Idag diskuterade landstingsfullmäktige budget för 2010 och som vanligt menade de borgerliga partierna att mer privatiseringar löser alla problem (en högerpolitiker jämförde Berlinmurens fall med lagen som ger privata vårdföretag rätt att själva bestämma när de vill använda skattepengar i sin verksamhet!).

I torsdags presenterade Hjärt- och lungfonden en rapport som bland annat visar att ”lågutbildade har större risk att få hjärtinfarkt”. Dagens Medicin citerar Roger Höglund, informationschef för Hjärt-lungfonden: ”Det handlar inte enbart om individens ansvar, utan om att alla ska ha rätt till en god hälsa. Nu behövs det en nationell samordnare på hjärtområdet och på sikt en svensk hjärtplan så att förebyggande insatser kommer alla till del.”

Jag vet inte om en nationell samordnare löser problemen i hjärtvården, det kanske det gör. Men vad jag vet är att ökad privatisering inte i sig löser problemen med ojämlikhet i vården. Det finns många goda exempel på väl fungerande vårdcentraler och sjukhus – privat- och offentligt drivna. Det finns på samma sätt många dåliga exempel på såväl privat som offentligt drivna verksamheter. Att ge privata vårdföretag rätt att själva bestämma när de vill bedriva verksamhet för skattepengar är inte ett sätt att lösa problemen.

Jag upprepar vad jag skrivit tidigare, jag tycker att vi socialdemokrater ska fortsätta vara tydliga med jämlikhetsfrågor i vården, och låta högerpolitikerna prata om vilken skylt som sitter på vårdcentralen eller sjukhuset. Det verkar åtminstone som väljarna tycker att det är mindre och mindre intressant vem som driver vårdcentralen – de flesta bryr sig mest om att få bra vård.

Så här borde vi socialdemokrater säga högt och tydligt: ”Vi vilar inte förrän vi har minskat orättvisorna i vården: vi Socialdemokrater kommer aldrig att acceptera att människor får olika bra vård beroende på vilken utbildning de har, var de bor i landet eller var de är födda. Ingen utmaning kan vara viktigare för Socialdemokraterna än att ge varje svensk bra vård utifrån hennes eller hans behov – inte utifrån status eller yrkestitel.”