Etikettarkiv: välfärd

Kommentarer

Mångfald ett egenvärde – ägarformen underordnad

5 kommentarer

I grunden har jag en väldigt enkel utgångspunkt när det gäller välfärdstjänster: varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Med andra ord tycker jag inte att det är skylten på huset eller namnet på arbetsgivaren som är avgörande – det viktiga är att välfärden är av hög kvalitet och att pengarna används så effektivt som möjligt.

Även om jag tidigare haft många frågetecken när det gäller riskkapitalisters intresse i välfärdssektorn (läs mitt blogginlägg från februari 2010 till exempel) så har jag ändå krasst utgått från att det inte spelar någon roll, så längre kvalitetskraven är högt satta och följs upp ordentligt.

Jag är inte lika säker numera. Tidigare kunde jag inte riktigt se poängen med riskkapitalister som ägare – även om de inte nödvändigtvis behövde innebära problem. Nu är jag lite mer tveksam till deras roll inom välfärdssektorn överhuvudtaget. Och det beror på två saker:
1/ Ökande monopolisering. Innebär den ökade monopoliseringen av ”välfärdsföretagen” (att de mindre företagen köps upp av stora koncerner – av logiska skäl oftast finansierade av riskkapitalbolag som har enorma pengar att investera) att nytänkande, engagemang och mer effektiva lösningar hindras?
Jo, sannolikt är det så (att bevisa det är inte möjligt, men det är självklart rimligt att tro att motivet skiljer sig mellan en riskkapital-VD och en sjuksköterska som startat eget för att testa sina idéer).

2/ Försvagar riskkapitalistbolagen förtroendet? Innebär det ökade intresset (och ägandet) från riskkapitalbolag att förtroendet för välfärdstjänsterna försvagas?
Jo, förmodligen. Inte för att de överlag sköter vårdboenden eller skolor sämre utan för att det helt enkelt är etiskt stötande att pengar som skulle kunnat gå till bättre välfärd skickas till Cayman-öarna eller något annat skatteparadis.

Men ändå är jag väldigt tveksam till att lagstifta mot riskkapitalbolag inom välfärden eller mot ”vinstuttag” ur välfärdsföretag. Jag tycker fortfarande att Jobbkongressen 2009 formulerade det hela klokt: ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.”

Min tveksamhet beror på tre saker:

1. Det är svårt att skapa en effektiv lagstiftning (som inte får negativa effekter – se nästa punkt).
Jag citerar det Ylva Johansson skrev på sin blogg nyligen angående att reglera vinstuttag (Ylva var Partistyrelsens föredragande i frågan på förra S-kongressen): ”Jag tycker att det var ett klokt val [att kongressen inte beslutade lagstifta mot t ex vinstuttag, min anmärkning] av kongressen eftersom frågan ingalunda är lätt att reglera för att uppnå önskad effekt, d v s högre kvalitet och stärkt förtroende för verksamheten. Risken är uppenbar att ett förbud mot vinstutdelning kan kringgås genom att t ex låta värdestegringen stanna i bolaget för att senare realiseras vid en vidareförsäljning (så som riskkapitalbolag vanligen agerar), genom att använda överskottet till helt andra delar inom samma koncern, till att starta nya verksamheter i ett annat land, eller till guldkantade pensionsavtal.”

2. Att utesluta riskkapitalbolag eller att begränsa möjligheten till vinstuttag riskerar att hindra innovation, nya lösningar och mer effektivt användande av resurserna.
Det kan självklart verka väldigt enkelt att säga ”om man låter bli vinstuttag så kan de pengarna användas till bättre kvalitet”. Och så är det självklart. Men det kan å andra sidan inte uteslutas att vinstuttaget faktiskt utgör mindre pengar än de vinster som kan skapas genom nya lösningar eller smartare sätt att arbeta. För det finns faktiskt andra sätt att spara pengar i vård, skola och omsorg än att låta äldre ligga ensamma längre, låta eleverna jobba utan lärare eller att ta bort gymnastikundervisning från veckoschemat.
Jag har för länge sedan (till exempel här och här) bloggat om att mer teknik i äldrevården skulle kunna skapa mer utrymme för personalen att vara med de äldre. Ett exempel handlade om att robotar/självgående dammsugare kunde sköta städningen så att personalen kunde göra annat. Låt oss tänka tanken att ett stort företag tror sig kunna tjäna pengar på ett vårdboende genom att göra just så, kanske har de inom sin koncern en tillverkare av städrobotar. Låt oss då tänka att det kan innebära att städningen utförs bättre, att de äldre får umgås mer med personalen och att företaget samtidigt tjänar pengar. Är det då fel?

Självklart skulle allt det där vara möjligt att göra även på ett kommunalt vårdboende. Problemet är bara att innovation bara till en viss gräns går att systematisera. Innovation, kreativitet, nytänkande och utveckling handlar nämligen i huvudsak om att människor tänker, prövar och lär av misstag. Det är alltså inte möjligt att sätta sig runt ett bord och bestämma sig för att uppfinna allt bra. Och därför har vi inte råd att avstå från möjligheter till innovation och utveckling. För så länge det finns stora brister inom äldrevården (oavsett utförare) – liksom inom skolan, förskolan och all annan välfärd – kan vi inte avstå utveckling och kvalitetsförbättringar.

3. Att lägga kraft på att stoppa till exempel vinstuttag flyttar fokus från det vi borde prata om: hur höjer vi kvaliteten inom välfärden?
Jag blev tipsad om en krönika i DN härom dagen. Med rubriken ”Hur vi dödar en människa är ett politiskt val” försökte skribenten bevisa att privat vård (särskilt riskkapitalbolags-driven) är sämre och innebär att äldre lider. Och visst händer det att privata vårdföretag utsätter äldre för vanvård; problemet var bara att exemplet var felaktigt.

Utgångspunkten var författaren Stefan Gurts berättelse om hur hans far (van)vårdades under sin sista tid i livet på ett äldreboende. Berättelsen är hemskt skakande och gör att man skäms för att ett civiliserat samhälle inte tar bättre vara på sina äldre medlemmar. Problemet för resonemanget var bara att äldreboendet (på den tiden Gurts pappa låg där) inte var privatdrivet. Det var kommunalt drivet. (Stefan Gurt skriver om det här).

Exemplet är tydligt: istället för att diskutera hur vi höjer kvaliteten i all äldrevård så att varje individ kan tillförsäkras en god, säker och trygg vård under sina sista år i livet blev det till en diskussion om huruvida Carema brister i sin äldrevård (vilket de självklart gör då och då) och om att kommunen skulle göra det mycket bättre (vilket de alltså inte gjorde).

