Etikettarkiv: Socialdemokraterna

Förnyelseagenda à la ”Säkert!”

”Kan jag få ett tal på torget
Kan vi bygga upp nåt nytt
Jag vet inte vad det nya är men bättre än det här”

Så sjunger Annika Norlin/Säkert! i låten ”Fredrik” (läs min ”analys” av den låten här…). Och vi får faktiskt se till att bygga upp nåt som är bättre än det här. Eller läs bara dessa tre konstateranden (ur vallokalsundersökningen). Det är tre siffror som sparkar:

  • andel S-röster bland fast anställda väljare: 23 procent
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller den svenska ekonomin: 32% (med 57% för högern)
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad äller skatterna: 37 % (54% för högern)

De där siffrorna säger något riktigt allvarligt. Det parti som genom den svenska historien drivit en politik för nya jobb, som värnat och stärkt den svenska ekonomin och format välfärden har inte längre svenskarnas förtroende i dessa frågor. Det är siffror som är allvarligare än det otroligt usla valresultatet.

Det var vare sig Mona Sahlin, kampanjen eller något liknande som gjorde att vi förlorade valet. Det handlar om att vi inte förnyat vår politik tillräckligt; att vi inte upplevs som relevanta för tillräckligt många svenskar. Om det handlar om ”medelklass i storstad”, ”arbetarklass i landsbygd”, ”djuphavsdykare på Stureplan” eller ”glada pensionärer” spelar faktiskt ingen roll. Socialdemokratin har inget existensberättigande om vi inte lyckas förena alla gruppers intressen och bära fram en berättelse om hur vår idé om ett Möjligheternas land faktiskt är bra för alla. Socialdemokratin är inte en förkämpe för någon särskild grupp: den svenska socialdemokratins unika framgångar beror på att vi lyckats förena en politik för utveckling och tillväxt med en tydlig politik för jämlikhet och fördelning. Att vi förmått visa för en stor – och bred – majoritet av svenska folket att Sverige tjänar på rättvisa. Att alla tjänar på att fler får leva rikare liv.

Sifforna jag återgav ovan pekar på att vi inte lyckats övertyga svenskarna om att vi står för utveckling och tillväxt. Och det är inte unikt. När vi härom veckan träffade företrädare för Labour i Storbritannien var deras analys nästan exakt densamma: de har förlorat förmågan att vara bärare av modernitet och utveckling. Det som gjorde New Labour (och Tony Blair) så framgångsrika var förmågan att beskriva hur Storbritannien skulle moderniseras och förbättras. Våra brittiska partikamrater pratar om ”politics of aspiration” och när man lyssnar på deras beskrivning så är det nästan bara att byta ut språket och ändra ”soutern Britain” till ”storstadsområden”. (Läs Patrick Diamond & Giles Radice om ”Labour’s fatal southern flaw?”!)

Det är alltså ett hyfsat stort uppdrag att förnya den socialdemokratiska politiken och formulera ett trovärdigt regeringsalternativ till valet 2014… Och då är det fyra områden som Socialdemokraterna måste diskutera ordentligt, jag tänkte återkomma till dem under den närmaste tiden. Men just nu gör jag det lätt för mig. Jag formulerar inte ens mina egna tankar utan låter Annika Norlin/Säkert! (helt ofrivilligt) formulera dessa fem utmaningar…:

  • ”När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: ’vad är bäst för mig?’/ och ’jag köper vatten på flaska’/ och ’hon älskar inte dig'”
  • ”Hej chefen du har rätt jag borde vara glad / För jag får ryggbråck och 80 öre per dag / Och till julen får vi pennor med företagslogga på / Håll min jacka Martin när jag börjar slå”
  • ”Du har köpt Lonely Planet, åker till ett söderland rätt snart / jag låtsas att det är av kärlek till stan som jag stannar kvar / jag sträcker ut mig, säger ’det är till att vara märkvärdig’ / ’åka härifrån när solen är så härlig som den är, men du är som du är’”
  • ”Får man sluta vara hård / Får man luta sig mot nån / Kan du bygga en låg scen så man får se folk i ögonen”
  • ”Ska vi starta upp en by / ska vi bygga upp nåt nytt”…”kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud / men slipper sköta sig själv”
  • ”Det är du som borde leda oss, det är ni som borde leda oss / Led mig fel om ni vill, men kan jag någon gång under min livstid få bli ledd av någon som tror någonting?”

