Etikettarkiv: Socialdemokrat

Ett kommunalråd som återkopplar bättre

I fredags skrev jag om år 2011, om att jag lyckats träffa väldigt många människor som fått chansen att föra fram det de vill till mig (min ovetenskapliga beräkning visade på 1380 personer, exklusive alla kommunala möten), att jag varit rätt duktig (inte tillräcklig, återkommer till det) på att svara på mail från örebroare som hört av sig om olika frågor (åtminstone cirka 200 stycken, har inte räknat exakt)

Det där är viktigt för mig. Om jag inte lyckas med att göra politiken mer tillgänglig för örebroarna finns ingen poäng för mig med att fortsätta med politiska uppdrag. Jag vill att fler ska känna att de kan nå ansvariga politiker med synpunkter, idéer och förslag – och jag vill få del av andras åsikter. Alltså måste jag fundera en del på hur jag gör det där bättre.

Jag har en ”princip” om att inte tacka nej till möten om någon vill träffa mig. Tidigare har det handlat om att jag helt enkelt har ett förtroendeuppdrag och att folk har ”rätt” att träffa den de betalar skattepengar för. Men under året har jag ju insett alltmer att det helt enkelt inte går att veta i förväg vilka möten som är bra och vilka som inte är det. Det är tur att man bokar in möten lite på chans ibland, för ibland är det just de mötena som är mest givande.

Men en klar nackdel med de välpackade veckorna med möten från morgon till kväll är att jag inte  hinner följa upp annat. Till exempel hinner jag inte återkoppla tillräckligt bra. Låt mig ta ett exempel ur verkligheten…

Förra julen fick jag ett mail från en man i Rynninge. Han tog kontakt med mig efter att jag delat ut blad i brevlådorna där han bodde och han insåg att hans fråga (om ett långtorg i området, vem som skulle sköta det) låg på mitt ansvarsområde. Jag svarade honom direkt med vad jag tyckte i princip, och påpekade att jag inte visste något om just det här exemplet, men att jag skulle återkomma när jag visste mer. Jag mailade sedan tillbaka till  honom när jag fått mer information (det verkade lösa sig som han ville) och berättade om att det skulle ordnas ett möte i frågan (det var redan planerat av tjänstemännen).

Men jag har ingen aning om vad som hänt sedan dess. Jag har helt enkelt inte haft tid att gå igenom de där hundratals mailen som jag besvarat för att följa upp vad som hände senare. Det där är kanske ingen katastrof. Men det finns några skäl till att den där återkopplingen ändå är viktig:

  1. Det kan ju tänkas att den örebroare som hörde av sig och fick svar tycker att jag borde återkomma, och därför blir besviken när jag inte gör det.
  2. Det kan tänkas att personen som hörde av sig inte vågar höra av sig en gång till, att den tycker att den stör i onödan.
  3. Det är rätt troligt att den som en gång hört av sig till en ledande politiker berättar det för andra; alltså är det en viktig budbärare till andra örebroare om att man faktiskt kan få kontakt med ledande politiker.

Därför behöver jag förbättra min återkoppling. Hittills har min tillgänglighet i huvudsak byggt på följande delar, som inte är särskilt innovativa eller speciella:

  1. Jag svarar på mail (fast det kan dröja för länge ibland) och jag ringer tillbaka (så gott jag kan, telefontid är en bristvara).
  2. Jag bokar in möten med dem som hör av sig och vill träffa mig.
  3. Jag bloggar om större frågor så att folk kan bilda sig en uppfattning om hur jag resonerar.
  4. Jag berättar om mycket av det jag gör på dagarna i korta inlägg på Twitter och Facebook. Därmed kan den som vill följa aktuella frågor som diskuteras, och lämna synpunkter på dessa.
  5. Jag svarar på insändare så gott jag hinner (både då de riktas till mig och då de berör ”mitt” område).
  6. Dessutom deltar jag självklart i aktiviteter som Socialdemokraterna ordnar: möten, seminarier, dörrknackningar och annat.

Under 2012 tänkte jag dessutom:

  1. Skicka veckomail till dem som vill ha, där jag berättar om aktuella frågor och som gör det lättare för människor att höra av sig med frågor kring både detta och annat som de funderar på. Därmed kan mannen i Rynninge enkelt återkomma, och den som hört av sig om Skebäcksbron för ett halvår sedan får veta att något nu faktiskt hänt.
  2. En gång i veckan bokar jag in en tid i samband med lunch, fika eller liknande som jag informerar om i veckomailet. Då kan den som vill ansluta utan att det är så dramatiskt.
  3. Jag ska regelbundet dela ut blad som bjuder in folk att höra av sig.

Nu är jag tacksam för synpunkter på detta: andra förslag? finns bättre sätt? Att det kommer ta tid inser jag (det måste ordna sig, jag får skapa luckor i kalendern mer regelbundet). Jag inser också att det fortfarande återstår att i högre grad söka upp dem som inte hör av sig på egen hand (mycket av det är dock aktiviteter som Socialdemokraterna ordnar).