Därför är diskussionen om vinstuttag, riskkapitalbolag och annat en återvändsgränd. Den får oss att prata om ägande, skyltar och annat som vi trivs med att prata om istället för att prata om det som är så oändligt mycket svårare: hur vi ökar kvaliteten i välfärden.

Självklart kan det gå att lagstifta på något fiffigt sätt så att man inte riskerar dessa nackdelar. Men jag är rädd för att det kommer att visa sig svårt. Därför tror jag det är bättre att låta det vara öppet – men att också göra det lättare för kommuner och landsting att på egen hand sätta upp regler för upphandlingar och andra system för att ”släppa in” andra utförare i välfärdens tjänster.

Det är självklart rimligt att kommuner och landsting kan välja bort vissa typer av bolag – för att de hellre vill uppmuntra innovation från till exempel avknoppad personal. Det borde också vara möjligt för kommuner och landsting att ställa mycket hårdare krav vid upphandlingar och liknande. Och det borde skapas mycket mer genomskinliga system för kvalitetsuppföljning – av både privat och offentligt utförda välfärdstjänster.

Så vad tycker jag borde göras? Låt mig räkna upp ett antal punkter, som på intet sätt är ett heltäckande program men som kan vara ett första steg:
1. Lagstifta om att all skattefinansierad verksamhet ska tillämpa offentlighetsprinciper, oavsett ägare. Detta kan delvis ske idag genom bättre avtalsskrivande från kommuner och landstings sida (eller genom opinionsbildning som jag ägnade rätt mycket tid åt för några år sedan…: Läs mer här). Och egentligen borde välfärdsföretagen själva inse värdet av att vara helt transparenta (ungefär som Attendo Care gjorde i Örebro – och därefter i resten av landet – efter att jag drivit frågan…).

2. Inför obligatoriska kvalitetsjämförelser för all välfärdsverksamhet – som är öppen för vem som helst att ta del av. Dagens jämförelser måste dock förbättras, de är idag alldeles för opålitliga och mäter alldeles för mycket detaljer. Det är självklart inte rimligt att skattekronor slösas bort (vare sig i ineffektivitet eller i övervinster) på bekostnad av kvaliteten. Det finns en bred och djupt känd önskan om att våra skattepengar ska användas till rätt saker, att vi ska kunna granska hur de används, och att den svenska modellen – på det stora hela – fungerat väl.

3. Gör det lättare för kommuner och landsting att ställa specifika krav – utifrån lokala förhållanden och önskemål – på utförare av välfärdstjänster. Det kan handla om miljöhänsyn, om engagemang eller lokalt ägande, om att vinster inte ska skickas ur landet och så vidare. Även om den nationella lagstiftningen bör utvecklas på området så måste det ändå finnas utrymme för invånarna i en kommun att påverka vem som utför välfärdstjänsterna. (Här finns dock samtidigt ett stort problem med att det på vissa håll riskerar sättas krokben för alla alternativ, vilket innebär att skattepengar slösas bort och kvaliteten inte förbättras – men det går jag inte in på mer här.)

Min utgångspunkt är att mångfald alltid är positivt, även när det gäller utförandet av välfärdstjänster. Eftersom de kommunala verksamheterna ofta är ”de normala” ökar risken att de tyngs av traditioner och ”så har vi alltid gjort förut-tänkande”. Därmed behövs alternativa utförare, för att öppna för nya metoder och nya attityder.

Men egentligen är inte ägarformen avgörande: ledarskap, kompetens, resurser och mycket annat är mer avgörande för vilka resultat som levereras. Mångfalden är ett egenvärde eftersom den stimulerar utveckling, ägarformen är däremot inget egenvärde (men ofta ett redskap).

Kommentarer

Debatt i NA: Moderaterna raserar välfärden

Lämna en kommentar

NA publicerade före midsommarhelgen ett svar från mig och Fisun Yavas till moderaternas kommunalråd i Örebro, som försöker hävda att de är ”det nya välfärdspartiet”. Har glömt lägga upp den tidigare.

Moderaterna raserar välfärden

En skrämmande bild av det samhälle som Sverige blivit under den moderatledda regeringen blir mer och mer tydlig. Enligt rapporten ”Sveriges socialförsäkringar i jämförande perspektiv”, som är beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, konstateras det att Sverige har ramlat ner från näst högsta plats år 2005 till under genomsnittet år 2010 i en jämförelse av arbetslöshetsförsäkringen i OECD-länderna.

Rapporten visar att Sverige håller på att lämna den svenska modellen. En modell som vi är väldigt stolta över. Där vi alla i samhället bidrar till att vi har starka trygghetssystem och en väl fungerande välfärd åt alla, inte bara åt dem som kan betala. Vi betalar skatt efter förmåga och får det tillbaks genom skola, vård och omsorg.

Denna snabba och urholkande process av den svenska modellen, ett system där vi solidariskt hjälper varandra, är ett resultat av moderaternas politik. Arbetsmarkandsministern Hillevi Engström (M) erkänner det själv i en intervju i SvD och säger att utvecklingen beror på moderaternas politik. Och hon är stolt över det.

Vi som lokalpolitiker är ansvariga för Örebro. Men vår kommuns utveckling är starkt påverkat av den nationella politiken. Och även här ser vi vad moderat politik får för effekt:

  • • Försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen har inneburit att flera örebroare har lämnat den och därmed står med en ekonomisk otrygghet vid arbetslöshet.
  • • Under 2010 betalades över 188 miljoner kronor ut i socialbidrag i Örebro, en ökning med drygt 19 procent från 2009. Totalt har kostnaderna ökat med nästan 30 procent sen 2006.
  • • Drygt 300 örebroare har blivit utförsäkrade när de drabbats av stupstocken i sjukförsäkringen.

Kommunledning i Örebro jobbar aktivt med att stötta människor så att de vid arbetslöshet kan gå vidare till studier eller arbete. Det är en stor utmaning men väldigt viktig. I spåren av arbetslöshet krymper människors möjligheter att själva välja hur de vill bo och leva sina liv.

Moderaterna i Örebro är helt blinda över vad deras eget parti gör på nationell nivå. Lokalt försöker man måla upp sig själva som välfärdens stora försvarare. Jämt och ständigt får vi höra att det satsas för lite från kommunens sida på barn och äldre. Men varifrån tror moderaterna att pengar till välfärden kommer? Jo, de kommer från människor som är i arbete, som betalar skatt som vi sedan kan fördela till välfärden.

Det moderaterna gör är att skapa ett otryggt Sverige. Ett Sverige där klyftorna ökar mer och mer, och där det är den starkaste som med vassa armbågar kan ta sig fram. Så vill vi inte ha det! Därför jobbar vi för ett solidariskt samhälle. Där vi prioriterar att skapa fler jobb så att fler kan gå till arbete. Det är så vi tar Sverige framåt. Och det är därför vi behöver en socialdemokratisk regering 2014! Socialdemokraterna accepterar inte att Sverige är på väg att skrota den svenska modellen.