Den som vill kan ju fundera på hur Norlin-citaten ska kunna förvandlas till en reformagenda…  (Samtliga Norlin-citat ovan från Säkert!-låtar)

Osannolika resultat (s)?

Idag publicerar NA min krönika om valresultatet (läs hela krönikan här). I Örebro lyckades vi gå emot det katastrofala resultatet på riksplanet. I Örebro var Socialdemokraterna det enda parti som både ökade jämfört med valet 2006 och som ökade jämfört med det nationella resultatet i år. Tidigare fick Socialdemokraterna ungefär samma resultat i Örebro som i riket; när det gick bra i riket gick det bra i kommunvalet i Örebro, och tvärtom. Det sambandet finns inte längre: i riket fick Socialdemokraterna 30,66% och i Örebro 39,4%.

En förklaring som jag för fram i krönikan handlar om att vi i Örebro pratade mycket om jobb, företagande och tillväxt och att vi var trovärdiga i att vi hade idéer for Örebros utveckling. De flesta örebroare vet att vi drivit på för att skapa fler jobb, även i fall där den nu styrande majoriteten i kommunen tvekat eller stoppat. Tillväxtprofilen i Örebro, tillsammans med skarpa förslag om att förbättra skola, vård och omsorg, gjorde att vi i Örebro hade mindre problem med det jag i krönikan kallar ”spökfrågorna”. På liknande sätt var det med Sigtuna (ett annat tydligt framgångsexempel för S).

Här är några resultat från områden med mycket villor och som till stor del bebos av medel/höginkomsttagare (precis de grupper som Socialdemokraterna förlorade i exempelvis storstadsområdena). Jag tycker att de sex resultatetn nedan är goda argument för att vi gjorde något väldigt bra i Örebro – och jag tror att det handlar om att vi vågade prata jobb, tillväxt, utveckling och företagande:
Karlslunds valdistrikt: S +3,65%
Nya Hjarsta västra: S +2,99%
Nya Hjarsta östra: S + 1,37%
Eklunda: S +1,85%
Mosjö: S +1,43%
Mosjö-Täby: S +1,35%
Brickeberg: S +9,2% (till 36,82%!)

Samtal=lyssna+prata

Socialdemokraternas valrörelse bygger på samtalet. Och för att vara övertydligt brukar jag påminna mina partikamrater om att samtal innebär både att lyssna och prata.

När man lyssnar och pratar uppstår nämligen något nytt; man kan gemensamt komma till en ny förståelse. Det är ofta så nya idéer föds och det är definitivt så det måste gå till om man vill bli överens och nå ömsesidig förståelse. Självklart kanske du tycker.

Visst. Men ta en titt på vykortet här bredvid. Det låg i postfacket en dag.

Någon har ansträngt sig och letat fram ett vykort, uppenbarligen fast besluten att dela med sig av sina åsikter. Sedan har denne någon (gissningsvis en man) gått och köpt ett frimärke. Och för att visa att han bryr sig om andra människor rotar han fram ett klistermärke som visar att han bidragit till Hjärt- och lungfonden. Sedan letade han fram adressen till oppositionskansliet i Örebro kommun, för det var uppenbart till oss (Socialdemokrater och Vänsterpartister) han ville framföra sina tankar. Och sedan satte han sig att fundera på vad han skulle framföra. Och det gick väl sådär.