2011 i backspegeln: träffat 1380 personer, fler återstår

I ett sista desperat försök att komma ikapp och starta ”på noll” på måndag, när verksamheten drar igång på allvar för 2012, åkte jag till jobbet på eftermiddagen och tillbringade några timmar med att rensa mail och kontor. Det gick väl sådär: fortfarande återstår massor av mail att läsa, svara på eller arkivera och fortfarande återstår stora travar papper. Det ledde mig dock till några slutsatser, och till en väldigt ovetenskaplig genomgång av vad jag åstadkommit under 2011. Först några slutsatser:

  1. För den mentala hälsan och för familjens skull ska jag i högre grad åka till jobbet några timmar en lördag (eller sitta en timme till på kvällen) än att småfixa med mailen tillsammans med familjen.
  2. Jag har under 2011 verkligen försökt tillämpa min ”princip” om att inte tacka nej till möten om någon vill träffa mig. Det har inneburit att veckorna blivit alldeles för fulltecknade (så att mailsvarande och återringande till folk som sökt mig blivit lidande). Det har dessutom inneburit fullchokade veckor som tar slut på all kraft. Under 2012 måste jag behålla luckor i almanackan genom att försöka boka in färre och kortare möten, annars kommer jag inte hinna svara i tid till folk som hör av sig via mail eller telefon, till exempel.

Sedan något om vad jag åstadkommit på ett för mig väldigt viktigt område; att vara tillgänglig för örebroare som har synpunkter och att ta del av så mycket åsikter, förslag och idéer som är möjligt:

  1. Under 2011 har jag besvarat ungefär 200 mail till örebroare som hört av sig om olika frågor. Jag har då bara räknat dem som jag ordningssamt sparat i särskilda mappar, jag har inte lagt tid på att gå igenom alla tusentals mail i sända-mappen (det vore kvalificerat slöseri med tid). Ibland har flera av de där mailen gått till en och samma person (i t ex en mailväxling, inte heller det har jag lagt tid på att sortera) men å andra sidan så tillkommer en massa andra mail som jag nu missat och dessutom alla kommentarer och meddelanden på Facebook och Twitter, som också ofta rör kommunrelaterade frågor som jag har ansvar för.
  2. Under 2011 har jag träffat uppskattningsvis 1380 personer.  När jag säger ”träffat” så är det antingen en och en eller i ett sammanhang där de kunde ta upp det de ville ta upp. Jag har alltså inte räknat kommunala sammanträden och liknande. Jag räknade så här: jag tittade i kalendern för var femte vecka (det blev 9 veckor eftersom jag gjorde uppehåll i juli) och räknade hur många jag ungefär träffat på varje möte jag haft den veckan. Sedan tog jag det gånger 5,78 (52 veckor delat på 9 veckor). Ska kanske påpeka att jag under våren var deltid föräldraledig, vilket drog ner snittet tillsammans med den hektiska tiden kring omvalet. Jag har för övrigt inte heller räknat de aktiviteter som var en del av valrörelsen, där vi ju samtalade med tusentals och åter tusentals örebroare.
  3. Under 2011 har jag skrivit oräkneliga mängder inlägg på Twitter och något färre på Facebook om vad jag gjort på dagarna. Väldigt många av dessa (särskilt på Facebook där jag ju har fler som ”följer mig”) har lett till vidare diskussioner om aktuella frågor och ärenden som har gett mig kunskap om vad andra örebroare tycker, och som informerat andra örebroare om vad som är på gång.

Jag tycker alltså att jag lyckats rätt bra med att göra mig som kommunalt förtroendevald mer tillgänglig för örebroare (jag tycker nog i och för sig att jag, tillsammans med övriga i majoriteten, gjort mycket bra vad gäller konkreta politiska beslut också, men det tar vi någon annan gång…). Men jag vet att jag har mycket mycket kvar. Och detta år som kommunalråd med ansvar för ett område som Samhällsbyggnadsområdet – som väldigt många har åsikter om och konkreta frågor kring – har lärt mig otroligt mycket om många olika saker. Men framförallt har jag insett att jag inte är tillräckligt bra på att återkoppla till dem som hör av sig. Men det tänkte jag återkomma till en annan dag.

(Och för den som undrar: inlägget skrevs tidigare idag, jag publicerade bara sent på kvällen, mellan två avsnitt av vår favorit-seriemördare Dexter.)