Fisun Yavas (S), Kommunalråd

Björn Sundin (S), Kommunalråd

Kommentarer

Skulle röstat ja till ”lån” till Örebrohockey – om frågan varit aktuell…

Lämna en kommentar

Ibland går det snabbt i politiken…

Ärendet om ”villkorat kapitaltillskott” till Örebro hockey utgår från dagens Kommunstyrelsemöte. Anledningen är att det visar sig att Örebro Hockey uppger att de redan ”låst” sitt bokslut och att ett ”lån/bidrag” från Örebro kommun därför inte påverkar årets negativa resultat. Samtidigt har det klargjorts från HockeyAllsvenskan AB och Ishockeyförbundets prövning av ekonomin att Örebro Hockey kommer att få chansen att presentera en handlingsplan och en budget i balans för nästkommande verksamhetsår, vilket Örebro Hockey redan har gjort. Denna information har inte Örebro kommun fått tidigare. Vi har anledning att diskutera detta på kommande ett möte mellan Örebro kommun och Örebro Hockey.

Frågan gällde om Örebro kommun skulle ”låna ut” 1 miljon kronor för att Örebro Hockey ska få plusresultat i årets bokslut och därmed inte flyttas ner i seriesystemet. Vi är överens med hockeyklubben om att pengarna skulle betalas tillbaka när de får överskott (förhoppningsvis med början redan nästa år) och anledningen till årets dåliga ekonomi är bland annat att alla loger och sittplatser inte varit klara denna säsong. I och med dagens besked finns ingen anledning för Örebro Kommun att hantera ansökan från Örebro Hockey.

I sak hade jag varit beredd att rösta för att kommunen ska ”låna ut” pengar om det krävts för att klubben skulle få chansen att sportsligt fortsätta konkurrera om en elitserieplats. Om klubben åker ur skulle Örebro kommuns ekonomi drabbas negativt och vi skulle få mindre pengar till sjuksköterskor, lärare och annan viktig välfärdspersonal. Då skulle vi inte få lika mycket intäkter från Behrn Arenas ishall, vi skulle gå miste om jobb och turistintäkter i samband med hockeymatcherna och mycket annat. Summan skulle vara att Örebro växte sämre, att färre jobb skapades och att många örebroare skulle sörja förlusten av ett elithockeylag.

Kommentarer

Bör Örebro delta på världens största fastighetsmässa?

Lämna en kommentar

Den här veckan samlas 4000 investerare och 20000 besökare från hela världen i Cannes, Frankrike, på världens största fastighetsmässa (MIPIM). Jag är rätt säker på att en och annan tycker att det är märkligt att sju personer från Örebro kommun åker dit. Jag är å andra sidan ännu mer säker på att betydligt fler hade tyckt det varit konstigt om Örebro inte varit representerade. Det är nämligen många investeringar och därpå följande jobb som kommer att diskuteras under de fyra dagarna på MIPIM-mässan. Eftersom inget kan vara viktigare än att skapa fler jobb i Örebro har jag inte alls dåligt samvete för att jag ska ägna fyra långa dagar åt att prata med fastighetsägare och andra i Cannes (däremot har jag dåligt samvete för att frun får dra ett tyngre lass denna vecka med barn och annat).

Beräkningar från Stockholm Business Alliance (som Örebro är medlemmar i och vars monter vi står i) visar att det kommer att investeras 500 miljarder kronor i Stockholms-/Mälardalsregionen fram till år 2020. Många av de som kan tänka sig att stå för dessa jobbskapande investeringar kommer att vara i Cannes denna vecka. Jag tror att det vore dumt av Örebro om vi lät bli att vara med där en del av dessa investeringar diskuteras. Det är väl använda skattepengar att visa intresse för nya investeringar i Örebroregionen och att skapa kontakter med investerare som bör veta vilken kraftigt växande stad Örebro är. Näringsliv och offentliga aktörer i Stockholmsregionen deltar tillsammans för att visa omvärlden att det är attraktivt att investera här och att det är väldigt enkelt och snabbt att investera i Sverige.

Jag har inte varit på MIPIM-mässan tidigare men de som varit med vittnar om intensiva dagar med möten från morgon till kväll. Många kontakter skapas som sedan självklart följs upp efter mässan (och en reserapport skrivs). Tidigare mässor har lett till möten och besök i Örebro både från nationella och internationella företag som velat diskutera investeringar.

MIPIM är världens största årliga mötesplats för fastighetsbranschen. Det finns få tillfällen likt detta, där så många internationella beslutsfattare samlas på en plats. Min vecka är till ungefär hälften redan fulltecknad med möten med investerare och fastighetsbolag som vill höra mer om Örebro och Stockholmsregionen, i övrigt kommer jag att försöka fylla resten av tiden med möten med företag och andra jag träffar på plats.

Och ifall någon undrar över det där med ”lyxliv” som bland annat Aftonbladet skrev om häromdagen: sju personer (varav två politiker: jag och Lennart Bondeson, KD) åker från Örebro kommun, vi bor för 1250 kr/natt (tre nätter) på ett tvåstjärnigt hotell i en förort till Cannes. Flygresan kostar 7000 kr per person (tur och retur) och mässan kostar 5000 kr/person. Vi låter oss inte bjudas på middagar och liknande vilket självklart gör att det tillkommer kostnader för en del måltider, seminarier och liknande (alternativet: att låta företag bjuda skulle vara rätt tvivelaktigt).

Som en jämförelse kan man väl konstatera att om deltagandet på mässan så bara leder till ett enda nytt jobb så har deltagandet lönat sig för skattebetalarna i Örebro efter lite drygt ett år. Det gäller om man bara räknar på genomsnittslönen för arbetare på 24000kr/månad och att kommun och landsting får 31,90 av varje hundralapp så att vi kan förbättra vård, skola, omsorg, fritidsgårdar, bussar och mycket mycket annat. I verkligheten leder ju dessutom varje nytt jobb till fler jobb eftersom pengarna används till att handla, att betala för en bostad (som någon annan bygger…) och så vidare.

Förnyelse (s)

7 punkter för en ny socialdemokrati

3 kommentarer

Min krönika i NA idag:

Det är självklart ett problem att ingen verkar vilja bli partiledare för Socialdemokraterna. Det råder dock ingen brist på kandidater; om två månader kommer en duglig partiledare att vara vald. Problemet är att den slutna processen inte direkt signalerar det vi vill berätta just nu: att vi vill och kommer att förändras. Partiledarvalet borde vara en del i denna förändring.

