Att Mona Sahlin bestämt sig för att avgå som partiledare var förvånande och onödigt. Jag sörjer och kommer att fortsätta sörja hennes besked; för som dottern (4,5år) sa: ”vi behöver ju Mona”. Om hon bara visste riktigt hur rätt hon har, dottern.

Mona Sahlin borde ha fått ett större mandat från partiet när det gäller att förnya politiken. Hon borde ha fått helhjärtat stöd från alla partimedlemmar och hon borde ha fått en ärlig chans av media. Men tyvärr verkar det fortfarande vara en provocerande tanke att Sveriges nu aktiva, mest erfarna politiker är en kvinna. En sån här dag är lätt att ägna sig åt ”om-lekar”. Om inte förnyelsen i rådslagen hade halvstannat mitt i. Om Mona fått mandat att förnya jobbpolitiken. Om hon (och andra) orkat ta fajten mot frasradikala skattehöjningsförslag. Om lite fler lyssnat när hon (och andra) vädjade om en politik som faktiskt är relevant även för medelinkomsttagare i storstäder. Om inte… Men nu står vi där vi står.

Jag tycker fortfarande att Mona Sahlin är den bästa partiledare Socialdemokraterna någonsin haft. Hon visade på allvar att laget är större än jaget och hon pratade frihet, rättvisa och jämlikhet på ett mer modernt, modigt och självrannsakande sätt än vad vi vågat göra på länge. Och jag vet att hon skulle ha blivit Sveriges bästa statsminister genom tiderna.

Jag önskar att hon under sina sista tre kvarvarande månader som partiledare lyckas med det hon nu tycks vara fast besluten att göra: att lämna över ett starkare, modernare och mer relevant parti till sin efterträdare. Det var det hon inte fick fullt mandat att göra under de tre år hon fick leda partiet.

Nu ska en efterträdare utses. Jag ser gärna en kvinnlig partiledare igen. Det handlar inte bara om symbolik (även om det är en viktig symbol att Socialdemokratin företräds av många kloka kvinnor), det handlar om att bryta igenom glastaket (som nu fått miljoner sprickor, som Hillary Clinton sa): att Sverige någon gång måste vara moget för att välja en kvinnlig statsminister. Sverige påstås ju för i h-e vara världens mest jämställda land. Men det är inte bara det. Jag tror verkligen inte att det finns typiskt kvinnliga och typiskt manliga egenskaper; individer är olika och likväl som män kan vara pampar kan kvinnor vara det. Men Mona Sahlin visade att det går att leda Sveriges största parti på ett annat sätt än det har blivit lett under drygt hundra år tidigare. Och för ett parti som nu mer än någonsin behöver visa att det förändrats från det gamla ”pamppartiet” till ett parti som lyssnar och förstår det folk pratar om, så är flera av de tänkbara kvinnliga kandidaterna mycket mycket bättre som företrädare. Och dessutom skulle en återgång till en manlig ledare av många tolkas som ”åter till det gamla vanliga – det var bara en treårig parentes” (en del skulle tycka att det var en positiv tolkning… men för de flesta negativ).

Visst är det ett problem att några av kandidaterna till synes är omöjliga (Margot Wallström säger att hon inte vill, Ulrica Messing, Carin Jämtin och andra goda kandidater sitter inte i riksdagen…), men vi är ett stort parti; med många goda kandidater. (Jo, visst finns det en och annan tänkbar manlig kandidat också. men det finns bra många fler otänkbara manliga kandidater…)

PS En helg som avslutas med ett sådant besked blir en skithelg, oavsett vad. Skithelgen inleddes när Hammarby förlorade cupfinalen i lördags, men sjungandet, stämningen och sättet Bajen stod upp mot Sveriges näst bästa lag kunde med lite perspektiv på saken ha gett kraft framåt söndagskvällen eller så. Om inte.