1 av 3 nyårslöften: Ska inte kräva uteslutning ur partiet

Det är nyårsdag och man förväntas väl redan ha börjat förverkliga de nyårslöften man något lättvindigt föresatte sig sent på nyårsaftons kväll. Mina nyårslöften i år handlar dock inte om sundare ätande, regelbunden motion eller mer sömn (även om allt det nog vore förnuftigt). Jag har lovat mig själv tre saker som nyårslöften:

  1. Jag lovar att inte kräva uteslutning av någon annan socialdemokrat. Jag har ofta bestämda åsikter och tycker att jag står för balanserade och genomtänkta socialdemokratiska värderingar. Men jag inser att det finns andra som inte tycker att jag har rätt, på samma sätt som att jag ibland tycker att andra socialdemokrater har fel i någon fråga. Det tycker jag är sunt; därför lovar jag att aldrig någon gång under 2012 kräva att någon annan ska uteslutas ur det socialdemokratiska partiet. (Ska kanske påpeka att jag inte heller tidigare krävt att någon som tycker annorlunda än jag ska uteslutas ur partiet.)
  2. Jag lovar att jag tydligare ska ta fajten mot dem som hetsar mot andra partikamrater. Att andra socialdemokrater är kritiska mot ett eller annat tycker inte jag är fel; och i ett läge när S har cirka 25% stöd i opinionen och när förtroendet för vår partiledare och statsministerkandidat är nere på 16% vore det märkligare om ingen hade någon kritik att framföra. Men de som vågar yttra sig om problemen i vårt parti utsätts för mycket hets och många hårda ord. Partiet behöver fler kärleksfulla kritiker; därför lovar jag att jag ska ta fajten mot dem som försöker göra vårt parti tystare, som försöker sänka taket för den partiinterna debatten.
  3. Jag lovar att jag aldrig någon gång under 2012 ska sopa partiets problem under mattan. Ytterst få kan på allvar anse att Socialdemokratin inte har problem. Några försöker måla upp en fasad av att inget är fel (att allt t ex handlar om en kampanj från borgerliga medier). För de hundratusentals svenskar som mycket väl kan tänka sig att rösta på socialdemokraterna; om det inte vore för att vårt parti just nu sköter så mycket så dåligt (Ulf Lundell och Ernst Kirschsteiger är bara två av de mer namnkunniga) minskar den typen av skönmålning bara förtroendet för vårt partis förmåga att lyssna och förstå signalerna från folk och samhälle. Därför lovar jag att jag inte ska medverka till sådan skönmålning.

Nu är det i och för sig en rimlig invändning att till skillnad från nyårslöften om sundare ätande, regelbunden motion eller mer sömn så innebär inte de där löftena så mycket nyordning i mitt liv. Good point. Jag har aldrig krävt uteslutning av andra socialdemokrater, jag har tagit fajten mot partikamrater som hetsar (fast jag kan nog göra det ännu mer) och jag har inte låtsats som om allt är okej inom Socialdemokratin.

Men jag lovar likväl det där, även om det kanske mer har formen av en nyårsförhoppning: för tänk vad skönt det vore om varenda partimedlem i det socialdemokratiska partiet (och ytterligare några sympatisörer som inte är medlemmar) gav de där tre löftena inför det nya året. Tänk vilken skillnad det skulle göra i den socialdemokratiska debatten. Och tänk vad skönt det vore om socialdemokrater faktiskt kunde prata om vad som borde göras, istället för att diskutera om vem som får ha en eller annan åsikt och huruvida man i så fall får säga den offentligt. Men det är väl en from förhoppning, antar jag.

Är barns uppväxt en hård fråga?

Brukar inte skriva ord-för-ord-manus men gjorde det idag, till min inledning i debatten om Samhällsbyggnadsområdet. Så jag lägger ut det manus jag inte riktigt höll mig till…:

När jag växte upp så var idrott när vi barn i kvarteret spelade fotboll på gräsplanen bakom husen eller spelade landhockey på gatan med hemmasnickrade mål. Så var det för väldigt många andra här inne också, tror jag.

Det där skulle jag vilja att fler barn fick uppleva. Att alla barn fick uppleva det. Gräsplaner, trygg gatumiljö, kompisar att leka med, en aktiv fritid, grönområden nära där man bor.

Och ska vi vara ärliga så kommer ingen gå upp idag och säga att det där var det dummaste de hört. Ingen kommer argumentera emot att det är viktigt att barnen har en bra uppväxt, med aktiv fritid, grönområden och trygga områden.

Alltså borde vi ganska lätt kunna enas om att samlas för Örebros bästa. För barnens bästa. Att vi här och nu skulle kunna klara att skapa breda överenskommelser som utvecklar Örebro och ger nya möjligheter till fler.

Fast det kommer vi inte ägna den här debatten åt.

Vi kommer att diskutera hur stora besparingar som är rimliga att göra på Samhällsbyggnadsområdet. En del oppositionspartier kommer vilja spara mer, ta bort fler miljoner från detta område.

Jag skulle säga att de därmed sparar på förutsättningarna att ge barnen just den där uppväxten som vi nog är rätt överens om att vi vill bidra till att skapa. Och jag skulle säga att de därmed minskar förutsättningarna för att vi ska ha råd med viktiga satsningar inom skolan, förskolan, vården och omsorgen.

Samhällsbyggnadsområdet handlar i korthet om två frågor:
För det första: Hur kan vi använda våra gemensamma skattepengar till bibliotek, fritidsgårdar, föreningsbidrag, kulturskola, idrottsanläggningar och mycket annat så att vi därmed skapar ett så tryggt, utvecklande och attraktivt Örebro som möjligt?
Och, för det andra: Hur bygger vi Örebro så att det skapar bästa möjliga förutsättningar att växa och ge nya resurser just till fritidsgårdar och föreningsbidrag, men också till skola, förskola och omsorg?

