Jag passerade mordplatsen i morse, på väg till ett seminarium. Jag var redan sen men blev ändå tvungen att stanna till. Ganska snart kände jag att tårarna var på väg. Jag gick vidare: Inte rätt tid eller rätt plats att bli gråtmild. Lika lite som på tåget i morse när jag läste den väntade tidningsvinkeln: ”vad gjorde du när du fick reda på att Olof Palme mördats?”. Åter tårades ögonen, precis som de alltid gör när jag tänker på lördagsmorgonen för tjugo år sedan när pappa väckte mig och berättade att Olof Palme mördats. Jag minns inte mycket mer av den dagen, förutom att vi även den lördagen samlades i SSU-lokalen för att titta på film. Någon hade hyrt en film och såvitt jag minns var det inte många som var intresserade av att titta. Om jag minns rätt var det 80-talskomedin ”En tjej i rött”. Lämpligt val…
Det där var året efter att jag gått med i SSU. Jag hade sökt mig till den väl dolda SSU-lokalen några veckor efter att jag varit inne i Örebro och hört Olof Palme tala i valrörelsens slutskede (om jag minns rätt var det på årsdagen av statskuppen i Chile). För mig – liksom för så många andra – var det Palmes internationella engagemang som gjorde mig politiskt intresserad. Att jag var socialdemokrat kändes självklart, lika självklart som att sympatisera med folket i Guatemala eller El Salvador. Och Palme var symbolen för detta engagemang.
Anna Lindh skulle ha blivit vår generations motsvarighet (och åter kommer tårarna). Samma engagemang, samma briljans – men en helt annan framtoning. Och där Palme (åtminstone för mig) nästan uteslutande var utrikespolitikern var Anna helhetspolitikern som gick före både i förnyelsen av miljöpolitiken, när det gällde ökad delaktighet i offentlig sektor och när det gällde demokratiutvecklingen.
All respekt för Reinfeldt och hans familj (och för andra som utsatts för hån, hets eller illasinnat skvaller): Självklart ska man inte relativisera sorg eller utsatthet. Men med tanke på att socialdemokraterna förlorat två ledare till våldet kanske man kunde vädja om lite återhållsamhet i påståendena om att socialdemokratin har en ”kultur som uppmuntrar hat- och hets”.
Idag hoppas jag slippa höra sådana anklagelser.
Ideologierna är döda. Sa Palme. Konstaterade Carlsson. Om du bara hittar tillbaka till ideologierna och kan kommunicera dem till dina med medmänniskor – utan att det blir mediaupptåg, utan att du finner någon annan mening än att just kommunicera – hittar du en väg att verka i Palmes anda. Då slipper du att kämpa mot tårarna en dag som bara är en symbol. För vad är tjugo år annat än en symbol?
Det gör ont. Men vad tror du att Palme hade velat? Att du skulle gå förbi det där jävla gathörnet och ha ångest, eller stå på barrikaderna och agitera socialdemokratins grundpelare? Att likt Bergman på Dramaten leverera en husmanskost av folks dagliga behov att teater, fast politik?
Jag respekterar en politiker som alltid kämpar och inte gråter buhuhuhu när mediasamhället kräver att man gråter. Jag respekterar en politiker som leder när det finns ett behov av ledning. Du har en blogg och ett politiskt uppdrag. Ta tag i det. Visa starka visioner. Kom tillbaka till ideologin. Visa att du har en stark idé. Då är jag med dig. Annars inte.
Vet inte om jag riktigt håller med om att Palme sa att ideologierna är döda. Och sedan är inte Bergman min husgud direkt. Men i övrigt håller jag med dig helt och hållet. Hoppas att jag kan visa visionerna tillräckligt tydligt, men inser att det är alltför sällsynt att vi förklarar hur visionerna och ideologin hänger ihop med ”vardagsfrågorna”. Ska försöka visa det tydligare framöver. För jag vill definitivt att du – och andra – ska vara med.