Patrick Walker fick alltså sparken som tränare för ÖSK (finare uttryckt så gick han och klubben ”skilda vägar”). Jag tror att det kan vara bra för ÖSK. För trots att mitt hjärta hör till Hammarby IF så bryr jag mig om ÖSK; för Örebro som stad är klubben viktig (liksom andra elitidrottsklubbar i stan).

Och som Hammarbyare kan jag också berätta om att det ibland kan vara bra att bryta mot traditionerna (”vi sparkar inte tränare” – om jag minns rätt gick Lasse Sandlin på Aftonbladet ur klubben på grund av uppsägningen…): sist Bajen höll på att ramla ur allsvenskan sparkades Roffe Z. Ny tränare blev Sören Cratz (som jag röstat på som ny ÖSK-tränare på na.se – om han nu är intresserad) och tillräckligt många minns hur det slutade: 21 oktober 2001 blev en av mitt livs största dagar när Cratz ledde ett uträknat lag till klubbens första SM-guld i fotboll. Före säsongen 2001 tippade många Hammarby som nedflyttningskandidat (efter första omgången ledde Hammarby och jag sparade tabellen – tänkte att det var enda gången den säsongen vi skulle toppa…). Cratz förmådde mobilisera spelarna att prestera över sin förmåga. Ungefär vad ÖSK behöver nu för att klara sig kvar.

Men vad händer sedan då? Problemet med årets ÖSK-trupp är ju inte bara att Walker inte fick ut max ur spelarna. Problemet är större än så, och för Örebros skull skulle vi nog behöva fundera på detta – oavsett om vi är ÖSKare eller inte. Vad är det som exempelvis gör att Emra Tahirovic säljs för gissningsvis 15 miljoner ett drygt år efter att han skrämdes iväg från ÖSK? Och varför tycks så många talanger försvinna till andra allsvenska lag? Om ÖSK menar allvar med att tänka långsiktigt är det en del annat som bör diskuteras. Och även om jag inte är ÖSKare och även om jag inte brukar gå på vallen så ofta så är jag intresserad av den diskussionen.