På ingen av dessa frågor är svaret att betong är viktigare än barn.
På ingen av dessa frågor är svaret att asfalt är viktigare än äldrevård.
På ingen av dessa frågor är svaret att mindre satsningar på barn och ungdomars fritid gör Örebro bättre för barn och unga.

När vi nu under kommande år satsar på ett växande Örebro som ger bättre möjligheter för alla, och särskilt för barn och unga, så är det mycket som ska göras:
– Det ska bli fler helgöppna fritidsgårdar och förstärkt fritidsverksamhet för 10-12 åringar.
– Satsningar på trygghet, med bättre belysning, nattvandrare och trygghetsjour och prövar flexibel nattbuss, där resenärer kan stiga av mellan två hållplatser för att komma närmre hemmet.
– Vi utreder förutsättningarna för ett nytt bibliotek och en fullstor fotbollshall i Vivalla.
– Vi förbättrar busstrafiken och engagerar fler kring hur Örebro kan bli en ännu bättre cykelstad.
– Arbetet med att förbättra Norrcity fortsätter och vi lyssnar på – och bryr oss om – cityhandelns förslag på förbättringar.
– Vi underlättar för fler att bygga billigare villor som fler människor ska ha råd med och vi ser till att det blir fler studentlägenheter.
– Vi har återstartat arbetet med Truckstop och fortsätter arbetet med att underlätta för växande företag att skapa nya jobb och tillväxt.
– Vi gör det lättare att sopsortera och vi höjer kvaliteten och informerar bättre om snöröjningen.

Om jag vore riktigt naiv skulle jag nu tro att oppositionspartierna skulle gå upp och säga: ”Vi hade fel, klart vi inte ska låta bli att satsa på mer öppet på fritidsgårdarna. Klart vi inte säger nej till fritidsverksamhet för 10-12åringar. Klart vi inte säger nej till ett nytt stadsbibliotek.”

Och eftersom jag tror att vi ganska lätt skulle kunna enas om en massa förslag för att göra Örebro bättre för de barn som växer upp här så slutar jag inte hoppas och tro på det. Att vi här och nu skulle kunna klara att skapa breda överenskommelser som utvecklar Örebro och ger nya möjligheter till fler barn och unga.

Det ska bli spännande att höra vad som sägs i den här debatten…

Fler studentlägenheter byggs för att möta behoven

Idag presenterade vi ännu en nyhet ur kommunens budget för 2012, som presenteras på onsdag: Att kommunledningen (Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna), ger ÖBO i uppdrag att bygga ett hundratal små lägenheter. Lägger ut pressmeddelandet här.

 

Det kommunägda allmännyttiga bolaget ÖBO får i uppdrag att under året påbörja arbetet med planeringen för ett hundratal, små flexibla lägenheter. Kommunen ska också, i samverkan med ÖBO och andra fastighetsägare, se över behovet av studentlägenheter under de kommande åren.

 

Universitet är en strategiskt viktig aktör i vår kommun. Det lockar människor till oss men det ger oss också utbildad arbetskraft. Därför ska kommunen ta en mer aktiv roll i att säkerställa att studentlägenheter byggs. Människor som flyttar till Örebro för att studera ska ha rimliga möjligheter att snabbt få tag på ett boende.

 

Med nya utbildningar till universitetet, så som läkarutbildning och utökade lärarutbildningar, ökar attraktiviteten och fler kommer att söka sig hit. Två till tre år framöver kommer det vara toppar av studenter i Örebro då det är stora årskullar. Vi kommer att behöva bygga fler studentbostäder för att få en stabil bostadsmarknad där vi har en balans bland de olika boendeformerna.

När ”Zlatan” återvände till Örebro (eller Kommunalrådets klagan ;-))

Det som stressar mest är när man inte har kontroll över sin situation och inte tycker att man hinner med det man vill hinna med. Tiden efter sommaren har varit hysterisk och i stort sett varenda dag är fulltecknad från morgon till sen eftermiddag (eller kväll). Och då återstår i regel att svara på mail och ringa upp människor som ringt medan jag tillbringade dagen på olika möten. Men samtidigt så händer det ju mycket: Örebro går framåt och jag har möjlighet att vara med och bidra till det, varje dag, varje timme.

Men när det är fulltecknat ska man helst inte försöka pressa in ytterligare åtaganden… Måndagen och tisdagen var redan tidigare fulltecknade, men när man sedan försöker pressa in en VD-rekrytering är det klart att tiden inte räcker till.