”Sätter er på ashlet. Ni vill bara tjäna pengar o skiter i oss andra” skrev han. Jag vet inte riktigt vad han hoppades uppnå med uppmaningen att vi skulle ”sätta oss på arslet”. Egentligen tycker jag självklart att han har fel, ingen av oss som jobbar på oppositionskansliet gör det för att tjäna pengar. Det hade jag gärna framfört till honom, och så hade han kunnat förklara vad han menade. Men tyvärr. Han undertecknade inte vykortet. Svårt att uppnå ett samtal då.

PS Hans vykort kom faktiskt till nytta på ett oväntat sätt: posten hade stämplat fel sida så frimärket gick att återanvända. Men inte ens den oväntade intäkten behöll jag privat: inte heller jag jobbar politiskt för att tjäna pengar.

Klarar inte att vara kritisk idag

I hela mitt politiska liv har jag varit kritisk. Ofta mot mitt eget partis ledning. Och inte så att det känns omöjligt att vänja sig vid att vara nöjd och glad över det partiledningen gör, men ändå. Lite konstigt känns det.

Idag presenterades det rödgröna budgetalternativet i riksdagen: ”Ny färdriktning – Fler jobb, grön omställning och mindre klyftor för hela Sverige”. Och jag sitter mest och nickar när jag studerar presentationen av det rödgröna alternativet. Inte lätt att vara kritisk när konstrasten blir så tydlig. Regeringens politik som gynnat högavlönade män: den hundradel av befolkningen som gynnats mest av regeringen har fått nästan lika  mycket som 25 procent av folket fått tillsammans och män har fått nästan 30 procent mer än kvinnor.

Och så det rödgröna alternativet där 55,4 procent går till kvinnor och där den enda grupp som faktiskt missgynnas av budgetförslaget är den tiondel av befolkningen som har allra högst inkomst. Alla andra tjänar på det rödgröna alternativet (enligt Riksdagens utredningstjänst som granskat alternativet). En ny betydelse av påståendet: ”Sverige tjänar på rättvisa”. Omöjligt att vara kritisk mot ett sådant budgetalternativ.

Det finns en enda liten detalj i budgetpresentationen som jag skulle kunna vara kritisk mot. Just ordvalet ”för hela Sverige” känns möjligen lite konstigt i Örebro – där ju miljöpartiet valt att sitta kvar i högerburen. Och det skulle jag kanske kunna vara kritisk mot. Men den kritiken faller ju bara tungt på miljöpartisterna i Örebro. Och att jag är kritisk mot deras högerpolitik är kanske inget nytt.

Sockerchocken räddade första maj

Idag var det första maj och det var upplagt för en heldag med massor av glädjeämnen. Men upplagt för glädjeämnen innebär också risk för att glädjeämnen inte uppfylls.

Det var första maj, Hammarby tog emot Norrköping på Söderstadion och en upplevelsefylld dag skulle avslutas med bakelsekalas hos Alaa. Vår fyraåriga dotter såg fram emot både ”tåget” (demonstrationståget) och bakelsekalaset. Dottern var nöjd med dagen, jag var inte lika nöjd. Som vanligt på första maj, med andra ord…

Första maj är en enorm tillgång som borde förvaltas väl. En helgdag som firats i 120 år och som är ett enormt starkt ”varumärke”. Men som inte tas tillvara tillräckligt. Jag har skrivit om det förut, bland annat här och här (om hur det kunde bli en folkfest...).

För dottern var dagen rolig: hon gjorde eget plakat, tyckte att det var kul att åka vagn i demonstrationståget med en ballong i handen (och sjungande på blandade sånger, både dagissånger och några strofer ur ”Första maj, första maj”…). Och själva arrangemanget på Olof Palmes torg var bra, bättre än många gånger tidigare: det var bra – och korta – tal och mycket applåder. Men det kändes som om det borde varit fler med, valår och allt. Och själva firandet är alltför traditionellt.

