Etikettarkiv: våld

Om hatkampanjer och kampanjer mot hatkampanjer

Tänkte egentligen låta bli att kommentera det som konstigt nog blivit en av de mest uppmärksammade frågorna de senaste dagarna: tonläget mot och från Staffan Werme. Men efter att läst igenom kommentarerna till artikeln där Staffan Werme intervjuas om det för FP så katastrofala valresultatet (på na.se) så blev jag så illa berörd att jag ändå måste skriva något:

  1. En del av kommentarerna på na.se är verkligt avskyvärda: att man tycker att någon fattar fel beslut är inte grund för vare sig hat eller hot, de som ursäktar hot och hat mot politiker med förklaringar som att ”de förstör våra liv” borde kort sagt skämmas. Sedan är ju den övervägande delen av kommentarerna lyckligtvis ändå sakliga, oavsett vad man tycker om deras åsikter.
  2. Om man utsätts för hot eller hotfulla situationer ska det polisanmälas. Punkt. Det finns särskilda rutiner för detta som alla förtroendevalda i kommunen fått information om: man ska polisanmäla och polisen ska koda det särskilt så att det både registreras och så att det inte blir offentligt. Man ska absolut inte gå ut i media och prata om det eftersom alla bedömare då är eniga om att hoten blir fler. Om Staffan Werme blivit hotad förstår jag att han blivit skakad av det, det är verkligen obehagligt och olustigt. Möjligen är det därför han agerar helt bakvänt i det fallet. Som ledande politiker har man ett ansvar för att hot följs upp och att man inte bidrar till ytterligare hot och hat.
  3. Jag ser att det startats en FB-grupp som vill ”stoppa hatkampanjen mot Staffan Werme” och tycker att det är viktigt att reagera mot hot och hat mot andra människor (även politiker). Men det enda rimliga är att den borde handla om alla hatkampanjer på internet, och mot alla politiker. Jag läser i Dagens Samhälle idag att Anders Johansson (s) i Sigtuna jämförs med filmfiguren Caligula av en ledande KD-politiker; det kanske också vore lämpligt att ta upp? Hatet mot Mona Sahlin är fortfarande spritt och var en viktig del i valrörelsen förra året. Jag noterar att några av dem som är med i gruppen som vill stoppa hatkampanjen mot Staffan Werme är med i hatgrupper mot Mona Sahlin. Är det seriöst?

I övrigt har jag aldrig uttryckt hat eller hot mot andra ledande politiker och egentligen borde jag bli förbannad mot en del av de insinuationer och anklagelser som dyker upp här och där. Men jag orkar inte bry mig. Jag nöjer mig med att citera vad jag skrev till Staffan Werme i ett mail för någon månad sedan, efter att Werme anklagat mig och Socialdemokraterna för att ligga bakom anonyma hatkommentar på na.se (han menade också att vi var personligt ansvariga för attacker på honom):

”Staffan,

Jag beklagar tonen i den kommentaren och i andra kommentarer som ger sig på dig på liknande sätt. Jag hoppas att du inte menar att vi skulle vara ansvariga om du blir utsatt för någon typ av angrepp.

Självklart beklagar både jag och alla andra socialdemokrater alla typer av hot, hat och våld. Jag har inte skrivit kommentaren du citerar, jag är säker på att Lena inte heller skrivit den och man kan rätt säkert utgå från att det överhuvudtaget inte är någon medlem i det socialdemokratiska partiet som skrivit det.

Vi har kritiserat dig för den politik du är ansvarig för, och vi kommer fortsätta kritisera den politik du är ansvarig för och vi kommer att fortsätta bemöta dina påhopp. Överlag kanske du bör fundera på det sätt du hela tiden flyttar ansvaret till oss som är dina politiska motståndare (och till tjänstemän).”

Att ta sitt ansvar som man (och människa)

”Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare.” Så skriver Stephan Mendel-Enk i sin bok Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet. Mendel-Enk påpekar den lilla detalj som ”alla” vet om, som påpekas då och då, men som ändå är kontroversiell: de flesta brott begås av män och mångas syn på ”manlighet” balanserar farligt nära gränsen till att acceptera våld.

Idag följer NA upp tidigare dagars vidriga avslöjanden om äldre mäns övergrepp på unga flickor genom att skriva om den manliga våldskulturen och ställa frågan till ett antal kända Örebro-män: ”Tänker ni ta ert ansvar som män”. Det är inte så svårt att svara ja på frågan. I teorin. Det blir dock lite svårare om man verkligen tar uppmaningen på allvar, till exempel om man försöker följa doktor Jackson Katz tio punkter för att ta ställning mot den manliga våldskulturen. De flesta punkter är rätt självklara, men om man tar dem på allvar riskerar det att bli lite svårare: 9. Stöd inte sexism. Vägra köpa tidningar, filmer, musik eller besöka webbsidor som framställer kvinnor på ett sexuellt nedvärderande sätt.”

Igår kväll zappade jag på tvn och hamnade i slutminuterna på en bisarr serie på TV4 som heter ”Mammas pojkar”. Ett otroligt stort antal (traditionellt snygga) kvinnor hade samlats i något varmt land (enligt tv-format-regeln som säger: ”värme ökar chansen för bikini och bikini är lika med bra tv”) och där skulle kvinnorna tydligen försöka charma såväl de attraktiva hunkarna som deras överbeskyddande mammor. Innebar minuterna framför detta skitprogram att jag inte följde punkt 9? Och hur är det med att jag sett ”Pretty Woman”?

Jag menar inte att ironisera, för faktum är ju att sexism och könsbegränsande uppfattningar är väldigt närvarande överallt i samhället. Nu försöker tydligen Finnair konkurrera ut de tidigare smaklöshetsvinnarna Ryanair genom att ”hjälpa till” i kampen mot sexismen… Jag försöker ofta tänka på sådant, att inte förstärka det, men jag vet att jag ständigt misslyckas. Har du till exempel försökt köpa kläder till en 3-årig tjej utan att förstärka könsroller? Rosa kläder är inte ett problem i sig, men kläder som inte går att leka i är ett problem. Och det är ett problem när barnkläder har texter som ”boytoy” och liknande dumheter.

Så: jo, jag försöker ta mitt ansvar som man (och människa), men jag vet att jag ständigt misslyckas. Och det beror delvis på att man alltför ofta glömmer bort den grundläggande ojämställdheten när man agerar och reagerar mot mäns våld. Det går inte att bortse från den grundläggande frågan om könsmaktsordningen: att det är män som har den mesta makten och att kvinnor (i allmänhet) har en underordnad roll i samhället. Och det är därför jag citerade Stephan Mendel-Enk. Många har analyserat manlighet och könsmaktsordning, men få gör det så skakande och tankeväckande som Mendel-Enk.