”Hvis en mann kan skape så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen”, sa AUFaren Stine Renate Håheim till nyhetsjournalisterna och ett evigt citat var skapat.

Enskilda människors ondska hindras inte av socialt kitt, sammanhållning eller mellanmänskliga överenskommelser. Men just för att ondskan och hatet är så starkt måste vi andra vara ännu tydligare. Och det är ju därför den unga AUFarens citat nu sprids som en löpeld: när hon sa att ”om en enda människa kan åstadkomma så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans” så är det inte bara ett konstaterande. Inte heller bara en uppmaning till att ta ställning. Det är den grundläggande analysen. Att riva ner, att skapa hat och att så ondska är ganska lätt. Att bygga upp, att skapa sammanhållning och kärlek kräver många människor. och många människor kan åstadkomma mycket.

När något så avskyvärt och fruktansvärt som terrordåden i Oslo och Utöya inträffar går åtminstone jag igenom olika faser. Först chock och en så här i efterhand obegriplig oförmåga att förstå vad som hänt. Det tar en stund att smälta att mänsklig ondska kan få sådana uttryck.

Därefter följer avskyn och ilskan, och det var då jag fann mig själv tänkande på vilka vapen man skulle kunnat skapa för att stoppa mördaren (inga, kom jag fram till – ett ungdomsläger är kliniskt rent på föremål som fungerar mot en hatisk mördare med skjutvapen).

Först därefter kommer sorgen. Som när vi under lördagen tog del av ögonvittnesberättelser och beskrivningar av de fasor som de jagade tvingades till. En outhärdlig sorg. Det går inte att hålla tårarna tillbaka när man läser om de anhöriga som letar efter sina saknade, eller de unga som flydde för sina liv och såg sina kamrater dö. Och fortfarande väller tårarna fram bara jag tänker på det eller när jag tvingas prata om det som hänt. Försök förklara på ett lämpligt sätt för en femåring varför man halar flaggan på flaggstången. Försök förklara sorgen, varför vi visar medkänsla och solidaritet utan att beskriva det vidriga som hänt.

Först efter några dagar orkar jag börja fundera på vad som kan göras, hur denna typ av ondska bekämpas och förhindras. Då kommer frågorna, funderingarna och slutsatserna. Och så väller allt upp igen.

Jag har funderat mycket på särskilt tre frågor:
– Kyrkan fyller en viktig funktion i denna typ av kriser och jag har, trots att jag är ateist, inga problem med att acceptera det. Trots det grundläggande principiellt felaktiga med att det offentliga samhället till exempel utgår från gudstjänster för att skapa minnesstunder så börjar jag tycka att det det vore direkt olämpligt att ens försöka hitta någon ersättare till kyrkans roll. Jag tror helt enkelt att något annat kan ersätta kyrkan i denna typ av kris, nu och för många år framåt.
– Vad säger det om sammanhållningen i samhället, om vårt sätt att vara mot varandra, att en människa kan utföra sådana dåd, men också att så många experter och tyckare så snabbt var ute och pekade finger mot helt oskyldiga grupper? Är samhället verkligen så uppdelat och fördomarna så starka? (Charlie Brooker skriver lysande om det på http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/jul/24/charlie-brooker-norway-mass-killings)
– Beror det på samhälls- och värderingsförändringar att vi numera nästan vant oss vid terrordåd som riktas mot politiska (eller religiösa) motståndare? Är det verkligen uteslutande extremisterna på respektive sidor som skapat ett klimat som gör att politiskt våld känns vanligare nuförtiden? Det är att göra det för lätt för sig att begränsa analysen till en ensam mördare, en ensam terrorist (nu rapporteras det om fler terrorister, men likväl slutar de flesta analyser i de få onda månniskornas tyranni – även min).

Och dessutom: Vad är det som gör att just Socialdemokratin väcker sådant hat; de enda ledande politiker som mördats i Sverige har varit socialdemokrater och nu terrorattacken i Norge?

Vi får se om jag återkommer till dessa frågor om några dagar.