotters förskola) men om barnen har särskilda behov när det gäller igenkänning och liknande blir situationen annorlunda.
4. Hela hanteringen är dessutom respektlös och oansvarig gentemot skattebetalarna. Jag tror att de flesta vill att funktionshindrade barn ska få tillräckligt stöd så att de får en skolgång som är lika bra som för barn utan funktionshinder (stödet ska kompensera de nedsättningar och hinder barnen har). Men det som nu händer är att kostnaderna förmodligen ökar – samtidigt som kvaliteten sjunker. Eftersom barn och föräldrar inte fått besked så kommer fler att välja specialklasser, vilket är dyrare. För de barn som tidigare gått i ”vanlig klass” är det förmodligen också sämre: det hade varit bättre att satsa pengarna på att anpassa exempelvis Rostaskolan.

I sak tycker jag fortfarande att vi socialdemokrater gjorde rätt som deltog i beslutet att lägga ner Karlslundsskolan, men det här handlar inte om det. Det här handlar om att den som fattat ett politiskt beslut måste ta ansvar för följderna. Om man beslutar att lägga ner en skola måste man, som ansvarig politiker, se till att nedläggningen fungerar. Att barnen får en ny bra skolmiljö. Att anpassningar görs för de barn som behöver det. Och att barn och föräldrar i tid får information om detta. På alla de punkter har kommunledningen misskött sig, slarvat och visat sig ointresserad. Det är så respektlöst att man faktiskt nästan vill gråta. Om min dotter hade samma typ av funktionshinder som några av de aktuella barnen skulle jag vara så orolig att jag inte skulle veta var jag skulle ta vägen. Det minsta man då kan göra som politiker är att lyssna. Och inte ens det är kommunledningen intresserade av.