Jag har fem personer jag vill se som partiledare: Margot Wallström (man kan väl drömma och vädja?), Mikael Damberg, Eva Nordmark (SKTFs ordförande), Luciano Astudillo eller Ulrica Messing. Samtliga pratar så att man förstår och de representerar något nytt för väljarna. Alla fem kan leda en förnyelse av vår politik utifrån en stabil ideologisk grund. För det behövs.

I en vecka har jag bloggat (här på bjornsundin.speedhost.me) om vad jag tror att förnyelsen bör innehålla. Här är än en sammanfattning av de sju punkter som jag skrivit om (länkarna leder till blogginläggen):

1. Denna gång måste förnyelsen vara på allvar. Vi har inte gjort läxan ordentligt de senaste 20 åren; även om våra grundläggande värderingar delas av de flesta så är det alltför få som upplever att våra förslag svarar på de frågor som ställs idag.

2. Vi måste stå för våra grundläggande idéer. Då kan man vara tydlig i opposition och kritisera orättvisor. Då kan man även låta bli att motsätta sig frågor som egentligen inte är viktiga – det finns inget egenvärde i att säga nej till andra partiers förslag.

3. Våra förslag måste på allvar minska klyftor och utslagning: rehabilitering och stöd för att komma tillbaka måste sättas före passiva system som bara tryggar inkomsten utan tidsbegränsning. Det innebär både självkritik (vi lyckades inte tillräckligt bra) och ihärdig kritik mot slakten av sjukförsäkringen (och a-kassan), som var hjärtlös.

4. Vi måste bejaka medelklassens ”resa”. Vill vi företräda majoriteten av befolkningen måste vi lyssna på både vad medelklassen tycker (oavsett var de bor) och på vad de som bor i storstad tycker (oavsett klasstillhörighet). Det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen, i synnerhet den i storstäderna, känner.

5. Det får inte finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet. Vi måste till exempel både säkra kvaliteten i skolan och ge föräldrar och barn möjlighet att välja skola. Därför måste vi inleda en ny offensiv mot ojämlikheten: Målet kan väl inte vara att 9 av 10 elever ska få tillräckliga kunskaper eller att 9 av 10 ska ha jobb?

6. Vi behöver presentera ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas. Den borgerliga regeringen belönar i första hand dem som har jobb – men nya jobb skapas (bevisligen) inte. En rejäl skatteomläggning bör göra det dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga skor eller sköta hus.

7. För att skapa ett miljöanpassat och klimatsmart samhälle måste vi våga använda de politiska verktyg vi har i kommuner, landsting och stat mer aktivt. Då handlar det både om att ändra lagar och att ställa hårdare krav på till exempel energiförbrukning men också att pröva nya sätt att uppmuntra klimathänsyn och miljötänkande. Till exempel att kommunen tar initiativ till moderna vindkraftverk.

Socialdemokraterna har historiskt varit dåliga på förnyelse i opposition. När vi haft regeringsmakten har vi lyckats bättre med att anpassa politiken till nya villkor i samhället. Men nu har vi inget val; till valet 2014 måste vi visa att vi förstod varför väljarna gav oss underkänt vad gäller ekonomin, skatterna och jobben. Och vem som leder Socialdemokraterna är en avgörande del i detta.

Förnyelse (s)

Ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb (del 6)

Lämna en kommentar

Manifest från en sjuksäng, del 6: Ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb – istället för att belöna dem som redan har ett jobb (del 6)

”Hej chefen du har rätt jag borde vara glad
För jag får ryggbråck och 80 öre per dag
Och till julen får vi pennor med företagslogga på
Håll min jacka Martin när jag börjar slå”
Säkert! i låten ”Sanningsdan” (Annika Norlin, 2007)

Det finns de som tror att höga skatter är socialdemokratisk ideologi. Det är fel.

Socialdemokratisk ideologi är övertygelsen om att vi gemensamt kan åstadkomma mycket mer – och bättre – om vi gör det tillsammans. Och skatter är det smartaste – och mest rättvisa – sättet att finansiera gemensamma åtaganden för vård, omsorg, trygghetssystem och mycket annat. Men det finns inget egenvärde med höga skatter.

Den socialdemokratiska principen bakom skatter handlar om: 1/ att det är ett bra sätt att finansiera välfärd och gemensamma åtaganden och 2/ att skatter kan omfördela pengar från dem som har mycket till dem som har lite, och därigenom minskar orättvisor och klyftor. Möjligen kan man lägga till 3/ att skatterna bidrar till en positiv utveckling i samhället, till exempel klimatanpassning och nya jobb, fast det är nog inte principen – snarare praktiken.

Därför är inte socialdemokrater mot skattesänkningar – om det går att göra något mer effektivt så att det blir pengar över kan man självklart sänka skatten. Men att sänka skatten till varje pris, och bekosta det genom att slänga ut sjuka människor ur sjukförsäkringen är omoraliskt. Att hellre sänka skatten än att satsa på bra utbildning är korkat. Att sänka skatten och istället öka den privata finansieringen i vården är orättvist (och ineffektivt).

Pengar som sparas genom mer effektiv verksamhet kan användas till viktiga nysatsningar, eller till att sänka skatten. Jag föredrar viktiga nysatsningar.

Men självklart är det inte så enkelt. För om en skattesänkning bidrar till att fler jobb skapas så är det ett bättre sätt att skapa mer resurser till viktiga välfärdssatsningar, och då ska den skattesänkningen inte ställas mot välfärdssatsningarna – tvärtom. På politiska kallas det där för ”dynamiska effekter” (och de är väldigt svåra att bevisa i förväg).

Den borgerliga regeringen påstår att de använder skattesystemet för att skapa fler jobb. Det är inte sant: fyra år med jättelika skattesänkningar har inte gett fler jobb. Jobben har blivit färre. En förfärande stor del av de borgerliga skattesänkningarna har gått till dem som tjänar mest. Det är fel. Men att låg- och medelinkomsttagare har fått stora skattesänkningar är inte nödvändigtvis fel.

Men bara för att de borgerliga partierna har en dålig skattepolitik behöver ju inte socialdemokraterna också ha en dålig skattepolitik. Vi gick, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, till val på några skattehöjningar. De var välmotiverade (för att stärka välfärden och investera i ett grönare Sverige) men de blev dessvärre symboler för något större.

Tre av de där skattehöjningarna utpekas ibland, något slarvigt, som skälet till att de rödgröna förlorade valet: fastighetsskattehöjningen, införandet av förmögenhetsskatt och avskaffandet av rut-avdraget. Självklart var det inte på grund av tre skatteförändringar som vi förlorade valet; men de bidrog sannolikt till valförlusten eftersom de påminde om tre myter: S vill aldrig sänka skatten (ens för låg- och medelinkomsttagare); S vill göra det dyrare att bo; S har ingen jobbpolitik.