Vi kom nämligen till avslut i en (flera år lång) rekrytering av ny VD för Örebrokompaniet. Och vilken rekrytering det blev! Sofia Strömberg flyttar hem till Örebro och lämnar Berghs School of Communication där hon är rektor; en rekrytering som jag inför personalen jämförde med om Zlatan skulle återvända till hemstaden Malmö…

Nu ska man i ärlighetens namn säga att fotboll och kommunikation är olika saker; och att Sofia och Zlatan är rätt olika personlighetstyper. Men det är en otroligt tung rekrytering vi gjort, som kommer att skapa förutsättningar för en fortsatt god utveckling av marknadsföringen av Örebro, som genererar skatteintäkter till Örebro som gör att vi kan förbättra kvaliteten i skola, förskola och vård. Några punkter om Sofia Strömberg (läs kommunens något mindre skrytiga pressmeddelande här, NAs artikel här):

  • 20 års erfarenhet av ledarskap, tidigare utsedd till ”Årets ekonomikvinna” för modernt, nytänkande ledarskap (viktigt för att leda Örebrokompaniet, och för att samla alla goda krafter i Örebro)
  • Erfarenhet från näringsliv, forskning och politik (viktigt för att fungera som brobyggare mellan olika aktörer, olika verksamheter och skapa en samling kring marknadsföringsarbetet)
  • Van vid publika roller: både föreläsningar och morgonsoffor (viktigt när Örebro ska marknadsföras i resten av landet)
  • Örebroare från lekis till universitetsår (viktigt för trovärdigheten i dagsläget, gör att Sofia kan komma igång snabbare)
  • Startade Sagt och Gjort, som blev Springtime, som blev Sveriges bästa PR-byrå 3 år i rad (2001-2004) (viktigt för trovärdigheten, visar på förmågan att driva framgångsrikt företag – och på kunskapen inom området)
  • Berghs utsågs 2009 och 2010 till Future Lions School of the year på ”Reklambranschens oscarsgala” i Cannes (viktigt för att visa att vi har väldigt höga ambitioner – vi ska inte bara jämföra oss med Västerås…)

Slutskedet i rekryteringen gjorde dock att jag (för första gången på rätt länge) iakttog nästan total tystnad i sociala medier. Eftersom jag visste att media jagade nyheten lät jag bli att berätta att jag på måndagsförmiddagen ledde Örebrokompaniets styrelsemöte (då vi enades om att ge mig i uppdrag att skriva under anställningskontrakt med Sofia). Jag lät också bli att berätta att jag träffade Unionens klubb på Örebrokompaniet för att presentera styrelsens val av ny VD. Och eftersom jag inte berättade det så undvek jag övrigt också (avstämning på kansliet, kommunalrådsberedning med mera).

Och att jag på tisdagsmorgonen presenterade Sofia för personalen på Örebrokompaniet kunde jag ju inte heller berätta i förväg. Några minuter före pressträffen då media så slutligen skulle få reda på nyheten (som NA självklart redan snokat upp…) skrev jag på Facebook om rekryteringen.

Tisdagen fortsatte dock som den börjat: med att jag k0m försent till mötet om kommande års investeringar (när det började pågick pressträffen fortfarande). Därmed kom jag även försent till lunchen då Sofia Strömberg, jag och Björn Fransson (turistchef och den som fungerat som platschef under den VD-lösa tiden) skulle gå igenom höstens arbete. Och därefter självklart också sen till mötet med majoritetsgruppen i Kommunstyrelsen. Att Kommunstyrelsen drog ut på tiden var dock inte mitt fel, men likväl blev jag sen till träffen med Alf Lindblad (på kommunledningskontoret/information) och Inge Blomberg (från Örebro läns idrottsförbund) om hur vi kan marknadsföra Örebro – Sveriges bästa idrottstad bättre. Och sedan radiodebatt med Kent Persson (m) om varför det är oansvarigt av oppositionen att försöka fälla överenskommelsen om hur länet ska utveckla buss- och tågtrafiken framöver. Och sedan sen till träffen med Ulla Olsson (sekreterare i Kommunala Handikapprådet) om kommande möte och vilka punkter som ska upp då. Att jag nästan hann hem till familjemiddagen och att kvällen nästan var helt ledig (nåja, mail och blogg räknas inte…) var rätt nödvändigt för att imorgon klara en heldag med Kommunfullmäktige…

Men jag klagar inte (även om det kanske kan låta så…). Jag klagar inte över att det är stressigt så länge jag får något gjort (det som är frustrerande är det som inte blir gjort), och dagens presentation av Sofia Strömberg (och undertecknande av anställningskontrakt) kommer att göra skillnad för Örebro. Precis som Zlatan skulle göra i Malmö FF…

Nejdå, jag är varken ”bilkramare” eller ”bilhatare”

[REV] Det finns de som tycks anse att jag är en bilkramare som tycker illa om miljön och därför försöker öka biltrafiken. Andra påstår att jag är en bilhatare som vill förbjuda bilar. Inget av det är sant.

Tyvärr finns det många som tror att det bästa sättet att minska utsläppen från biltrafiken är att stänga av gator. Jag kallar det plakatpolitik och tycker att Örebro har haft alldeles tillräckligt av sådant de senaste åren. Om vi ska lyckas minska klimatpåverkan och få renare luft i hela Örebro måste vi minska bilåkandet i hela kommunen – inte bara i stadskärnan. Men vi måste också inse att bilen även i framtiden kommer att vara en viktig del i vårt resande, även om antalet bilresor måste bli färre, de körda sträckorna kortare och drivmedlen renare.

