Tog sista tåget från Stockholm i måndags och kom till Örebro efter midnatt (tack för den förseningen, SJ!). Jag satt hela tågresan försjunken i Elisabeth Georges förra bok ”Innan döden kom” och Ipoden inställd på en spellista med bara bra låtar. Resan gick fort (tur det med tanke på den eländiga fotbollsmatch jag varit på tidigare på kvällen).

Elisabeth George brukar skriva om Thomas Lynley och hans kollega Barbara Havers men ”Innan döden kom” är en avstickare, den handlar om det som föregick slutet på den föregående boken (”När ingen ser”). I korthet kan man säga att det är drygt 500 sidors eländesbeskrivning av hur en pojke blir en mördare. Men det är bra, mycket bra.

Jag har dragit mig länge för att börja läsa boken, trodde att det skulle bli motigt och inte så avkopplande att läsa en så lång bok om hur allt går åt h-e. Men så fel jag hade. Elisabeth George gör det bra, hon beskriver det engelska klassamhället och den hopplöshet som är verklighet för så många britter. Endast en Hollywood-story kan rädda pojken Joel (huvudpersonen) och hans syskon. Med en pappa som oskyldigt dödats i en knarkuppgörelse (där polisen utgår från att pappan också var en brottsling – fördomar spelar roll). Med en psykotisk mamma som är inspärrad på sjukhus. Tre syskon som blivit misskötta och nonchalerade av farmoder och hennes otäcke man; en lillebror som lever i en egen värld, misshandlad av allt som hänt och en storasyster som hanterat livets motgångar genom att i snabbt tempo måla in sig i ett hörn där fängelse verkar vara den enda möjliga utvägen. Den tolvårige Joel tvingas försöka vara vuxen – och misslyckas självklart.

Berättelsen är angelägen, välskriven och skakande. Elisabeth George får läsaren att oroa sig för det slut man vet ska komma, att bli upprörd över fördomar från polisen och myndigheterna och att vilja agera för att förändra ett samhälle som dömer barn till ett liv utan hopp.

När tåget gled in på Örebro central och jag la ifrån mig boken är det alltså inte så konstigt att jag var fast i London-förorternas brutalitet och orättvisor. Så kliver jag ut på perrongen och börjar gå mot cykeln och får syn på ett gäng ungdomar som står i ett hörn. Först reagerade jag som om jag fortfarande var kvar i boken: Ska jag byta väg? Och sedan vaknade jag till: detta är inte London. Detta är Örebro, en måndag kväll.

Örebro city en måndagkväll gör mig inte rädd. Örebro city är inte ett område där det faktiskt finns en risk att ge sig ut. I många år bodde jag på Fredsgatan (och innan dess på Storgatan), mitt i norrcity. Och jag var nästan aldrig rädd när jag gick ut, trots att jag självklart visste att det begås massor av olika brott i Örebro, varje dag. Men jag tyckte inte att jag hade anledning att vara rädd, och sakligt sätt så var risken otroligt liten att jag skulle utsättas för något.

Lite längre fram på vägen mötte jag en tjej som gick hemåt med snabba steg, med mobilen tryckt mot örat. Hon hade – rent statistiskt – mindre anledning än jag att vara rädd. Men för henne spelade inte det någon roll, man såg på henne att hon helst av allt ville komma hem, att promenaden inte alls var trevlig. Statistik, fakta och annat spelar ingen roll i det läget – hon var rädd och ingen kan säga till henne att hon reagerar felaktigt. Ingen kan ta ifrån henne hennes rädsla, och vi andra kan fundera över vad det innebär för ofrihet att ha den rädslan.

Men vad hade hänt om det faktiskt hade funnits skäl för mig att vara rädd? Jag, och min familj, har tillräckligt god ekonomi för att kunna välja någorlunda fritt var vi vill bo. Och det är ju precis så som klassamhället skapar en till synes oföränderlig karta över exempelvis London. De som inte har något val får bo i områden där den starke överlever och där polisen håller sig borta – och betraktas som fiender. Eller som Joel säger: antingen är du grå och syns inte eller så måste du kunna skaffa dig respekt. De som har möjlighet att välja flyttar någon annanstans, där kameror, vakter och återkommande polispatrullering skapar en illusion av trygghet (Elisabeth George visar just i denna, och föregående bok, att våldet lika väl kan drabba en där).

Rädslan, våldet och hopplösheten skapas inte av för korta straff. Inte heller av för få poliser. Visst ska vi ha straff som avskräcker från brott och som har allmänhetens förståelse. Och visst ska vi ha tillräckligt mycket poliser för att kunna upprätthålla ordning och bekämpa brott. Men det är inte korta straff eller få poliser som skapar det klassamhälle som är så tydligt i exempelvis London.

Rädsla, våld och hopplöshet skapas av ökade klyftor, av orättvisor och av otrygghet. Därför är hundratusentals människor utanför a-kassan, sänkta socialbidrag, sänkt sjukpenning, nedrustning av skolor och annat större skäl till ökad brottslighet än färre poliser. Tony Blair myntade det klassiska uttrycket: ”Tough on crime, and on the causes of crime” (vi ska bekämpa brott, och bekämpa orsaken till brotten). Och det är ju det det handlar om.

Så när jag pustar ut på väg från tåget, och inser att jag ju är på väg genom Örebro och inte genom London så är det ingen självklarhet. Anledningen är att vi – faktiskt – skapat ett relativt tryggt samhälle. Men å andra sidan vet jag ju också att det finns gott om områden i Sverige där känslan är annorlunda, där rädslan, våldet och hopplösheten är utbrett och där barn som växer upp inte får alla chanser de borde få. Så visst ska vi vara stolta över det samhälle vi lever i, men vi får självklart inte glömma bort att vara kritiska mot de brister som finns kvar.

Men rädslan och hopplösheten bekämpas inte med högerns lösningar. Högern tror att människor jobbar mer bara för att man säger åt dem att göra det (och straffar dem som inte gör det). Rädsla och hopplöshet bekämpas bäst genom kamp mot orättvisor. Och då handlar det både om att använda skattepengarna så att de ger största möjliga trygghet, så att de ger alla möjligt chansen att utvecklas och växa och skapar en tilltro till att människor behandlas lika oavsett var de bor, var de kommer ifrån eller vem de är.

Men det handlar också om att vi som är förtroendevalda politiker måste visa respekt, ge anledning för människor att lita på oss. Därför är det också en viktigt politisk handling att fråga ”vad tycker du?” (och mena det). Och därför är det ett problem när det finns politiker som tror att slutenhet, hemlighetsmakeri och elitstyre är klokt. Men det är en annan historia…