Krönika i dagens NA:

Min fru spände ögonen i mig och sa: ”men du inser att du inte kan träffa alla som har åsikter om Örebro?”. Jag nickade och medgav att jag hade förstått det, men tillade lite tystare: ”fast de flesta ska jag nog hinna träffa”.

För även om det inte är möjligt för en person att träffa alla som har åsikter om osäkra cykelvägar eller snövallar som inte skottats bort så är det ett större problem att folk inte hör av sig. De som tror att politiker inte vill/kan/hinner träffas är fler än dem som föreslår ett möte.

För några veckor sedan valde Socialdemokraterna i Örebro mig till nytt kommunalråd och från årsskiftet blir jag ordförande i Programnämnd Samhällsbyggnad (enligt den tillfälliga sjupartiuppgörelsen som gäller fram till ett besked om det blir omval eller ej). Därmed är jag ansvarig politiker för bland annat stadsplanering, gator, vägar, bussar, fritidsgårdar, bibliotek, idrottsanläggningar och mycket annat. Någon som tror att det finns örebroare som har åsikter om något av detta…?

Så, visst inser jag att jag inte kommer att kunna träffa varje örebroare som har en åsikt om trafiken över Skebäcksbron. Men tro mig, jag kommer att försöka.

När jag häromdagen läste en insändare i NA om hur trångt det blivit på Skebäcksbron insåg jag att jag inte visste så mycket om det, jag cyklar sällan där. Så jag skrev ett insändarsvar där jag berättade att jag vid en viss tid skulle befinna mig på bron, och jag bjöd in de med åsikter att komma dit och berätta hur de tyckte att man skulle lösa problemen. Tyvärr publicerade inte NA mitt svar och därmed var det ju ingen som visste att de kunde träffa mig, men jag cyklade likväl till bron och försökte bilda mig en uppfattning om situationen (de som har åsikter får gärna höra av sig på annat sätt, exempelvis genom att maila till epost@bjornsundin.se).

Sedan jag första gången fick ett politiskt förtroendeuppdrag har jag, så vitt jag vet, aldrig tackat nej till någon som vill träffa mig. Det har säkert hänt att jag missat möten med människor som ville träffa mig (och då ber jag om ursäkt för det), men min grundinställning är att jag som förtroendevald har en plikt att träffa – och lyssna på – dem som har valt mig.

Jag har träffat många, och hört talats om ännu fler, som säger att det är svårt att komma i kontakt med Kommunstyrelsens nuvarande ordförande Staffan Werme (fp). När jag häromdagen berättade detta i en konversation på Facebook utmynnade det i att Staffan Werme anklagade mig för att ljuga (tydligen har det aldrig hänt att vare sig företagsledare eller andra haft problem att få kontakt med honom). Kanske är det så: kanske har Staffan Werme träffat alla som velat träffa honom. I så fall är han att gratulera.

Jag hoppas att jag får problem med att hinna träffa alla som hör av sig till mig. Jag hoppas att örebroare bjuder in mig till möten och ber att få träffa mig för att diskutera viktiga frågor om Örebros utveckling. Det tyder i så fall på att människor är engagerade, och många engagerade människor är en bra grund om man vill göra Örebro till en bättre stad för alla.

När NA häromdagen frågade ”Vilken är den allra farligaste miljön för Örebros cyklister?” kom det in 48 svar. Svaren är en källa att ösa ur i arbetet för att göra Örebro till en ännu bättre cykelstad, och bland kommentarerna kände jag igen min frus irritation på hur hopplöst det är att cykla längs Trädgårdsgatan. Det kändes bra. En av dem som lämnade kommentarer har jag i alla fall träffat…

Här kan du läsa mer om vad jag vill åstadkomma, om de uppdrag jag vill arbeta med.