Låt mig ta mig själv som exempel. Idag skulle jag skjutsa dottern till dagis för att sedan ta sonen till inskolning på dagis. Därifrån skulle jag sedan skjutsa sonen, med barnvagn och en väska, till barnvaktande farmor och farfar för att jag skulle kunna vara på jobbet resten av dagen. Jag tog bilen.

Självklart inser jag att jag inte är tvungen att ta bilen i det läget. Självklart kan jag cykla till dagis med båda barnen i cykelvagnen och därefter cykla tillbaka hem (med en trött son), flytta sonen till barnvagnen, gå till mina föräldrar, gå tillbaka hem och hämta cykeln för att därefter cykla till jobbet med bilen kvar på uppfarten. Och många människor har inte bil och kan inte ens göra det val jag gjorde. Jag inser det. Men jag inser också att de flesta som har en bil stående utanför huset hade gjort precis det val jag gjorde.

Faktum är ju nämligen att mer eller mindre varannan örebroare tar bilen till jobb/skola. Och även om jag ser som en av mina viktigaste uppgifter att få fler att gå, cykla och åka buss så inser jag också att bilen fyller en funktion i dagens – och morgondagens – samhälle. Det gör att vi samtidigt som vi investerar i att få fler att gå, cykla och åka buss också måste göra bilanvändandet effektivt så att vi både minskar antalet bilresor och gör dem kortare.

För dem som åker buss är det ett mycket stort problem om bussresan tar lång tid, på samma sätt är det för cyklisterna (som ju utsätts för väder och vind). För bilisterna är det dock inte avgörande: varför skulle annars så många välja att hellre ta motorvägen ut till Marieberg än att åka kortare tid till Örebro city? Anledningen är självklart att när man väl sitter i sin (väldigt bekväma) bil spelar inte några minuter lika stor roll som om man sitter på ett tåg eller buss och inte kan styra sin tid, inte kan jobba effektit eller tycker att det är obekvämt. Och för cyklister, och gående, är det ännu värre om resandet tar tid. Därför är det klokt att som Örebro satsa på huvudcykelleder, bättre snöröjning av dessa stora cykelvägar och andra åtgärder för att underlätta cyklandet.

Och därför är det klokt att vi satsar så många hundratals miljoner på busstrafiken (och tågtrafik). Om vi ska minska andelen som väljer bilen måste vi göra alternativen mer lockande. Men det räcker inte. Vi måste nämligen samtidigt se till att bilresorna är så korta som möjligt, så sällsynta som möjligt och att de sker med så rena drivmedel som möjligt.

Renare drivmedel är svårt för Örebro kommun att åstadkomma, förutom satsningar på biogas och till exempel förmånliga pareringsregler för miljöbilar. Att se till så att bilresorna är sällsynta och korta är dock möjligt. Tyvärr har vi gjort precis tvärtom de senaste åren.

Ta exemplet med handel. Vi ser nu hur cityhandeln har stora problem, samtidigt som det går bra för samtliga externhandelsområden, särskilt för Marieberg köpcentrum. Ur ett strikt kommersiellt perspektiv kan man självklart säga att det där inte är ett problem; kunderna väljer var de vill handla. Men bryr man sig om stadsplanering och miljöfrågor är det där ett jätteproblem. På sikt innebär det nämligen att det blir svårare att gå, cykla eller ta bussen till handeln. Och då har vi istället skapat ännu mer negativ miljöpåverkan, samtidigt som vi utarmat stadskärnan och gjort Örebro city mindre lockande när affärer stänger.

Det är den utvecklingen som aktivt drivits av min företrädare som ordförande för Programnämnd Samhällsbyggnad, Fredrik Persson (mp).

Vi ska inte motarbeta vare sig Marieberg köpcentrum eller andra externhandelsområden. Tvärtom; de ska utecklas och växa eftersom de gör det lättare för örebroare att handla bra och billigt och för att de lockar andra till Örebro. Men de ska utvecklas tillsammans med stadskärnan.

Handel och trafik hänger alltså ihop. Och på samma sätt som en del vill minska biltrafiken genom att tvinga bilisterna att ta långa omvägar, vill en del förbjuda nyetableringar av stora mataffärer. Jag tror att det är precis lika felaktigt. Tvärtom anser jag att vi ska fortsätta med den enkla men grundläggande principen för etableringar av livsmedelshandel: mataffärer ska ligga nära där människor bor och genom att spridas ut på rätt sätt över Örebro ska de göra att ingen behöver åka ondödigt långt med bilen för att ta sig dit – om de väljer att använda bilen.

Med andra ord: vi ska göra det lätt att göra kloka miljöval. Det gör vi genom att då och då påminna oss om att den den mest förenklade plakatpolitiken inte för oss närmare ett grönare Örebro utan att den tvärtom motverkar arbetet för ett Örebro som är ekologiskt hållbart och som i alla både kan trivas och vara stolta över. Vägen till ett grönare Örebro går genom fler jobb, fortsatt utveckling och helhetssyn.