En tydlig kontrast är den årliga premiärmarsch som Hammarbyfansen genomför till den första hemmamatchen för året på Söderstadion, från Medborgarplatsen på Södermalm, över Skanstullsbron till Söderstadion. Det finns många likheter mellan den marschen och demonstrationståget på första maj. I båda fallen handlar det om folkligt förankrade rörelser och många tusen går i tågen. Men det finns också stora skillnader: medan demonstrationståget är ordnat och har polistillstånd sker Hammarbyfansens tåg ”spontant” utan att vederbörliga tillståns söks. Och till skillnad mot demonstrationståget så är det full fart i Hammarby-marschen, med sång, ramsor, flaggor och glad stämning.

Jag tror att det är en faktor som förklarar skillnaden mellan tågen: engagemanget. När det gäller Hammarbyfansens tåg så är varje enskild deltagare övertygad om att deras medverkan gör skillnad: genom att stödja sitt lag och sjunga ut sitt stöd hoppas man hjälpa fotbollsspelarna att vinna. Ibland fungerar det. När Socialdemokraterna demonstrerar på första maj lyckas vi tyvärr inte förklarar på vilket sätt var och en bidrar. Av det som i övrigt präglar vår valrörelse (samtal och att alla ska kunna bidra i valarbetet) märktes dessvärre inte mycket på själva första maj-firandet.

Det borde vara möjligt att göra första maj till en folkfest och ett sätt tror jag är att visa att var och ens deltagande gör skillnad. Det borde vara oroande för oss socialdemokrater att Svampens dag firades 1a maj; dels därför att så pass få örebroare ändå deltar i demonstrationen att det inte längre går att upprätthålla en ”fredad dag” (om nu någon ens ville det – det är inte omöjligt att det faktiskt är ett medvetet val att lägga arrangemanget så att det konkurrerar med demonstrationen…). Men framförallt för att det uppenbarligen inte är något ”hot” mot andra arrangemang att de ligger samtidigt som demonstrationståget. Man skulle ju kunna hoppas att andra arrangörer skulle tänka: ”då kanske vi inte ska lägga vårt arrangemang, eftersom Socialdemokraternas första maj-tåg går av stapeln då”.

Med andra ord: allt gick inte som jag hoppats detta första maj heller. Firandet kunde varit mer firande och Hammarby kunde vunnit (det blev förlust mot Norrköping). Men det som gjorde dagen till en lyckad heldag var att dottern trivdes och att det avslutande bakelse-kalaset hos Alaa verkligen var helt otroligt. Så mycket goda bakverk och så många trevliga människor: en sådan sockerchock räddar vilken dag som helst. Sockerchock eller engagemang. Olika typer av uppåtstimulantia, men med samma resultat: glädje och en känsla av en meningsfull dag.

Försmådd friare eller revanschlysten roddare?

Idag meddelade miljöpartisterna i Örebro att de inte är intresserade av att samarbeta med några andra än Örebros högerpartier. Självklart har de inte frågat sina väljare vad de tycker – den absoluta majoriteten av dem som röstar på miljöpartiet förväntar sig nämligen att mp ska samarbeta med ”vänsterpartier” (enligt vallokalsundersökningar och andra undersökningar).

I ett slag så klarnade förutsättningarna inför höstens val ordentligt i Örebro (samtidigt blev de dock mer komplicerade för väljarna). Och i ett slag så blev alternativen i kommunvalet så mycket tydligare. Och så mycket viktigare.

Det var självklart bra att miljöpartiet, före valet, berättade hur de ser kommande års samarbete. Det gjorde de ju inte förra gången – då trodde (nästan) alla att de skulle fortsätta samarbeta med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Jag minns exempelvis ett möte dit endast S, V och MP bjudits in och där värdarna berättade att det berodde på att de närvarande ändå bara var intresserade av ”vänsteralternativet”. Den inbjudne miljöpartisten, Fredrik Persson, sa ingenting annat – trots att han nog redan då bestämt att han ville samarbeta med högern.

