Sverige har en akut bostadsbrist, så vad gör regeringen? Två saker: de tillsätter utredningar och skyller på andra.

Något ansvar för utvecklingen tar de inte. Och samtidigt hotas tillväxten av att unga (och gamla) inte hittar bostad; människor tvingas tacka nej till jobb och andra går arbetslösa som en följd av att det byggs för lite. Här är bara några exempel på hur tillväxten och jobben hotas av bostadsbristen:
”Storstadernas bostadsbrist hämmar tillväxt”
”Kvävd tillväxt tillväxt av bobristen”
”Bostadsbrist kan bromsa jobbtillväxt”
”Upp till 660 miljarder kostar Stockholms bostadsbrist i minskad tillväxt”

Men regeringen är passiv. Om man inte tror att tillsättande av rekordmånga utredningar i sig skapar fler bostäder eller att bostadsbristen minskar för att den blir ”någon annans fel”.

I måndags var Ulf Perbo, statssekreterare hos ”bostadsminister” Stefan Attefall (KD), i Örebro och anklagade kommunerna (eller ”planmonopolisterna” som han kallade kommunerna) för att vara huvudansvariga för bostadsbristen. Att en statssekreterare har så dålig koll att han har mage att anklaga kommunerna för att bromsa bostadsbyggandet när han besöker Örebro, där det förra året färdigställdes 1100 lägenheter (jämfört med de cirka 600-800 som Örebros tillväxt ”behöver” varje år). För övrigt färdigställde detaljplaner för drygt 1000 lägenheter under 2012, vilket hade varit klädsamt om Perbo noterat.

Totalt har Örebro färdiga detaljplaner för cirka 4000-6000 lägenheter, där ett bygge kan komma igång på 2-3 månader om någon vill bygga. På liknande sätt är det i de flesta större, och växande städer: i de 25 kommuner där det byggs mest i Sverige finns över 70 000 byggrätter för lägenheter i fastställda detaljplaner. Eftersom kommunen är skyldig att fatta beslut om bygglov inom 10 veckor efter att en färdig bygglovsansökan är inskickad och eftersom kommunen är skyldig att bevilja bygglov om det följer detaljplanen så är kommunens hantering faktiskt inte ett problem i de flesta kommuner (Stockholm och några till avviker).

I Örebro är det dessutom så att det inte ens tar särskilt lång tid att ta fram nya detaljplaner: vi räknar med att vi klarar att ta fram (och besluta) om en ny detaljplan på ett år, vilket är kort tid både jämfört med andra stora kommuner och jämfört med vad lagstiftningen förutsätter. Däremot har vi då och då problem till exempel med de krav statliga myndigheter ställer på detaljplanearbetet, vilket gör att processerna tar längre tid. Ett aktuellt exempel är detaljplanen för Gustavsviksområdet där Länsstyrelsen skickade in helt nya synpunkter under granskningstiden, jämfört med samrådssvaren (så är det inte tänkt att det ska gå till). Dessutom tar det tid att få svar på överklaganden (länsstyrelsen i Örebro län är dock snabba just när det gäller överklaganden), och vem som helst har idag rätt att överklaga vad som helst.

Ett skäl till att inte mer byggs i Örebro, och i andra växande kommuner, är att det är svårt att få finansiering. För en mindre fastighetsägare är det självklart tufft när bankerna ofta inte lånar ut mer än halva summan till ett nybygge (ibland kräver de orimligt mycket egenfinansiering). Men finansieringen är inget regeringen ägnar sin kraft åt. Ulf Perbo avfärdade hela den frågan med att påstå att ”fastighetsägarna får själva finansiera ny- och ombyggnader”. Fast det påståendet gäller självklart inte dem som äger sin egen villa eller bostadsrätt, för där ger staten skatteavdrag för ombyggnader och renoveringar. Varje år kostar ROT-avdraget cirka 13-14 miljarder per år och tillsammans med ränteavdragen ger staten subventioner på 40 miljarder per år till dem som äger sin bostad. Så när Ulf Perbo säger att ”fastighetsägarna får själva finansiera ny- och ombyggnader” är det inte bara nonchalant. Det är dessutom felaktigt och vilseledande.

De räntebidrag som fanns tidigare bidrog till att ge likartade villkor mellan olika boendeformer (flerbostadshus kan inte heller göra avdrag för räntekostnaden som småhus kan). Det första den då nyvalda moderatledda regeringen gjorde efter valet 2006 var att rasera det som återstod av bostadspolitiken. Och det fick förödande konsekvenser, precis som många varnade för.

Byggandet tvärstoppade efter valet 2006 men regeringen agerade inte. Vad regeringen gör åt detta? Inte mycket.

Många år senare låtsas de agera genom att tillsätta rekordmånga utredningar, och skylla på andra. Men tänk om regeringen istället städade framför egen dörr. Till exempel genom att ge mer resurser till de statliga myndigheter som handlägger överklaganden – samtidigt som staten borde besluta om tidsgränser för hur lång tid handläggningen får ta. Sådana tidsgränser har staten beslutat för kommunerna, men inte för de statliga myndigheterna… Vad regeringen gör åt detta? Inte mycket.

