För snart två månader sedan avslutade socialdemokraterna en framgångsrik och framtidsinriktad Jobbkongress. Det fick de propagandaansvariga i de borgerliga partierna att skriva ihop rader av cirkulärartiklar och Örebro-folkpartisten Erik Wahlberg kastade sig in i debatten med en artikel som efterlyste mer privat vård. Wahlberg ifrågasatte faktiskt hela grunden för den svenska välfärdsmodellen. Och på två månader har ingen annan folkpartist kommenterat Wahlbergs inlägg (som var undertecknad ”Erik Wahlberg, Folkpartiet i Örebro”). Alltså finns fog för att tro att folkpartiet numera inte står upp för den svenska välfärdsmodellen.
Jag återkommer längre ner till Erik Wahlbergs inlägg, men först några ord om vad man gör om en partimedlem skriver ett debattinlägg som inte stämmer med den inriktning som partiet antagit.
Inom varje parti finns en levande debatt och att partimedlemmar har olika uppfattningar är bara positivt. Problemen uppstår när ett inlägg från en enskild medlem kan uppfattas som den ”officiella linjen”. Det var skälet till att jag och kommunalrådet Carina Dahl skrev ett debattinlägg om ”parbogaranti”. Vi gav oss in i en debatt med en annan partikamrat, Inger Göransson, som skrivit en artikel som ifrågasatte ”parbogarantier”. Carina och jag tyckte att det var viktigt att klargöra att vi socialdemokrater vill att äldre ska få bestämma så mycket som möjligt själva även om de har stora behov av vård och omsorg.
Är då frågan om den solidariskt finansierade välfärden en viktig fråga för folkpartiet? Tydligen inte.
Erik Wahlbergs inlägg i NA (5/11) visade att det viktigaste för folkpartiet (och övriga borgerliga partier?) är vilken skylt som sitter på sjukhus och vårdcentraler. För Wahlberg är det avgörande att verksamheten drivs av ett privat bolag. För mig, och förmodligen för de flesta andra, är det viktigaste istället vilken verksamhet som bedrivs innanför väggarna.
Jag har, liksom det socialdemokratiska partiet, inget emot privata entreprenörer i vare sig vård eller annan verksamhet – för mig är det viktigaste att skattepengarna används på rätt sätt. Dessutom tycker jag, till skillnad från Wahlberg, att det är viktigt att välfärden är solidariskt finansierad via skatterna: plånboken ska inte få avgöra vilken vård den enskilde får.
Så här formulerade sig den socialdemokratiska Jobbkongressen i dessa frågor: ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.”… ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag.”
Tidigare har även folkpartiet försvarar den svenska välfärdsmodellen, men Wahlbergs inlägg i NA (och bristen på tillrättalägganden från folkpartiet) visade att så inte längre är fallet. Så här skrev Erik Wahlberg: ”Med en åldrande svensk befolkning – där allt färre arbetande ska försörja allt fler som står utanför arbetsmarknaden – finns det inte utrymme för det offentliga att ösa skattepengar in i den offentliga sjukvård som redan i dag behöver en kraftig upprustning.”
Budskapet var tydligt, och det handlade inte om en enstaka olycklig formulering. Erik Wahlberg (som alltså representerade ”Folkpartiet i Örebro”) ifrågasatte skattefinansieringen och efterlyste mer privat sjukvård. Han var mycket tydlig med vartåt han vill.
Eller var det så att Wahlberg ”bara” förespråkade gigantiska skattesänkningar? Kanske, men då återstår frågan om hur mycket ska skatterna sänkas? Räcker inte de skattesänkningar på uppåt 100 miljarder som regeringen genomfört med lånade pengar, skattesänkningar som i första hand gått till de som tjänar mest i Sverige? Och även om det ”bara” var skattesänkningar som Wahlberg efterlyste blir resultatet detsamma: hur ska vi annars finansiera exempelvis vården?
Erik Wahlberg argumenterade för ett systemskifte. Han (och tydligen Folkpartiet) vill överge den svenska modellen, som bygger på att alla hjälps åt att finansiera vård, skola och omsorg, och att det är behoven – inte plånboken – som styr vem som får vård först.
Tidigare har de flesta borgerliga partier påstått att de står bakom den svenska välfärdsmodellen (att skattefinansiering är grunden, att alla får del av välfärden och att behoven – inte plånboken – ska styra). Men eftersom vare sig ”Folkpartiet i Örebro” eller något annat borgerligt parti tagit debatten med Erik Wahlberg så antar jag att det är nya tider nu: om högern vinner valen i september så inleds nästa steg i systemskiftet – och då verkar det vara finansieringsprinciperna för välfärden som ändras.
(PS Jag skickade in en debattartikel till NA på ovanstående tema men eftersom den inte publicerats på snart två månader antar jag att den inte kommer in…)
Inget nytt under solen, för min del. När det gäller just vår fina välfärd så gör borgarna sitt bästa för att urholka den helt – den är ju nästan halverat, om inte mer. Den offentliga sektorn halkar mer och mer, det gamla fina Folkhemmet har redan blivit ett minne blott, kapitalet ska få företräde och den fria marknaden med sina hårda regler ska införlivas, det privata ska prioritera mm. De som har ska få och ha mer, de som inte har ska få mindre, men ändå ska de betala mer – allting har blivit dyrare, men nu är det de sjuka som ska finansiera de rikas välstånd, ungarna får ingen chans med sina högskoleutbildningar – de blir utsorterade ändå (ska vi taxcka Totto för det) osv. osv. Det finns massa belägg och svrt på vitt som bekräftar och bevitnar det borgarna gjort under sitt maktutövande – på vår bekostnad. Och sist men inte minst – vår folkliga makt har blivit oss fråntagen för länge sedan så vi har inte så mycket att säga om och påverka maktelitens politiska beslutfattanden. Undrar hela tiden om liberalismen har två sidor eller två olika ansikten – vilken är det sanna beror väl vilka vindar blåser eller?