Men för de örebroare som ser miljöpartiet som ett vettigt alternativ i valet så blev det mer komplicerat – de måste få tydlig information om att det röd-gröna samarbetet är brutet i Örebro – av miljöpartiet. Och för socialdemokraterna och vänsterpartiet blev det också lite krångligare – vi måste vara tydliga inför väljarna om att vi gärna samarbetar med miljöpartiet nationellt, men att vi i Örebro dessvärre inte står på ”samma sida” som miljöpartiet.

Så hur ska vi socialdemokrater uppträda i valrörelsen? Ska vi fortsätta agera den försmådde friaren som övergivits men fortsätter fjäska som om den uppvaktade kanske ska komma att ändra sig om friaren bara fortsätter tjata tillräckligt mycket? Eller ska vi agera som den revanschlystna roddaren som stämmer upp en peppande sång, böjer ner huvudet och tar ett fastare tag om årorna?

Egentligen känner jag mig mer som den försmådde friaren. Jag gillar miljöpartiet, tycker att deras politik bidrar till att göra politiken bättre – även den socialdemokratiska politiken förbättras av mp-samarbetet. Om jag idag skulle vara tvungen att välja ett annat parti att rösta på i riksdagsvalet så skulle det nog faktiskt bli miljöpartiet (sorry, Murad och andra trevliga vänsterpartister). Och flera av de aktiva miljöpartisterna i Örebro känner jag som engagerade entusiaster som vill göra Örebro bättre. Men tyvärr väljer miljöpartiet i Örebro hellre högerpolitik än vänsterpolitik. Och när de nu gjort det valet återstår inte mycket annat för oss än att böja ner huvudet och fortsätta framåt. De har gjort sitt val, och jag hoppas (och tror) att de nästa mandatperiod får vänja sig vid att sitta i opposition medan vi leder Örebro tillsammans med Murad Artin och vänsterpartiet.

Miljöpartiets val gjorde ju nämligen alternativen mycket tydligare:

  • antingen väljer man en politik som utvecklar Örebro och skapar nya jobb – eller så väljer man att fortsätta dagens stopp och slösa-politik där utveckling stoppas och där skattebetalarnas pengar slösas bort genom slarviga och tveksamma beslut.
  • antingen väljer man ett Örebro som för första gången i historien leds av en kvinna (Lena Baastad)  – eller så väljer man ett grabbstyre där Staffan Werme, Kent Persson och Fredrik Persson utgör makttrojkan (idag finns maktcentra i högerkoalitionen hos Staffan och Fredrik, men jag utgår från att Kent Persson inte kommer att släppa makten på samma sätt som nuvarande toppmoderaten Inger Högström-Westerling gjort).
  • antingen väljer man en kommunledning som faktiskt bryr sig om att fråga örebroarna (exempelvis genom regelbunden dörrknackning och andra dialogformer – som både V och S ägnar mycket tid åt) – eller så väljer man att fortsätta dagens bunkerstyre, där inget sker i öppenhet utan allt sker i förhandlingar i slutna rum och där inte ens 10 000 insamlade namn med krav på folkomröstning räcker för att de styrande ska bry sig.
  • antingen väljer man en majoritet som använder skattepengar till att investera i Örebros framtid – eller så låter man dagens högermajoritet fortsätta rea ut gemensamma tillgångar, dra ner på skolunderhåll och spara in på personal i äldrevård, skola och förskola.

Valet är tydligt. Och jag är hellre roddaren som tillsammans med många andra människor tar nya tag än den försmådde friaren som fåfängt fortsätter fjäska. Nu kommer jag att lägga ännu mer kraft på att samtala med örebroarna om alternativen. Och jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Vårt mål om att få 45 procent av örebroarnas röster är inte orealistiskt, och eftersom jag tror att vänsterpartiet i Örebro också kommer att göra ett bra val tror jag att det räcker till att få ett tydligt mandat att leda Örebro.