Jag tycker, så klart, inte att de där påståendena är korrekta. Men jag är ju inte helt representativ för väljarkåren…

Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de där skatteförslagen öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.

I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta – och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.

Och grundproblemet är att höjda skatter aldrig skapar mer resurser till att anställa lärare, sjuksköterskor eller fritidsledare. Mer resurser till välfärden skapas i första hand av att fler jobbar, eller att vi jobbar mer. Därför behöver vi ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas. Den borgerliga regeringen har istället skapat ett skattesystem som i första hand belönar dem som har jobb – men det ger (bevisligen) inga nya jobb. Och därmed alldeles för lite nya resurser till välfärden.

Det tydligaste exemplet på problemet med Socialdemokratins skattepolitik tjatar jag ofta om: tjänstebeskattningen.

Det är nämligen så att den del av den privata tjänstesektorn som i huvudsak riktas mot privatpersoner är ofta mest arbetsintensiv och därför också mycket priskänslig. Förutom att det i denna del av tjänstesektorn finns stora problem med svartjobb, dåliga arbetsvillkor och rovdrift på människor så ”straffar” skattesystemet idag tjänstsektorn.

På jobbkongressen 2009 tog jag följande exempel när jag från talarstolen talade för ett tillägg i skrivningarna om tjänstesektorn:

”När jag till exempel drev företag för några år sedan så diskuterade vi om vi skulle anlita någon för att städa våra lokaler. Det skulle bli dyrt. Faktum är ju att om vi istället hade köpt en självgående dammsugare, som Electrolux Trilobite, skulle vi tjänat in det på mindre än ett halvår. Trots att den kostar cirka 10 000 kronor. Att köpa maskiner och prylar är nämligen gynnat, skattemässigt.

För det första hade vi fått kvitta momsen mot den moms vi själva fakturerar till andra. Där sjönk priset till 8000 kr. Sedan fungerar företagsbeskattningen så att man slipper skatta på vinst så länge man investerar den i rörelsen och där blev det ännu lättare att finansiera ett inköp av en dammsugare.

Men dyrare hade det varit att anlita någon som städade. För där tillkommer alla kostnader direkt. På det sättet missgynnas anställningar jämfört med investeringar i exempelvis maskiner. Slutsatsen blev att vi skötte städningen själva, istället för att jobba med det som var företagets kärnverksamhet.

Det är inte fel att investeringar i maskiner och robotar och datorer gynnas i skattesystemet. Tvärtom. Det skattesystemet har bidragit till att svensk exportindustri alltid varit modern och konkurrenskraftig. Men vi måste också slå fast att skattesystem och andra regler kan behöva förändras för att underlätta för servicesektorn.”

Jag tänker inte påstå att en rättvis beskattning av tjänstesektorn avskaffar arbetslösheten. Men jag tycker att det är rimligt att sänka skatten på köp av tjänster (både när det gäller städning och andra tjänster) för att sätta fart på en marknad som har möjlighet att växa. Rut-avdraget är dock – egentligen – ett rätt korkat utformat system (här föreslår TCOs Roger Mörtvik en variant på hur systemet kan göras om).

Men däremot finns det ett viktigt skäl till att det aldrig kommer att bli lika billigt att gå på krogen i Sverige som i våra favoritturistländer: vi vill inte att det ska bli så. För att vi ska betala nästan ingenting för restaurangmaten måste nämligen den som lagar restaurangmaten tjäna nästan ingenting.

Arbete är dyrt i Sverige och ett skäl till att arbete är dyrt i Sverige är att vi vill att alla ska kunna leva på sin lön. Och även om det självklart finns mycket att göra när det gäller effektiviseringar, automatisering, och liknande så kommer det att vara dyrt att anställa människor i Sverige. Moderaterna vill egentligen ändra på det (fast det förnekar de utåt, trots att de då och då glömmer sig).

Moderaterna vill sänka ”reservationslönen”, vilket innebär att många kommer att tjäna mindre. Det innebär antingen att var och en får sköta sin välfärd själv (om man sänker skatten så att även de lägst avlönade får råd att ”leva på sin lön”) eller att de lägst avlönade inte klarar sig utan allmosor eller bidrag. Vi vill olika, jag och moderaterna. Det är därför moderaternas skattepolitik är farlig: inte för de enskilda förslagen utan för att de flyttar Sverige i fel riktning.

Jag tror att Socialdemokratin måste se över sin skattepolitik, ta ett helhetsgrepp och föreslå en rejäl skatteomläggning. Det borde bli dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga bilar eller sköta hus, till exempel.

Jag tror att en viktig beståndsdel i en skattepolitik som bidrar till att fler jobb skapas är att även utåt erkänna att det finns jobb som faktiskt bör stimuleras (permanent eller tillfälligt); för att de skapar tillväxt och nya jobb. Byggjobb och industrijobb bör uppmuntras i skattesystemet eftersom de genererar andra jobb och får fart på ekonomin, men det gäller även servicejobben. Genom att göra det billigare att köpa servicetjänster bidrar vi till att etablera en marknad som får bra konkurrens, schyssta villkor och dessutom kan bidra till att underlätta ”livspusslet”. Och så skapar det ju fler jobb, vilket skapar mer resurser till välfärden. Och det var ju en viktig del av syftet.

Imorgon om hur klassiska ”S-verktyg” gör Sverige grönare

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Förnyelse (s)

Egna val och gemensamt ansvar för välfärden (del 5)

Lämna en kommentar

Manifest från en sjuksäng, del 5

”Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt”
”ska vi passa in någonstans
där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv”
Säkert! i låten ”Fredrik” (Annika Norlin, 2010)

En ansenlig mängd örebroare (drygt 34000) har valt mig som ledamot i Kommunfullmäktige. Och även om alla dessa inte är medvetna om det (de röstade inte på mig utan på det parti som de tycker bäst representerar deras åsikter om samhället) så är det rätt förpliktigande.

Men det finns två sätt att se på det. En del anser säkert fortfarande (inställningen var vanligare förr) att jag därmed har fått deras förtroende att fatta beslut över örebroarna. Jag anser att det inte är rimligt att tro att en person kan veta hur 34000 tycker (eller 130 000 – alla örebroare påverkas ju av mina beslut, inte bara de som röstat på mig). Det enda jag kan vara helt säker på är att alla inte tycker som jag.

