Han var tydligen 43 år gammal. Hade fyra barn. Följde laget i sitt hjärta och det är inte svårt att tänka vilka han längtade efter under de sista sekunderna i sitt liv. Orden stockar sig, det här är egentligen för jobbigt att ta in, för mycket att smälta. Och egentligen har jag bara två önskemål: För det första låt oss hoppas att alla som älskar fotbollen tar det här på allvar. Det tror jag kommer ske – allt tyder på det. För det andra: låt oss hoppas att vi får slippa förhastade slutsatser. Men så kommer det inte bli: redan har debattörernas stenar börjat kastas. De träffar också oskyldiga.

För tillfället vet vi inte särskilt mycket om vad som hände i Helsingborg idag. Vi vet inte vad som föregick dödsfallet, men vi vet att det inte var då våldet började. Och vi vet att det inte slutade med det. De flesta förstår att det är mycket större frågor vi borde prata om.

Varför är den manliga våldskulturen så stark inom fotbollen?

Hur kan människor som säger sig älska sitt fotbollslag lägga mer kraft åt att jaga motståndare än att stödja spelarna som bär lagets färger?

Vad är det som gör att unga män (och ibland äldre) dras till våldet?

Dagarna inför dagens genrep på Nya Söderstadion (Hammarby mötte HJK Helsingfors, 3-3 slutade matchen) har jag nästan uteslutande lyssnat på Anders Wendins självutlämnande ”Dom ska få se vem dom roat sig med”. Även när Wendin gjorde skivor som Moneybrother var texterna känslosamma och plågsamt öppna. Men på svenska blir det nästan brutalt. Och en av de mest skakande låtarna är ”Du måste kunna gå nu” som börjar i ungdomens Ludvika där Wendin och hans kompisar sökte slagsmål utanför stadshotellet. Tidigare har Wendin berättat om slagsmål med nazister under konserter och liknande, men här handlar det bara om hur unga ludvikabor försöker fördriva ledan genom att provocera fram slagsmål.

Och där är den igen, den manliga våldskulturen.

Något fostrar unga män att tro att det hör till att knuffas, sparkas eller slåss.

Någon eller något fostrar unga pojkar till att prata om att de ska slå dagiskompisarna nästa dag.

Något fostrar pojkar och män på ett sätt som skördar både dödsoffer och allvarligt skadade kvinnor och män.

Ikväll letar jag fram Stephan Mendel-Enks fantastiska och skakande reportagebok om manlighet, där han just beskriver hur våldet, manligheten och fotbollen blandas i en enda röra. Läs mer här.

Och har du inte läst boken så köper du den nu. Till exempel här (bara 36 kronor).

Sedan ska vi fördöma det som hände i Helsingborg. Men vi kan inte gärna nöja oss med att fördöma våldet när det klär sig i fotbollströjor (fast de som slåss har i och för sig sällan lagets symboler på sig). Vi kan inte gärna låtsas om att det som skedde i Helsingborg inte har något med Anders Wendins berättelse om Ludvika att göra. Och vi lurar oss själva om vi anklagar fotbollen för våldet och sedan sätter oss i soffan och tittar på miljonsäljande filmen ”Fight Club”.

För det är något vi verkligen måste prata om i detta. Och det rör inte bara fotbollen, även om fotbollen verkligen rakt över måste visa att den förstått att det här inte var en tillfällighet. (Erik Niva skriver bra om det i Aftonbladet ikväll.)

Idag var det en 43-årig pappa som blev offret. Imorgon är det en av de 17 kvinnor som varje år dör efter våld från en nära anhörig. I övermorgon en man på väg hem från krogen.