Om några månader tror jag att miljöpartiet kommer att ångra sitt val. Dels för att deras högerkurs i Örebro kommer att kosta dem många röster (jag tror att fler än man tror nu reagerar mot mps val). Och dels för att deras val placerar dem i opposition. Vi har gång på gång bett att få samtala om framtida samarbete med miljöpartiet i Örebro, men de har inte varit intresserade. Dagens besked var tråkigt men inte överraskande. Nu vet vi förutsättningarna, så nu är det bara att köra.

Och eftersom jag redan kryddat med några halvtaskiga liknelser, kan jag lika gärna avsluta på samma sätt:
Som Jake och Elwood Blues skulle ha sagt: ”Det är 142 dagar kvar till valet. Vi har en stark politik, nästan hälften av platserna i Kommunfullmäktige och vi har massor av väljare att samtala med. Det är mörkt, men det är bara för att vi har solglasögon. Hit it!”

Nej det blir ingen utredning om Rudbecks

I kommunfullmäktige idag ställde Lena Baastad (Socialdemokraternas toppkandidat i Örebro) en fråga till det ansvariga kommunalrådet, Lennart Bondeson (kd), om Rudbecksskolans nedläggning. Lena Baastad frågade:

  • ”Kommer det äntligen göras en genomgripande utredning om gymnasieskolorna i Örebro?” och
  • ”Kan en sådan utredning innebära en omprövning av Rudbecksskolan?”

Svaret var, tyvärr, nästan lika rakt och tydligt: nej, Lennart Bondeson hade inga planer på att göra fler utredningar. Lennart Bondeson är nöjd med de utredningar som inte finns (den ”utredning” Bondeson hänvisar till visar nämligen inte alls att någon gymnasieskola måste stängas, och inte heller att just Rudbecksskolan borde stängas).

Annars har nog en del trott att Rudbecksskolan skulle få en ärlig chans nu, efter att gymnasienämndens ordförande Lotta Olsson (m) gått ut och lovat att Rudbecksskolan skulle få vara kvar i ”borgen” ett tag till, men att E-huset skulle tömmas. Och då uppstår frågan (som vi kanske får ta upp på nästa Kommunfullmäktigemöte): Vad grundas Lotta Olssons utspel på?

För den som behöver en kort resumé i frågan: Före sommaren 2009 meddelade den styrande majoriteten (m, fp, mp, c, kd) att Rudbecksskolan skulle stängas som skola. Detta förvånade många, exempelvis hade vare sig ansvariga chefer eller den ansvariga ordföranden (Gymnasienämndens ordförande, Lotta Olsson, M) fått information i förväg. Än mindre hade personal, elever eller föräldrar fått någon information. Efter att den styrande majoriteten alltså hade bestämt sig såldes lokalerna till det kommunala fastighetsbolaget, ÖrebroPorten, som raskt började värva nya hyresgäster. Trots att det inte ens finns något formellt beslut om att Rudbecksskolan ska läggas ner.

Vi har hela tiden kritiserat detta. Vi har hävdat att det behövs en ordentlig utredning med ett ordentligt underlag innan man fattar långsiktiga beslut som inte går att återkalla (det lär aldrig gå att skapa en ny centralt belägen gymnasieskola i framtiden, om Rudbecks – eller Karro – stängs). Dessutom har vi efterlyst en ordentlig dialog med dem som berörs: i första hand personal och elever.

Millencolin Music Prize – en annan typ av bäbis

Klockan är halvåtta på fredagskvällen och det är snart dags för läggning av dottern. Medan dottern ser på barnprogrammet Young Einsteins försöker jag se om någon direktuppdaterar från Millencolin Music Prize Weekend. Inser i och för sig att det inte finns mycket att direktrapportera om just nu. Men jag önskar verkligen att jag var där.