Mataffär vid Tybblerondellen

NA skrev häromdagen om att vi nu återupptar arbetet för att möjliggöra en etablering av en ICA-affär vid Tybblerondellen. Planeringen hade kommit långt, ICA hade fått klartecken och till och med börjat betala för flytt av fotbollsplaner och annat när Miljöpartiet tvingade de borgerliga partierna att svika löftet/besluten efter valet 2006. Nu fortsätter vi med den plan som alla andra var överens om, men självklart väcker det en del frågor. Jag fick ett mail om detta och klipper in delar av svar nedan (självklart är både mailet och mitt svar diariefört, som lagen säger, men för att du ska slippa begära ut handlingen så kan du läsa här istället…).

Det finns två huvudskäl till att ICA bör få etablera en affär i närheten av Tybblekullarna:
1. Örebro kommun ska stå vid besked som ges, företag ska kunna lita på att beslut gäller längre än några månader.
2. Vi behöver minska den onödiga biltrafiken och att människor åker långa omvägar för att handla är inte klimatsmart.

Det första, om att kommunen ska stå för sina beslut, hänger  ihop med att det finns ett gammalt beslut om ICAs etablering i närheten av Tybblekullen. ICA betalade cirka 7 miljoner för att flytta på de fotbollsplaner som idag ligger där butiken då var tänkt att ligga (vi ska diskutera med ICA om det mest lämpliga läget). ICA betalade när Örebro kommun gav besked om etableringen och att Örebro kommun ändrade detta beslut och löfte har inte varit bra för omvärldens bild av Örebro. Att ICA – en mycket betydelsefull aktör vad gäller etableringar och nya jobb – väljer att avbryta alla nyinvesteringar i Örebro på grund av kommunens agerande 2006 är allvarligt för Örebros utveckling. En företagsetablering görs inte för vare sig ett eller fyra år: de görs för lång tid framåt och om inte företag kan lita på besked som Örebro kommun ger kommer vi att gå miste om många jobb.

Det andra, att vi behöver minska onödig biltrafik, hänger samman med att det faktiskt – även om det förvånar en del – finns för lite livsmedelshandel på öster. Det innebär att alltför många boende på öster åker till butiker i andra delar av stan för att handla, vilket alltså ökar biltrafiken. Detta vet vi, vi undersöker strömmarna och uppdaterar regelbundet handelsutredningar som visar var livsmedelshandel bör tillåtas och var den inte är lämplig. Öster var 2006 underförsörjt med livsmedelshandel, och det är det nu. Därför är det bra för miljön att större butiker kan etablera sig på öster, och längs stråken som leder ut till exempelvis Ekeby-Almby och andra områden utanför innerstaden som väljer att handla på vägen hem.

Självklart är jag medveten om att fotbollsplanerna används och är uppskattade av många. Vi ska som sagt inleda diskussioner med ICA nu och det återstår att se om vi kan hitta någon lösning för att behålla ytor för fotboll och andra aktiviteter. Vi har behov av att göra Örebro mer grönt och därför ska vi sträva efter att både skapa mer växtlighet och mer gräsytor för aktivitet. Men dessa ytor kan inte alltid vara på samma platser som de varit förut – när Örebro växer måste vi se till att staden växer på ett sätt som är bra både för oss som bor här och för miljön. Därför är det bra att förtäta staden så mycket som möjligt, så att till exempel så många som möjligt har nära till livsmedelsaffärer så att de – förhoppningsvis inte ens behöver åka bil till butiken. Sörbyängen-Ladugårdsängen är extremt underförsörjt med livsmedelsbutiker som är tillräckligt stora och nära. Därför behövs livsmedelshandel både inne i området (det planeras för mindre butiker) och i utkanterna av området (det planeras både på Tybble-sidan och bortanför Ladugårdsängen, vid Karlsdal). Men självklart innebär inte detta att alla grönytor ska försvinna, men de kan alltså behöva flyttas. Precis som alltså skett för att skapa ytor för ICA-etableringen i Tybble. Det pågår mycket diskussioner om området kring rondellen vid vårdcentralen/Netcity och det är möjligt att det går att ändra planeringen så att mer grönytor bevaras – samtidigt som både ICA och andra aktörer etableras i området.

Samling i både vardag och kris – om rätt och fel, värderingar och ansvar

På väg till Princekonsert i Oslo är det omöjligt att hejda tankarna som letar sig till Utöya, till de döda i terrordåden och till alla anhöriga och överlevande. Prince skulle egentligen ha uppträtt på Oslospektrum lördag och söndag efter terrordåden, och självklart blev konserterna uppskjutna. Igår genomfördes den första, som enligt rapporterna blev en hejdundrande hyllning till kärlek och glädje. Och självklart blir en av de första anhalterna i Oslo att lägga blommor; vid AUFs/Arbeiderpartiets kontor och vid Domkyrkan, där ett blomsterberg samlats.

