Mycket skvaller den här veckan. Först ”avslöjades” den hobby-fascistoida mailinglistan ”Elit” där kändisar skvallrar och hånar utomstående. Och sedan avslöjandet om att det är en anställd på Socialdemokraterna som försökt sprida påhittade rykten om Fredrik Reinfeldt. För oss andra – som lägger ner timma efter timma – på att argumentera för socialdemokratisk politik, ifrågasätta moderaternas nedskärningar och på riktigt försöka förbättra samhället steg för steg kommer det som en kalldusch. Nu kommer allt fokus under en period riktas mot denna skandal och alla sakliga invändningar mot den moderata politiken kommer att komma i skymundan. Allt för att ett praktpucko på partiexpeditionen spårat ur.
Att en del sedan tar i så att de ska spricka om detta är en annan sak: för självklart har sådant här förekommit tidigare. Någon som minns piltavlorna med Palmes ansikte på? Någon som minns hån- och hatkampanjerna mot Göran Persson? Någon som tror att det aldrig hänt att ”avslöjanden” om politiker upptäckts med hjälp av politiska motståndare?
Tyvärr är det ju nämligen inte en unik företeelse: klimatet i den offentliga debatten har hårdnat (och det gäller alltså inte bara politiken) och det anses numera vara helt okej att hoppa på andra människor offentligt. Igår skrev Linda Norman-Skugge en särdeles vidrig krönika om Karin Pilsäter (fp). Hon skrev att hon tror att Karin Pilsäter har alkoholproblem och ägnar sig sedan åt att hetsa mot vad hon kallar ”lådvinstanterna”. Hon avslutar med ett utfall mot ”lådvinstanterna” som riskerar att ”mörda våra barn i trafiken”. Och sedan kommer slutklämmen: ”Jag hoppas Karin Pilsäter tar timeout för gott, jag vill inte se hennes nuna i politiken nåt mer.”

Norman-Skugge är ett exempel på den hårdare tonen (som hyllas – och nästan får journalistpriset…), men det finns gott om den typen av krönikörer nu för tiden. Det har blivit acceptabelt att håna, mobba och hetsa eftersom alltför många tycks leva efter principen: ”jag har rätt och därför har jag rätt att göra hur jag vill gentemot dem som har fel”. Elit-listan är ett exempel. Praktpuckot på ”68-an” är ett annat.