Det är inte barnprogram och läggning som håller mig hemma utan väntad tillökning i familjen som kan komma vilken timme som helst. Och om man nu ska jämföra sina bäbisar så kommer de riktiga först. Fast Millencolin Music Prize Weekend känns nästan som min bäbis, trots att jag ju inte varit inblandad i planeringen på flera år nu, och trots att jag vet att det inte är jag utan massor av andra entusiaster som skapat det som nyss startade på Njuta.

Men samtidigt  går det inte att komma ifrån att priset faktiskt inte skulle funnits utan att jag kommit på idén för några år sedan. Det som nu utvecklats till en helhelgs-festival med arrangemang på flera av stadens krogar och med konserter och party överallt började med en fundering på väg hem från Millencolins konsert i Conventum 2005 (läs om det här).

Och det hade inte blivit något om inte jag och mina kamrater inom den dåvarande majoriteten (s+v+mp) drev på och fattade beslut om priset. De borgerliga partierna röstade emot.

Om några timmar delas årets pris ut. Om drygt ett år hoppas jag att få vara med och dela ut priset.

ÖBOs hyresgäster borde inte missgynnas

Örebro kommun införde, hösten 2008, ett bidrag till seniorboenden för att underlätta för seniorboenden att till exempel har personal som ordnar gemensamma aktiviteter och kan ge extra service till de äldre som behöver. Det där var vi helt överens om.

Det vi inte är överens om är varför kommunen ska särbehandla äldre örebroare beroende på vilken hyresvärd de bor hos: det kommunala stödet går nämligen inte till de seniorboenden som ägs av ÖBO, kommunfastigheter och Länsgården (högermajoriteten kallar dem ”offentligt ägda seniorboenden”, vilket knappast är någon skäl till varför de boende där inte ska få del av kommunens bidrag). Med andra ord: kommunens bidrag till att göra seniorboenden mer trygga och bättre går bara till de örebroare som valt att bo hos privata seniorboenden. Som Afzelius sjöng: och vem är det som tjänar på det?. Socialdemokraterna och vänsterpartiet föreslog att alla skulle behandlas lika, att även seniorboenden i t ex ÖBO skulle ha del av bidraget.

Den högerkoalition som styr Örebro lovade att återkomma med förslag om de ”offentligt ägda seniorboenden”. Det lovade de att göra under hösten 2008. Det gjorde de inte. Inte heller under våren eller hösten 2009. Därför ställer jag frågan.

Sedan många år har Örebro satsat mycket på att skapa seniorbostäder, vilket gör att vi idag har flest seniorbostäder per invånare i hela landet (enligt en undersökning från SKL har bara Stockholm och Malmö fler totalt – Göteborg har färre än Örebro).

Seniorbostäder är vanliga bostäder som är avsedda för äldre (ofta över 55 år). Många seniorbostäder har lokaler där de boende kan ha olika gemensamma aktiviteter. Fördelen med seniorbostäder är att det mesta tyder på att äldre som bor där klarar sig bättre, längre, än andra. Allt tyder på att seniorbostäder är bra både för den enskilde och för kommunens ekonomi (och för äldrevården). Alltså bör kommunen uppmuntra detta. Därför är det bra att ge ett kommunalt stöd så att verksamheten kan utvecklas på seniorboenden. Frågan är bara varför högerkoalitionen i Örebro inte tycker att de som bor till exempelvis ÖBO ska få det stödet.

Här kan du läsa hela interpellationen.

”Äldreomsorg i kris”

Ledare i Örebro ETC, 2010-01-08

”De gör som de vill med oss – vi får delade turer, ska jobba varannan helg, personal tas bort och folk flyttas runt.” Så sa en anställd i Älvtomta hemvård när jag hälsade på i höstas. Det var inte en enskild röst som gav den bilden, det var bilden från de flesta jag träffade.