Dessutom borde staten skaffa ett helhetsgrepp för Sveriges utveckling. Det kan man ju tänka sig att staten ägnar sig åt hela tiden. Men tyvärr är det så att staten hela tiden agerar i stuprör, ingen har helhetsansvaret (jag har skrivit mer om det här: ”Rikspolitiker är inte korkade, de sitter bara för långt bort för att se helheten”). Varje kommun har ett sådant lagstadgat ansvar för det som sker inom respektive kommun.

Statens stuprörsagerande leder till exempel till att olika myndigheter krånglar till byggandet. Ett exempel är bullerfrågor som på många ställen hindrar eller försvårar byggandet (idag hade det inte varit tillåtet enligt statliga regelverk att bygga Örebro innerstad som den ser ut idag…). Fyra statliga myndigheter har idag (olika) regler för buller, ytterligare ett tiotal statliga myndigheter jobbar med bullerfrågan. Vad regeringen gör åt detta? Inte mycket.

Ett annat hinder för byggandet handlar om bristen på infrastruktur. Om mer investerades i järnväg (såväl regional- och lokaltåg, som fjärrtåg) skulle fler kunna välja att bo där de vill – och kunna söka nya jobb (eller behålla sitt befintliga) på annan ort. Vad regeringen gör åt detta? Inte mycket.

Men det största hindret i stora och växande kommuner, som Örebro, är finansiering. Istället för att avfärda det problemet, som regeringen gör, så borde staten agera för att skapa förutsättningar för mer byggande. Socialdemokraterna har en rad förslag:

• Staten bör tillsammans med bostadsmarknadens parter och centrala aktörer på finansmarknaden se över hur ett kreditgarantisystem skulle kunna understödja ökat bostadsbyggande till lägre byggkostnader.
• En byggbonus för hyresrätter och studentbostäder införs för att uppmuntra byggande av den lägenhetstyp det är brist på i respektive kommun och som bidrar till rimliga boendekostnader, liksom miljömässigt och socialt hållbart byggande.
• Neutralitet ska råda mellan upplåtelseformerna. Större förändringar av skattereglerna inom boendesektorn bör vara föremål för breda, blocköverskridande uppgörelser.
• Förutsättningarna för statliga energisparlån utreds. Syftet skulle vara att underlätta finansiering av energiinvesteringar i fastigheter och genom att staten tillhandahåller förmånliga energisparlån till fastighetsägare för energiinvesteringar i bostäder.

Här finns mer om Socialdemokraternas förslag: ”Bostadspolitik för jobb och hållbar framtid”

Stockholmsregionen är en helt egen saga, den avviker på de flesta sätt från resten av landet. Där är överklagandeprocesser längre, protesterna mot byggande mer högljudda, de politiska processerna längre, infrastrukturen en ännu värre flaskhals och dessutom finns kommuner som överhuvudtaget inte vill bygga (eftersom de är så nöjda med sina välavlönade invånare och vill slippa ”vanligt folk”…). Tyvärr använder regeringen hela tiden Stockholm som exempel på att kommunerna inte sköter sig. Vilket alltså är helt orimligt.

Istället för att åka runt och läxa upp kommuner som vill bygga mer, och som jobbar hårt med det, borde regeringen ägna sig åt på riktigt förändra förutsättningarna och städa framför egen dörr. Men de verkar inte så intresserade av det. Tur att vi förhoppningsvis har en ny regering i höst.

Ulf Perbos två mest bisarra påståenden
Statssekreteraren sa mycket dumt men två uttalanden var så himlastormande korkade att de måste noteras:

1. Numera får vem som helst ta nästan vad som helst för att hyra ut ett rum i andra hand. Den förändringen menade Ulf Perbo var mycket lyckad eftersom ”ökningen av utbudet blivit högre än ökningen av priset”. Vilket självklart är att jämföra äpplen och päron. Det är olika skalor, olika måttenheter och inte jämförbara siffror, vilket självklart Perbo vet. Däremot är det ju inte förvånande att fler väljer att hyra ut lägenheter eller rum när de får ta ut mer betalt för dem. Om alla som hyrde ut ett rum fick pengar av staten för det skulle ökningen vara ännu högre, men det skulle fortfarande inte vara ett rimligt sätt att lösa bostadsbristen. Bostadsbristen måste långsiktigt lösas genom att mer byggs, inte genom att fler betalar överpriser för att bo i en extra stor friggebod eller inhyst i ett rum i en källare.
2. Regeringen vill förbjuda kommunerna att gå före för att minska energiförbrukningen i nybyggnation. Det motiverar Perbo med att det inte innebär mindre utsläpp eftersom ”det bara leder till att tyska kolkraftverk köper utsläppsrätterna och släpper ut mer”. Jag hoppas att Perbo förstår hur korkat det påståendet är. För det första så är hela tanken med utsläppsrätterna att man steg för steg minskar mängden tillgängliga utsläppsrätter (även om den svenska regeringen gjort sitt bästa för att förstöra hela det upplägget), och för det andra så är det ju självklart bättre att ett nybyggt hus förbrukar mindre energi än mer. Att påstå något annat är ju bara att göra sig löjlig.