NA publicerar idag en krönika där jag pekar på några slutsatser av Europavalet som media tycks ha glömt att fundera över. Krönikan finns här. (NA gjorde dock några justeringar, viktigast var att de inte tycker att ”misshandel” är okej när det gäller Kds agerande. Så här skrev jag: ”Är det inte rimligt att fråga Kristdemokraternas företrädare hur de tror att deras misshandel av elever, föräldrar och personal på Varbergaskolan kommer att påverka dem i valet 2010?”)

Ett annat spår som jag tycker media borde fundera på, men som inte rymdes i krönikan, handlar om ”uppstickarpartierna”. För visst är det väl intressant att diskutera varför medias roll som ”försvarare av den lilla människan” så ofta uttolkas som att ta ställning för uppstickar-partier? På vilket sätt är Piratpartiets 7 procent av befolkningen mer ”den lilla människan” än exempelvis de tusentals med sänkt a-kassa som röstade på andra partier?

Visst var medias bevakning av årets val mycket mycket bättre än vid Europavalet 2004, men fortfarande så är medias dramaturgi så uppbyggd på att skapa uppstickar-hjältar att de missar att beskriva den verklighet som miljontals svenskar upplever. När människor låter bli att rösta för att de känner att Europavalet inte berör dem; är det inte lika mycket ett problem för media som för de politiska partierna? Är det verkligen bara de politiska partiernas ansvar att människor använder sin rösträtt?

Sedan har Eva-Lena Jansson (och andra) också rätt när de skriver om att media förenklade även Piratpartiets program (och varför de lockade väljare): det var integritetsfrågorna som lockade mest – inte nedladdningen. Och jag ska ärligt säga att om inte jag (efter 25 år som medlem i det socialdemokratiska partiet) hade så stor tilltro till möjligheten att förändra S-politiken i dessa frågor och sett att mitt parti faktiskt svängt i rätt riktning de senaste åren skulle jag också (i ett annat liv…) kunna tänkt mig att sätta integritetsfrågan så högt på dagordningen att det motiverar en ”proteströst”. Integritetsfrågor är den där typen av frågor som man inte vill försöka förklara för barnbarnen i framtiden: ”farfar, varför satte ni inte stopp, varför startade ni utvecklingen mot det här övervakningssamhället?”.