Dags för del två i den kommunikationsskola som inleddes här förra fredagen (det finns risk att denna skola blir evighetslång eftersom jag äntligen har hittat ett sätt att lura oskyldiga bloggläsare att ta del av kultur jag gillar!). Detta avsnitt är inte så långt och handlar om den mycket enkla regeln: om man ser väldigt snäll ut kan man vara mer elak (och omvänt: om man ser elak ut måste man vara snällare). Kontraster spelar roll – liksom fördomar och förväntningar.

Chibi heter den väna kvinnliga sångerskan i The Birthday Massacre som exempelvis i låten ”Lovers End” sjunger om de hemskheter som sker i källaren, där en pojkvän plågas till döds: ”In the cellar buried 6 feet deep/ The lover’s shaken from a dreamless sleep/ Nails clawing splinters from the ceiling and floor/ Shrieking like the witches til his stitches are sore” och sedan den fantastiska barnkammarliknande avslutningen: ”1.. 2.. 3.. 4 Underneath the cellar floor/ 5.. 6..7..8 Lover will suffocate” (här finns hela texten).

Om till exempel Marilyn Manson sjungit den där texten (gitarristen och resten av The Birthday Massacre ser för övrigt ut ungefär som MM) hade vi nog fått uppleva föräldrauppror för att stoppa omoralen och liknande. Men otäckheterna i texten förtas lite av att Chibi ser så trevlig ut. Inte nog med att hon ser ut som någon alla vill ha till kompis, hon klär sig dessutom som någon slags skolflicka och spelar allmänt på oskulds-temat (populärt i populärkulturen, allt från Angus Young i AC/DC till Britney Spears i ”Baby, hit me one more time”…). Och kvinnliga röster låter inte lika hotfulla, ens när de sjunger gravlikt (lyssna på hennes röst i slutet på sången!).

Det är som The Beautiful South påpekade någon gång: bara för att det yttre ger en bild av lättsmält underhållning märker ingen bettet i budskapet. Trots att The Beautiful South sjunger om misshandel, bombning av kungaparader och liknande uppfattas de som harmlös och glad trallpop – om man inte lyssnar ordentligt på texter och melodier.