Det finns goda skäl att minska köttproduktionen i världen. Köttproduktionen är ett stort klimatproblem och vill vi leva hållbart måste vi minska andelen kött i vår kost. Av etiska skäl kan man dessutom anse att det är omoraliskt att äta kött. Men bör jag därmed tvinga alla som går i kommunens skolor, förskolor eller bor på vårdboenden att helt sluta äta kött? Rent formellt skulle det nog vara ganska enkelt: genom beslut i Kommunfullmäktige skulle vi kunna byta ut allt kött på matsedlarna på de allra flesta ställen. Men vore det moraliskt?

Jag tycker inte det. Vi bör med gemensamma resurser skapa alternativ som är mindre klimatpåverkande och vi bör informera och arbeta för att köttkonsumtionen minskar och klimatanpassas så mycket som möjligt. Men vi bör inte tvinga människor att sluta äta kött. Dessutom vore det direkt kontraproduktivt, det skulle nämligen ganska snabbt leda till att en del föräldrar flyttar sina barn från kommunala skolor och kommunala förskolor.

Jag tycker att Annika Norlin uttrycker vad det handlar om på ett fint sätt: ”där man får sköta sitt eget huvud, men slipper sköta sig själv”. De flesta människor vill att vi ska använda skatterna till att finansiera välfärd i form av vård, skola och andra investeringar i människors liv. De flesta väljer investeringar i välfärd före skattesänkningar, om man är säker på att pengarna används rätt. Bekymret är självklart att begreppet ”rätt” är ganska subjektivt.

Jag tycker inte att allt duger – att alla påhitt är okej inom offentlig sektor. Tvärtom; jag tycker att användningen av skattepengar överlag behöver kvalitetssäkras bättre (det har jag skrivit bland annat här och här). Men hög kvalitet är inte samma sak som att jag som folkvald ska bestämma vad folk vill ha.

När vi kvalitetssäkrar skolan borde vi se till att det finns utbildade lärare, att lärarna deltar i vidareutbildning, att föräldrar och elever har inflytande och en massa andra saker. Men däremot kan vi inte bestämma att alla ska använda exakt samma pedagogiska metoder. Dels för att föräldrar måste ha möjlighet att påverka hur deras barn fostras, och dels för att olika pedagogiska metoder fungerar olika bra för olika människor. Fast saker som är bevisat effektiva bör användas, på samma sätt som saker som är bevisat ineffektiva/farliga bör sluta användas.

Jag tror inte att det måste finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet. Jag tror till exempel att alla barn/unga ska tillförsäkras god utbildning, anpassad till deras förutsättningar behov. Åt var och en efter behov är jämlikhet. Men att man får välja vilken skola man vill gå i måste vara lika självklart som att man får göra andra tillval i form av språk och specialinriktningar. Friheten minskar inte jämlikheten, tvärtom kan den bidra till att jämlikheten ökar – att fler får möjlighet att göra de val som somliga (de med mycket pengar) alltid haft rätt att göra (det kräver visserligen förändringar i dagens regelverk för fria skolval och friskolor).

Det allvarliga är att vår jämlikhetssträvan har kommit av sig. Vi har skolplikt i Sverige och vi säger att alla ska få en god start i livet, bland annat genom en god utbildning. Vår ambition är inte att ”så länge 90 procent av eleverna är i skolan så är det okej”. Vi borde ha högre ambitioner än så.

De flesta föräldrar har högre ambitioner än så. Problemet är att om de inte är nöjda med det stöd deras barn får och har åsikter om det – om de ”vill sköta sitt eget huvud” – hänvisar vi dem alltför ofta till att ”sköta sig själv” på ett eller annat sätt.

Jag vet att jag skulle protestera om någon sa till mig att vår dotter eller son skulle få nöja sig med en halvdan förskola, eftersom någon annan har bestämt att det är där hon eller han ska gå. Jag vill vara med och påverka valet och jag vill ha möjlighet att byta förskola eller skola om jag/vi inte är nöjda med den.

Jag tycker att man ska få sköta sitt eget huvud – utan att sköta sig själv.

Jag skulle vilja att vi socialdemokrater sa ungefär så här: ”Vi vill satsa mer pengar på skola och förskola, men vi vet att du inte är nöjd med det. Därför vill vi också ge ditt barn en ’rätt till utveckling-garanti’. När vi lovar att alla, var och en, ska få gå ut skolan redo för jobb eller fortsatt utbildning, lovar vi att det alltid ska finnas en chans att rätta till det som blev fel. Om din dotter eller son är närvarande i skolan och följer de gemensamma ordningsreglerna ska vi också se till att hon eller han får nödvändigt stöd i sin utveckling.”

En sådan ”garanti” vore på många sätt att bryta med socialdemokratins traditionella sätt att lösa utmaningarna i välfärden. Och det finns många rimliga invändningar mot en sådan ”garanti”.

Men alternativet kan inte vara att vi bara accepterar att alltför många även i fortsättningen misstror skolans förmåga att ge tillräcklig utbildning till barn och unga. Att vi kapitulerar för den fria skolmarknaden och accepterar att var och en får klara sig bäst den kan och hitta en skola som passar.

Med en klassisk liberal syn på jämlikhet kan det kanske vara logiskt att konstatera att alla erbjöds samma undervisning i skolan, men att resultatet blev ojämnt. Men som socialdemokrater borde vi inte nöja oss med det. Vi borde våga ge individen ett tydligt löfte om tillräckligt stöd från skolan.

Jag tror att denna typ av individgarantier skulle illustrera våra vägval på ett bra sätt; de skulle visa på hur vi använder vår ideologi till konkreta förslag som passar en stor majoritet av befolkningen och som är begripliga oavsett om barnfamiljen bor i Stockholm eller i Karlskoga. Och på motsvarande sätt borde vi göra på andra politikområden. Det ska självklart vara möjligt att sköta sitt eget huvud – utan att behöva sköta sig själv.

Imorgon om ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb – istället för att belöna dem som redan har ett jobb.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…

Kommentarer

Hej å hå – barnterapi är säkert inte så svårt…

Lämna en kommentar

Fastnade framför Skolfront på tvn ikväll. Skolfront är ett program som jag alltid fastnar framför – fast aldrig kommer ihåg att planera in tittning på. Ikväll handlade det om metoden SET (Social och emotionell träning), som massor av skolor och kommuner betalar dyra pengar för och som Statens Folkälsoinstitut tydligen rekommenderar. Metoden säljs med påståenden om att den är evidensbaserad, vilket  avfärdas av bland annat Skolverket och Statens institut för medicinsk utvärdering (SBU).

Frågetecknen kring metoden är många, barnpsykologer menar (i programmet) att den till och med kan vara skadlig för barnen. Hur det är med det får någon annan – mer professionell – avgöra. Kanske är metoden jättebra (även om den verkar dyr). Kanske har SET-skaparen, Birgitta Kimber, skapat en jättebra metod. Kanske.

