I söndags när jag lämnade Söderstadion tänkte jag på hur snabbt saker förändras: Några timmar tidigare var allt nattsvart, men efter en uppoffrande kämpainsats hade Hammarby rest sig. Tack vare en otrolig inställning, ett fantastiskt stöd från läktaren trots motgångarna den senaste tiden (jag tror aldrig jag hört Söderstadion stötta laget så kraftfullt – svårt att tro att någon annan publik skulle ge det stödet i det läget).

Så snabbt saker förändras: på måndagskvällen gick luften ur mig helt. Känns helt meningslöst att bry sig om allsvenskan mer. Fotbollförbundets domar borde självklart inte förvåna någon: de är helt konsekventa i att sakna konsekvens – minns att Henke Larsson fick 2 (två) matchers avstängning för en oprovoserad knytnäve i magen på Jon Jönsson (som fick lämna planen). Charlie får fem matcher efter att ha värjt sig mot armbågar i ryggen.

De frikänner skattefuskare men tvångsdegraderar (vissa) klubbar med dålig ekonomi. De drar av poäng för klubbar vars publik missköter sig men de bestraffar inte överhuvudtaget klubbar som orsakar publiken skador. Och så har vi ju klassikern med Ljungskiles tränare som blev avstängd efter användning av mobiltelefon… Pinsamt, sa Bill. Bite me, Lagrell, sa Bull.