Just nu är det rätt mycket av det som många i politiken tycker är värst: nomineringsdiskussioner. Det är alltså nu det pratas som mest om vem som ska kandidera till vilket uppdrag och vem som inte ska det. Och jag förstår den där känslan av olust. Mycket väl.

Riktigt olustigt och besvärligt är det i det stora borgerliga partiet som i Örebro kommun närmast saknar makt: moderaterna. När moderaterna nyligen genomförde provval gav medlemmarna en knäpp på näsan till de nuvarande förstanamnen i riksdag (Sten Tolgfors) och kommun (Inger Högström Westerling). De var inte de namn som medlemmarna ville se överst på listorna.

Självklart är det som alla ledande moderater nu säger: provvalet är bara en del i processen. Men för ett parti som moderaterna är det konsekventa nedtonandet av provvalet rätt pinsamt. De har genom alla år försökt hävda att de minsann låter medlemmarna välja och att personvalet ska utökas så att väljarna bestämmer mer än partiet. Att i det läget bortse från medlemmarnas markering är självklart inte så lätt som de låtsas som. Det kommer att förstärka de konflikter som redan finns inom moderaterna (för det är ju ingen hemlighet att det pågår en långvarig maktstrid inom moderaterna i Örebro).

Jag brukar visserligen alltid tippa fel om valresultat (både i USAs presidentval och i Europaval, fast även om annat) men jag är beredd att satsa lite pengar på att det blir ett skifte i den moderata toppen i Örebro före nästa val. Frågan är bara när – och hur – det meddelas till väljarna.

Det är i politiken som i resten av samhället: när en person är glad över att väljas finns det alltid fler som blir besvikna över att de inte blev valda. När medlemmarna – och väljarna – röstar på en kandidat är det ett kvitto på att hon/han gjort ett bra jobb, men för den som inte blir vald är det inte detsamma som att han/hon gjort ett dåligt jobb. Det finns bara ett visst antal ledande uppdrag, precis som varje lag bara får ha 11 spelare på fotbollsplanen när matchen ska starta. Men precis som i fotbollen är det rätt kul bara att vara påtänkt: det är kul bara att få frågan om man vill kandidera till olika uppdrag…

Nomineringstider är inte politikens vackraste period och det kommer att kännas bättre när alla listor är spikade och vi kan prata mer om vilken politik vi vill ha väljarnas mandat för att driva. Fast allra bäst kommer det kännas i slutet av september nästa år: när vi förstår att Örebro kommer att få ett rött-rött (och grönt?) styre och att landet kommer att få en röd-grön regering. Och att både Örebro och Sverige, för första gången någonsin, kommer att ledas av kvinnor. Can´t wait.

För den som undrar: Jag har bockat, tackat och accepterat när föreningar frågat om de får föreslå mig som kandidat till Kommunfullmäktige och till Riksdagen. Hur det sedan blir återstår att se. Nu ska valberedningen diskutera, sedan ska s-medlemmarna säga sitt. Och sedan är det upp till väljarna att göra sitt val.