Min invändning är mer principiell: är det verkligen okej att använda metoder som inte är ordentligt utvärderade och evidensbaserade på våra barn? Inom vården ska man använda sig av metoder, behandlingar och insatser som baseras på evidens och beprövad vetenskap. Det handlar om att metoder ska vara testade innan man använder dem – när man söker vård ska man veta att den personal man möter är utbildad och vet vad som faktiskt fungerar. Därför finns ett statlig institut (SBU) som ägnar sig åt att utvärdera medicinska metoder och sprida kunskapen om detta inom vården (och i samhället). Så är det inte vare sig i skolan, förskolan eller socialtjänsten (för att ta några exempel).

Jag tror att de flesta lärare, förskollärare, socialsekreterare och andra som jobbar inom den skattefinansierade verksamheten gör ett bra jobb. De flesta har god utbildning och ordentlig erfarenhet och vet att de använder metoder som fungerar och är bra. Men jag vet också att det finns undantag. Dessa undantag är en viktig anledning till att förtroendet för vård, skola och omsorg ibland brister. Inget kan vara viktigare för socialdemokratin än att se till att vi garanterar kvaliteten inom den skattefinansierade välfärden – så att var och en känner att de kan lita på det. Jag tycker att denna typ av kvalitetsarbete mycket väl skulle kunna innebära någon typ av individgarantier, men det är inte den avgörande poängen.

Den avgörande poängen är att vi ska använda våra skattepengar på rätt sätt och att vi ska se till att barn, sjuka, gamla och alla vi andra som är beronde av välfärdens tjänster får bästa möjliga kvalitet. Gustav Möller sa det så klokt att man inte behöver hitta på det igen: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Jag har då och då fört fram begreppet ”frigörande välfärd”. Med det menar jag den del av välfärden som bidrar till frigörelse och som ger individer nya möjligheter att ta ansvar för sitt liv. Frigörande välfärd förändrar samhället och ger fler möjlighet att leva rikare liv. Man kan självklart diskutera definitioner på detta. Att en bra skola bidrar till individers frigörelse håller nog de flesta med om, men är inte sjukförsäkringen ”frigörande välfärd”? Är a-kassan ”frigörande välfärd”? För mig är inte definitionen avgörande – för mig handlar det om att lyfta blicken när vi pratar om skolan, förskolan och andra välfärdsinvesteringar som uppenbart kan förändra människors liv till det bättre.

Och när vi lyfter blicken och funderar på hur vi kan skapa en skola som ger fler barn och ungdomar rikare liv (nu och när de blir vuxna) så blir det rätt självklart att vi inte kan använda precis vilka metoder som helst. Om jag som förälder ska lita på skolan och förskolan måste jag veta att enskilda lärare eller lärarkollegier inte på egen hand hittar på metoder som egentligen kan betraktas som terapi – utan att lärarna har utbildning för att hantera de situationer som kan uppstå (terapi omges med rätt stränga regler).

Skolfront visade på många frågor och oklarheter kring SET-metoden. Om kritiken mot metoden stämmer vet jag inte – men en sak verkade alla vara överens om (till slut): att metoden inte är vetenskapligt utvärderad. För mig är det tillräckligt: innan en kommun köper in en dyr metod för användning på barn och unga bör man försäkra sig om att metoden är baserad på evidens och baserad forskning, eller åtminstone att den ger effekt och inte förvärrar problem. Låt oss hoppas att Skolfronts granskning leder till att SET-metoden utvärderas ordentligt.

För några år sedan bloggade jag om evidens och att använda metoder som ger effekt när det gäller barn och ungdomar mer allmänt, läs det inlägget här.

Förnyelse (s)

Fem lärdomar av ett katastrofval

Lämna en kommentar

Allteftersom det sjunker in att vi förmodligen har fyra år av utförsäkringspolitik framför oss så blir känslorna också mer kluvna. För lika glad som jag är för att vi gjort ett fantastiskt val i Örebro – lika bedrövad är jag över att vi fått in ett rasistiskt parti i riksdagen och att Reinfeldts högerregering får fortsätta styra landet i fel riktning. Tydligaste exemplet på den hjärtlösa politiken är utförsäkringarna av sjuka människor: 40 000 sjuka har hittills tvingats till socialen, 40 000 väntar kommande år. I det läget är det svårt att vara riktigt glad.

Det finns många slutsatser att dra av detta val, några handlar om politiken och , några om kommunikation och att ta människor på allvar och ytterligare några handlar om smutsiga kampanjer. En väldigt kortfattat analys lyder så här:

Om vi gjort ett bättre resultat i storstäderna hade vi haft en rödgrön regering nu. Vi pratade väl om hur Sverige slitits isär, men vi glömde ofta bort att beskriva personerna som drabbats: Det jag säger platsar ju nämligen inte nödvändigtvis på nyhetsplats… Däremot platsar Annika alltid på nyhetsplats. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att vi inte lyckades lyfta fram fler sådana fall.

Och såvida vi inte vill byta ut befolkningen i storstäderna, så måste ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen även lyssna på vad medelklassen tycker. Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen i storstäderna känner. Om någon tror att svaret på det problemet är att byta partiledare till någon som är mer lik dem vi haft förr så kan vi redan nu börja sikta mot 20-procentsnivån. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.

Men lite mer utvecklat blir det där fem punkter…:

1. Hårt arbete lönar sig. Vi var 300-400 s-valarbetare i Örebro som totalt ringt 3500 telefonsamtal, knackat nära 38 000 dörrar, samtalat med över 53 000 örebroare. Och som packat och delat material i en omfattning som nog inte ens går att räkna. Och det gjorde skillnad. I Örebro går vi mot en socialdemokratiskt ledd kommunledning, Socialdemokraterna i Örebro lyckades nästan 9 procentenheter bättre än rikssiffrorna – för tre val sedan var det normala att Örebro låg nästan exakt lika med riket. Vi har visat att en klok oppositionspolitik och hårt arbete (tillsammans med en impopulär kommunledning) räcker ända fram.

2. Samtalskampanjen var en succé. I hela Sverige har socialdemokrater genomfört över 1,2 miljoner samtal och det är en historisk prestation. Det räckte inte till. Hade det räckt om alla varit lika aktiva som örebrosossarna (vi genomförde 4,4 procent av landets samtal – trots att vi utgör cirka 1,5 procent av befolkningen)? Det är svårt att säga – men det är uppenbart att det finns många delar av landet som behöver utveckla sina folkrörelsemetoder och som behöver bli bättre på att mobilisera sympatisörer och medlemmar.