De berättade om hur de förväntas utföra omvårdnadsstäd och – tvätt, fast de inte längre har någon tid till det. Deras bild är att de fått mer att göra, fast att de är färre som ska göra det. De berättar om hur det nya tidsplaneringssystemet (TES) dubbelbokar, registrerar fel, skapar merarbete och mest gör ett jobbigt arbete jobbigare.

Det finns olika sätt att beskriva verkligheten, ingen bild är mer ”sann” än någon annans. Men det är nog få som skulle anse att det jag beskrivit ovan stämmer med den bild som den styrande högerkoalitionen i Örebro kommun försöker ge av äldrevården. Högerkoalitionen hävdar att det mesta fungerar rätt bra. Att det absolut inte råder någon ”kris” i äldrevården.

Människor som jobbar med att ta hand om äldre som behöver vård, omsorg och trygghet gör några av de allra viktigaste jobben i samhället. Därför tycker jag också att vi som är ansvariga politiker för denna verksamhet ska ta larmen från äldre och från personal på allvar. Jag tycker att vi borde oroas över att så många är så trötta och uppgivna.

För det finns fler larmsignaler som borde skapa aktivitet bland de styrande högerpolitikerna. SKTF redovisade före jul en enkät som visar att flera chefer i äldrevården i Örebro sagt upp sig på grund av stress, nästan alla chefer inom äldrevården har något stressrelaterat symptom som till exempel huvudvärk. Men det råder ingen kris, säger högerkoalitionen.

Enligt Länsstyrelsens kartläggning av läget i äldrevården gör alla kommuner utom en (Nora) neddragningar som, enligt rapporten i Tvärsnytt, riskerar leda till att äldre får vänta längre på att få gå upp på morgonen eller att få gå på toaletten eller att få frukost. Men någon kris råder inte i äldrevården, säger högerkoalitionen.

”Dagen före semestern fick jag besked om att jag inte får vara kvar i gruppen. Sedan tog det 12 veckor innan jag fick besked om var jag ska jobba istället.” Så berättar en kommunalt anställd kvinna i äldrevården. Men någon kris råder absolut inte i äldrevården, inte om man lyssnar på högerkoalitionens företrädare.

Det är lätt att se att det finns många och stora problem att ta itu med. Det allvarliga läget i äldrevården gjorde att socialdemokraterna och vänsterpartiet i december skrev ett öppet brev till det ansvariga kommunalrådet (Rasmus Persson, c) och kommunstyrelsens ordförande (Staffan Werme, fp). Vi vädjade till dem att bjuda in till breda samtal med representanter från alla grupperingar som kan tillföra något i dessa frågor (fackliga organisationer likväl som pensionärsorganisationer och andra organisationer, chefer och politiker och enskilda medarbetare). Vi föreslog att det ansvariga kommunalrådet, Rasmus Persson, skulle leda arbetet.

Vi kallade det en ”kriskommission” men var tydliga med att det kan få heta vad som helst: det viktiga är att problemen lyfts upp och att vi – tillsammans – försöker finna lösningar på dessa problem. De båda topp-politikerna bemödade sig inte ens med att svara på vårt brev.

Socialdemokraterna har, tillsammans med vänsterpartiet, länge och i många sammanhang, fört fram vår oro för att äldrevården i Örebro kommun inte fungerar som den borde. Vi har bett om breda överenskommelser kring konkreta förbättringar. Vi har presenterat rader av förslag som skulle kunna bidra till en positiv utveckling (utan att kosta särskilt mycket). Men inte mycket händer.

I en kommentar till vårt öppna brev sa Rasmus Persson (c) att det inte behövdes några breda samtal, för det finns ingen ”kris”. När ledande politiker visar sig så ointresserade av att lyssna och lösa problem finns bara ett botemedel: att rösta bort dem från ansvaret. Om nio månader har örebroarna chansen att göra det.

Björn Sundin, gruppledare (s) i Vård- och omsorgsnämnd väster