I fredags skrev jag om år 2011, om att jag lyckats träffa väldigt många människor som fått chansen att föra fram det de vill till mig (min ovetenskapliga beräkning visade på 1380 personer, exklusive alla kommunala möten), att jag varit rätt duktig (inte tillräcklig, återkommer till det) på att svara på mail från örebroare som hört av sig om olika frågor (åtminstone cirka 200 stycken, har inte räknat exakt)

Det där är viktigt för mig. Om jag inte lyckas med att göra politiken mer tillgänglig för örebroarna finns ingen poäng för mig med att fortsätta med politiska uppdrag. Jag vill att fler ska känna att de kan nå ansvariga politiker med synpunkter, idéer och förslag – och jag vill få del av andras åsikter. Alltså måste jag fundera en del på hur jag gör det där bättre.

Jag har en ”princip” om att inte tacka nej till möten om någon vill träffa mig. Tidigare har det handlat om att jag helt enkelt har ett förtroendeuppdrag och att folk har ”rätt” att träffa den de betalar skattepengar för. Men under året har jag ju insett alltmer att det helt enkelt inte går att veta i förväg vilka möten som är bra och vilka som inte är det. Det är tur att man bokar in möten lite på chans ibland, för ibland är det just de mötena som är mest givande.

Men en klar nackdel med de välpackade veckorna med möten från morgon till kväll är att jag inte  hinner följa upp annat. Till exempel hinner jag inte återkoppla tillräckligt bra. Låt mig ta ett exempel ur verkligheten…

Förra julen fick jag ett mail från en man i Rynninge. Han tog kontakt med mig efter att jag delat ut blad i brevlådorna där han bodde och han insåg att hans fråga (om ett långtorg i området, vem som skulle sköta det) låg på mitt ansvarsområde. Jag svarade honom direkt med vad jag tyckte i princip, och påpekade att jag inte visste något om just det här exemplet, men att jag skulle återkomma när jag visste mer. Jag mailade sedan tillbaka till  honom när jag fått mer information (det verkade lösa sig som han ville) och berättade om att det skulle ordnas ett möte i frågan (det var redan planerat av tjänstemännen).

Men jag har ingen aning om vad som hänt sedan dess. Jag har helt enkelt inte haft tid att gå igenom de där hundratals mailen som jag besvarat för att följa upp vad som hände senare. Det där är kanske ingen katastrof. Men det finns några skäl till att den där återkopplingen ändå är viktig:

1. Det kan ju tänkas att den örebroare som hörde av sig och fick svar tycker att jag borde återkomma, och därför blir besviken när jag inte gör det.
2. Det kan tänkas att personen som hörde av sig inte vågar höra av sig en gång till, att den tycker att den stör i onödan.
3. Det är rätt troligt att den som en gång hört av sig till en ledande politiker berättar det för andra; alltså är det en viktig budbärare till andra örebroare om att man faktiskt kan få kontakt med ledande politiker.

Därför behöver jag förbättra min återkoppling. Hittills har min tillgänglighet i huvudsak byggt på följande delar, som inte är särskilt innovativa eller speciella:

1. Jag svarar på mail (fast det kan dröja för länge ibland) och jag ringer tillbaka (så gott jag kan, telefontid är en bristvara).
2. Jag bokar in möten med dem som hör av sig och vill träffa mig.
3. Jag bloggar om större frågor så att folk kan bilda sig en uppfattning om hur jag resonerar.
4. Jag berättar om mycket av det jag gör på dagarna i korta inlägg på Twitter och Facebook. Därmed kan den som vill följa aktuella frågor som diskuteras, och lämna synpunkter på dessa.
5. Jag svarar på insändare så gott jag hinner (både då de riktas till mig och då de berör ”mitt” område).
6. Dessutom deltar jag självklart i aktiviteter som Socialdemokraterna ordnar: möten, seminarier, dörrknackningar och annat.

Under 2012 tänkte jag dessutom:

1. Skicka veckomail till dem som vill ha, där jag berättar om aktuella frågor och som gör det lättare för människor att höra av sig med frågor kring både detta och annat som de funderar på. Därmed kan mannen i Rynninge enkelt återkomma, och den som hört av sig om Skebäcksbron för ett halvår sedan får veta att något nu faktiskt hänt.
2. En gång i veckan bokar jag in en tid i samband med lunch, fika eller liknande som jag informerar om i veckomailet. Då kan den som vill ansluta utan att det är så dramatiskt.
3. Jag ska regelbundet dela ut blad som bjuder in folk att höra av sig.

Nu är jag tacksam för synpunkter på detta: andra förslag? finns bättre sätt? Att det kommer ta tid inser jag (det måste ordna sig, jag får skapa luckor i kalendern mer regelbundet). Jag inser också att det fortfarande återstår att i högre grad söka upp dem som inte hör av sig på egen hand (mycket av det är dock aktiviteter som Socialdemokraterna ordnar).