3. Socialdemokratin måste fortsätta bygga upp förtroende. Det är som Mona Sahlin sa på valnatten: vi fick inte tillbaka det tappade förtroendet. Om Stockholm röstat som resten av landet hade vi – så vitt jag förstår (slutresultatet är ju inte klart än) – haft en rödgrön regering med Mona Sahlin som statsminister. Det finns nog säkert mycket som kamraterna i Stockholm kan konstatera att de borde gjort annorlunda, men grundproblemet är att vi inte lyckats övertyga stora grupper i storstäderna om att Socialdemokratin har en politik som håller ihop landet, olika grupper och olika intressen. För många barnfamiljer med medelinkomster, i synnerhet i storstäderna, finns en misstro mot Socialdemokratin. Det är inte en misstro mot våra idéer – de tycker på det hela taget som vi – men det finns en misstro om att vi inte kommer att göra så att de får leva rikare liv. När en sådan misstro finns, klibbar skräckkampanjer från näringslivshögern och från högerns andra kampanjorganisationer fast (Villaägarna var nog värst med sin gravstens-kampanj).

4. Skräckpropaganda och smutskastning lönade sig. Låt oss hoppas på en självkritisk debatt bland landets journalister och att det i fortsättningen ställs lite högre krav på den politiska bevakningen. Den här valrörelsen tilläts handla till väldigt stor del om opinionsundersökningarna, gärna kopplat till Mona Sahlin som person. Ovanpå det drev vissa tidningar (med Expressen som övertydligt exempel – numera en svensk The Sun) en uppenbart politisk kampanj mot Mona Sahlin. Och de medier som inte nedlät sig till kampanjjournalistiken orkade inte ifrågasätta det drev som Expressen och andra hetsade fram. När dessutom såväl ungmoderater som kristdemokratiska regeringsledamöter försökte använda Toblerone som redskap i sina personkampanjer mot Mona Sahlin var det svårt att stå emot. Dessa erfarenheter bådar inte gott inför framtiden.

5. Socialdemokratin kommer att repa sig – om vi vågar hålla fast vid den inriktning som Mona Sahlin inlett: med öppenhet, lyssnande och en ärlig vilja att ompröva de politiska förslag som inte visat sig fungera. Därför förblir förhoppningsvis de där ensamma rösterna som ropar på partiledarbyte just ensamma röster. Och därför så sluter vi nu upp bakom Mona Sahlin och den politik som de flesta svenskar faktiskt i grunden tycker är vettig. Men just därför måste vi också våga ifrågasätta de förslag som var mer till hinder än till hjälp. Låt mig ge tre exempel: fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och rut-avdraget.

Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de blev symboler för något större; de öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.

I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta – och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.

Svenskarna är inte moderater. Om moderaterna inte lyste i lånta fjädrar skulle de inte ha en chans. Men det är å andra sidan uppenbart att vi just nu inte heller har en chans i debatten med moderaterna om vem som är ”originalet”. Vi ska självklart fortsätta avslöja de dubbla budskapen, men det är inte det som kommer göra att vi får leda Sverige igen. För att komma dit måste vi förmå formulera en trovärdig berättelse om hur vi vill hela Sverige, hur vår politik är bra både för barnfamiljerna i Stockholms villaförorter och för den arbetslösa metallarbetaren i Hällefors. Det är självklart inte lätt, men det var inte så lätt när vi gjorde det förra gången heller. Då lyckades vi genom att ta människors oro på allvar, formulera förslag som möter just dessa och koppla det till den långsiktiga bilden av vart vi är på väg.

Jag är stolt över att vi ofta lyckades med denna berättelse. Jag tycker att vi gjorde en bra valrörelse. Samtalskampanjen, tillsammans med reklam och kommunikation i övrigt, höll ihop budskapet och vi formulerade allt som oftast en berättelse som människor gillade och trodde på . Men lika ofta stördes den berättelsen av det brus som kom från smutskastning, personangrepp och från den misstro som vi samlat på oss under många år.

Jag tycker att både Marika Lindgren Åsbrink och Niklas Nordström bidrar till den nödvändiga debatten om detta – på olika sätt. Vi ska inte vara ängsliga för att formulera en politik vi tror på – men vi ska inte vara dumdristiga och ta strider som inte för oss närmare de långsiktiga målen. Och att skilja på viktiga och oviktiga strider är, som alla vet, något av det svåraste som finns…

Kommentarer

Omprövning på allvar

1 kommentar

Det är en konstig känsla att lyssna på dagens kongressdebatt om välfärden. Ylva Johansson inledde (lysande) och det samlade intrycket från de flesta inlägg är på temat ”partistyrelsens förslag är bra: det viktiga är kvaliteten i välfärden och vi måste våga kritisera systemen om de inte gör det de ska”.

Många av de inlägg som idag känns självklara skulle ha blivit brännmärkta som ”högerinlägg” för tio år sedan. Omprövningen inom Socialdemokratin har skett på alla områden, och på många områden är utvecklingen tydlig och bra. Men på det här området är den helt avgörande: vi måste sluta prata om vilken skylt som sitter på huset och börja prata om vilken verksamhet som pågår innanför dörrarna. Så har det ju inte alltid varit. Socialdemokraternas förmåga att kritisera organisationer och system har inte alltid varit så imponerande. För mig är ett av de hemskaste minnena i mitt politiska liv från valrörelsen 2006.

En kväll fick en dåvarande s-minister en fråga om att Arbetsförmedlingen kritiserats för att den inte förmedlar jobb. Kritiken var ju rätt allvarlig: de flesta skulle nog anse att en av Arbetsförmedlingens huvuduppgifter är att förmedla jobb. Och kritiken förvånade inte mig: jag känner alltför många som skulle dela bilden av att Arbetsförmedlingen inte alltid är tillräckligt effektiv. Han kunde alltså ha gjort det lätt för sig. Han kunde ha sagt: ”om det finns brister måste vi göra något åt dem – Arbetsförmedlingen är för viktig för att vi ska kunna acceptera att de inte fungerar tillräckligt bra”. Så vad sa ministern?

Han var tydlig. Plågsamt tydlig. Han sa ungefär så här: ”detta handlar om högerns kritik mot Arbetsförmedlingen, de försöker bara svärta ner Arbetsförmedlingen, som gör ett bra jobb.” Det var nog den kvällen jag på allvar insåg att vi nog skulle förlora valet 2006.

Därför känns dagens debatt så himla bra. Idag blir det tydligt att Socialdemokratin menar allvar när vi säger att det viktiga är högre kvalitet i välfärden. Att vård, skola och omsorg är på dina villkor. Att innehållet är det viktiga. Därför blir jag så glad när jag lyssnar på dagens debatt.