Här är min krönika från NA igår:

Det är inget konstigt med att människor tänker på sina egna barn först; det är ett helt sunt beteende. Däremot är det vare sig sunt eller anständigt att bara tänka på sina barn och inte bry sig om andra. Ytterst få vill egentligen leva i ett samhälle där var och en bara tänker på sitt eget och där var och en får klara sig på egen hand.

När vi pratar om politiska förslag är det ofta klokt att utgå från det vi känner till; det vi känner igen. Därför utgår föräldrars tankar om framtiden ofta från deras barn, och därför utgår vi alla ofta från vår egen barndom när vi pratar om hur vi vill att barnen ska ha det. Antingen är det för att vi vill att de ska få ha det så bra som vi hade eller att de ska få ha det bättre än vi hade. Barnen är en viktig drivkraft för de flestas politiska arbete.

Jag växte upp på en gata där många barn var i samma ålder och oavsett om vi lekte med lego, spelade fotboll på gräsplanen, landhockey på gatan eller åkte skridskor på den spolade isen ett kvarter längre bort (sådana fanns på den tiden…) så gjordes det gemensamt. De flesta barnen deltog och föräldrarna var trygga i att barnen rusade iväg till någon annan gård för att leka. Trygghet, snarare än osäkerhet och rädsla, präglade föräldrarnas inställning.

Jag vill självklart att mina barn ska få ha det så när de växer upp. Men jag vill också att fler ska ha det så; att alla ska ha det så. Och jag anser att vi har ett gemensamt ansvar för detta. Politiker kan inte genom enkla beslut få föräldrar att känna sig trygga, men vi kan skapa förutsättningar för att fler ska få uppleva en bra uppväxt.

Jag är socialdemokrat för att jag tror att det är allas vårt gemensamma ansvar att ge alla barn, unga och vuxna möjligheter. Det är dels för att jag tror på solidaritet och rättvisa, men också för att jag tror att samhället blir bättre av det. Sverige tjänar på rättvisa och vi mår alla bättre i ett samhälle som är jämlikt; där klyftorna minskar och där ”det är viktigare vart man vill, än var man kommer ifrån”, som Mona Sahlin sa i sitt tal i Visby i torsdags.

Om man vill bygga ett sådant samhälle måste man tänka längre än näsan räcker, längre än något år. Om 20 år är vår dotter 24 år och vår son är 20 år. Vilket samhälle vill vi att de ska leva i? Vilka erfarenheter ska de ha med sig? Kommer unga tjejer och killar då kunna få jobb?

Jag inser att ingen av er som läser detta tänker: ”det där låter korkat: barn och unga borde inte ha det bra”. Och visst; på ytan kan det låta helt självklart. Men politik betyder ingenting om man inte sätter ett förslag i motsats till ett annat.

Ska man tänka längre än näsan räcker så kan man se det som överenskommelser som vi gör i samhället, mellan alla oss som lever här. Så har det, i stort sett, varit tidigare när det gällde välfärden. Förut fanns breda överenskommelser och en bred samsyn på hur vi finansierade välfärden och hur den utformades (rättvis fördelning, utifrån behov).

Att det inte längre är så är det allvarligaste med den politik som den konservativa regeringen fört. De har slagit sönder det samhällskontrakt som de allra flesta svenskar var överens om.

Ta sjukförsäkringen som exempel. Den konservativa majoriteten i riksdagen beslutade, under jubel och applåder från de egna ledamöterna, att slå på dem som har det värst. De fattade beslut som tvingade personer med obotlig cancer att säga upp sig och söka jobb över hela landet. De skapade otrygghet i tusentals familjers hem genom att slå sönder sjukförsäkringen.

Det är i det perspektivet man ska se valet den 19:e september. Om vi tänker oss tjugo år till med den politik som den konservativa regeringen drivit: Vad är det för samhälle vi ser då? Vilka möjligheter kommer våra barn ha? Hur många föräldrar kommer då att våga släppa iväg sina barn till någon annan gård på gatan? Fundera på det när du lägger din röst. Det är du som avgör.