Egentligen var det bara en tidsfråga. Frågan var inte om Gordon Brown skulle lämna som Labourledare utan om han skulle lämna före eller efter att regeringsförhandlingarna var klara. I och med att han lämnar nu, kanske det ändå finns en liten chans att Labour kan få vara kvar i regeringsposition. Eller kanske rättare: då kanske det finns en liten chans att Tories stoppas på tröskeln till premiärministerbostaden på Downing Street nr 10.

Katrine Kielos skriver (som vanligt) klokt om Labour och brittisk politik i Aftonbladet idag. Och hon förutspår – precis som alla andra – att David Miliband tar över som Labourledare. Och därmed skulle Labours framtid se ljusare ut. David Miliband är inte bara en oerhört skarp ideolog, han är också en trevlig och sympatisk politiker som är lätt att gilla. På den senare punkten alltså med andra ord mer eller mindre totalt Gordon Browns motsats.

New Labour var banbrytande i europeisk (och i global) politik. De gav vänstern nytt hopp och visade en väg ut ur nyliberalismens totala grepp. I efterhand är det populärt att håna både Labour och Tony Blair. Visst kan man konstatera att Irak-kriget var ett felsteg, visst kan man håna en del av den stundtals naiva tilltron till att globaliseringen skulle lösa problemen (Kielos skriver klokt om det här).

Det är lätt att vara efterklok. Men fakta är likväl att Labour lyckades. De minskade arbetslösheten, minskade fattigdomen och lyckades minska ojämlikheten snabbare än något annat i-land gjort under motsvarande tid. New Labour var viktigt och tjänade som förebild för många vänster-mitten-rörelser runtom i världen.

När Gordon Brown i höst lämnar ledarskapet i Labour lämnas stafettpinnen över till en ny generation. Det nya gänget med David Miliband i spetsen inger hopp (även om de som är insatta menar att hans bror Ed är ännu mer begåvad). Låt oss hoppas att ledarbytet kan skapa förutsättningar för ett regeringssamarbete mellan Labour och Liberaldemokraterna. Det borde – egentligen – kännas mer logiskt för alla parter än en apart överenskommelse mellan överhetens Tory-parti och de stundtals nästintill extremt radikala Liberaldemokraterna.

Som Katrine Kielos skrev när hon före jul skrev om den europeiska vänsterns behov av förnyelse: ”Gordon Brown linkar fram ytterligare ett par månader men europeisk socialdemokrati står ­inför ett förnyelseprojekt som måste bli minst lika radikalt som en gång den tredje ­vägen.  Som John Maynard Keynes sa (och appropå engelsmän): ”När fakta förändras, då ändrar jag mig. Hur gör ni, min herre?””

En gång i början av 2000-talet var vi fyra vänner som åkte till Storbritannien för att lära av Labours valrörelse. Deras metoder imponerade (den effektiva dörrknackning som vi missionerade om efter resan är idag standard i hela socialdemokratin) men lika mycket handlade det om att våga tala klarspråk. Eller som gurun Peter Mandelson sa då, när vi följde hans kampanj i Hartlepool: ”Det avgörande är att våga säga samma sak oavsett vem du träffar, väljarna genomskådar om du ger olika budskap i olika sammanhang”. Sedan förklarade han för en väljare han knackade på hos att, nej, Labour skulle aldrig införa studielön eftersom det var en dålig idé. Mandelson är förmodligen unik genom att ha fått lämna så många regeringar, men han var också en av de skarpaste hjärnorna bakom det New Labour som förtrollade en halv värld.

Efter att Gordon Brown nu snart lämnar talar en del för att Peter Mandelson blir sist kvar i Labourledningen av New Labours skapare. En ny generation tar över. Strorbritannien, och resten av Europa, är att gratulera.