Media säger att socialdemokraterna bytt skolpolitik. Detsamma sa partisekreterare Marita Ulvskog när hon avslutade socialdemokraternas framtidsdagar på söndagen (istället för Mona, som enligt programmet skulle avsluta – jag var inte den enda som blev besviken på bytet). Konstigt. För så vitt jag vet har inte socialdemokraterna haft någon kongress under helgen. Och så vitt jag vet så krävs det kongressbeslut för att ändra ett tidigare kongressbeslut. Och kongressbeslut finns det gott om i skolfrågor, fast partiledningen är förvisso inte nöjda med alla de besluten. Och det är väl det som är problemet. Det och att opinionsundersökningarna visar att folk inte litar på oss i skolfrågor. Fast Marita Ulvskog hävdade i sitt avslutningstal att vi inte förändrar vår politik utifrån opinionsundersökningar så det kan ju inte vara skälet till förändringarna i skolpolitiken…

Processen kring förändringarna i skolpolitiken är dock intressanta (snällt ordval): 1/ett rådslag skickas ut brett men med kort svarstid, 2/ett skolprogram presenteras för media (som partiets politik – fast det kallas ”diskussionsmaterial”), 3/partiets rådgivande Förtroenderåd kallas in för att besluta om ett skolprogram, 4/Förtroenderådet får reda på att de inte ska besluta om diskussionsmaterialet utan bara om några allmänna inriktningar, 5/Förtroenderådet fattar beslut om ett ”uttalande” om skolan, 6/Marita Ulvskog säger att det varit en bred process som lett till att vi nu ”förändrar vår skolpolitik”. Intressant är ett sätt att se det. (Ullis skriver mer om detta)

Visst finns det skäl att diskutera stora delar i vårt partis skolpolitik, liksom vad som bör göras i skolan för att möta dagens och morgondagens krav (Peter skriver om det här). Men huvudproblemet för (s) när det gäller förtroendet för vår skolpolitik tycker inte jag är innehållet utan att vi inte förmått kommunicera vår politik på ett begripligt sätt. Vi har saknat en berättelse. Så jag kastade ner mina tankar i en ”berättelse om vår skolpolitik”. Så här skrev jag (och jag har inte putsat så mycket på det):

Den som tror att det enda sättet att lära sig är att sitta still i bänken har aldrig sett ett barn lära sig gå. Men samtidigt som barn ska få vara barn och få tid och trygghet att utvecklas så måste unga människor få hjälp att lära sig att förstå den värld vi lever i: det handlar exempelvis både om vad världens religioner säger och i vilka länder religionerna utövas i. Men framförallt måste de få lära sig hur man gör när kartan förändras och när religionernas roller ändras.

De flesta har en del minnen från skolan som man vill glömma – vår uppgift som vuxna är att se till så att våra barn slipper detta: nedlåtande lärare likväl som mobbing och stök. Men de flesta av oss har också glada minnen av skolan – och vi vuxna måste akta oss för att glömma det: det handlar både om en smörkniv som vi lyckades med eller ett prov som gick bra.

Om vi tror att skolan kan fostra goda vuxna genom att plåga dem i nio eller tolv år lurar vi både oss själva och våra barn. Så samtidigt som vi ger alla barn en individuell garanti att få lämna skolan med tillräckliga kunskaper så ska vi ge mer pengar till skolan och förskolan, liksom till vuxenutbildningen. För när vi lovar att alla, var och en,  ska få gå ut skolan redo för jobb eller fortsatt utbildning, lovar vi att det alltid ska finnas en chans att rätta till det som blev fel. De barn och ungdomar som är närvarande i skolan och följer de gemensamma ordningsreglerna ska också kunna kräva att få nödvändigt stöd i sitt lärande.

De flesta av oss har fått lära sig att de planer man hade när man var 16 år inte alltid blev verklighet – därför måste vi förstå att 16-åringens val är viktiga, men att de inte kan få bli livsavgörande. Vill man byta yrke ska man kunna det, vill man studera vidare ska man kunna det. Skolans uppgift är att hålla alla dörrar öppna i barn och ungas liv.

Så kan man försöka formulera en berättelse om skolan. Man kan också nöja sig med en kortare variant: bara ungarna får betyg så håller de käften, tar av sig kepsen och lyssnar. Och då blir nog allt bra. Men endast en folkpartistisk partiledare kan tro att det är en framgångsrik berättelse. Eller?