Och det leder mig tillbaka till frågan om vad som samlar oss i tider av kris. Närmare 200 000 människor samlades på Oslos gator efter terrorattackerna och Norge (och Sverige) har hittat nya skäl att samlas och lägga undan konflikter och motsättningar. Häromdagen bloggade jag om några frågor som inte lämnade mig: det handlade om kyrkans funktion i denna typ av kriser, det handlade om hur tyckare pekade ut muslimerna som ansvariga för dåden (helt utan skäl) och det handlade om att terrordåd riktas mot politiska motståndare.

Låt mig börja med kyrkans roll, även illustrerad av att det är utanför Domkyrkan som de verkligt stora rosbergen samlats. Söndagen efter terrorattacken hamnade jag framförSVTs sändning av NRKs gudstjänst i Domkyrkan i Oslo. Jag kunde knappt slita mig, trots att jag inte är ett dugg troende. Den här typen av kriser får många, liksom mig, att lockas till kyrkan.

Jag är inte troende, och precis som förmodligen de allra flesta unga socialdemokrater på lägret på Utöya, så misstror jag religion. En mycket stor del av mina ateistiska vänner och andra aktiva som är medlemmar eller sympatiserar med Humanisterna, tycker att vi har ett gemensamt ansvar att skapa icke-religiösa alternativ och att det offentliga samhället ska hålla sig neutralt till religion/icke religion. Och jag håller med i princip. Men när denna typ av vansinnesdåd och tragiska händelser inträffar undrar jag om det inte är både svårt och dumt att försöka undvika den samlingsplats som kyrkan erbjuder.

Kyrkans tidigare dominerande ställning kommer lyckligtvis aldrig tillbaka och det behov som många känner i stunder av gemensam kris och sorg kommer inte att omvandlas till vare sig fler medlemmar i kyrkan eller i ökat förtroende för kyrkan eller religionen. Men att tänka sig att offentliga och allmäna sorgestunder inte ska ske i kyrkan tror jag innebär att man går miste om något viktigt.

Någon annan institution med tydliga och vedertagna ritualer finns inte och jag tror att det i stunder av kris och sorg är just den typen av stabilitet och självklarhet som behövs. Jag inser att alla inte tycker att kyrkans ritualer är vare sig självklara eller tydliga men även en icke-kristen som besöker en kyrka i samband med till exempel en sorgestund till minne av offren på Utöya må tycka att det är obehagligt med den religiösa symboliken och innehållet men det är likväl en given konstant som är rätt lätt att förhålla sig till.

Om motsvarande ceremoni skulle skapas utanför kyrkan skulle inga delar vara självklara. Jag tror att det skulle försvaga ceremonins värde i en stund av gemensam sorg eller kris. I teorin är det självklart inte svårt att några personer sätter sig ner för att bestämma upplägget på en gemensam minnesstund för offren. Men vem skulle göra det i en sådan stund av kris? De allra flesta som skulle kunna ha den rollen, i form av ledare eller företrädare för samlande organisationer, har ju i det läget alldeles tillräckligt med att bearbetga sin sorg, att hjälpa andra genom krisen och att hantera effekterna av krisen. Skulle den norska regeringen avsätta en kommitte för att, två dagar efter attentaten, sätta ihop och kalla till en högtid?

Jag tror att det är i sådana här kriser som vi behöver gemensamma samlingsplatser som uppfattas som någorlunda konstanta av de allra flesta. Att kyrkan i vardagen har tappat sin roll som mittpunkten i människors tillvaro innebär inte att de tappat förmågan att samla i tider av gemensam kris och sorg.

Så även om jag skulle vilja se ett samhälle som inte företräder någon viss trosinriktning så tror jag att det skulle skada, snarare än att hjälpa, att förneka kyrkans rolll i dessa situationer.

Det leder vidare till frågan om samhällets värderingar, till frågan om samling och samförstånd. Till frågan om hur vi lever våra liv tillsammans.

Förr i tiden hade kyrkan den samlande rollen i samhället som helhet. Det var kyrkan som var konstanten, den samlande (och likriktande) kraften. Det var kyrkan som bestämde vilka normer, värderingar och handlingar som var okej och vilka som inte var det. Den tiden vill inte jag ha tillbaka (och sannolikt är det få som vill det). Men vad har ersatt kyrkans samlande roll?

Det där är ju ingen ny diskussion och på många sätt är det självklart inte möjligt att tänka sig en enda samlande kraft på det sätt som kyrkan en gång var. Människor är bättre utbildade, vi ifrågasätter (tack och lov) auktoriteter och vi förväntar oss att i högre grad få välja våra egna (och olika) livsvägar och livsval. Det är bara bra, och är det något som är verkligt viktigt att fortsätta kämpa för – om inte annat så för att minnas offren för terrordåden i Norge – så är det öppenhet, mångfald och alla människors rätt att definiera sig själva och sina liv. Att själva välja religion, livskamrat, bostadsort, yrke och så vidare. Ingen kamp kan vara större eller viktigare.

Men i ett öppet mångfaldssamhälle – som terroristen och hans anhängare är så rädda för – krävs också gemensamma värderingar. Den mest självklara – att ingen har rätt att ta någon annans liv – är självklar för de allra flesta och fungerar i dessa dagar som vattendelare för ”oss” och de få extremisterna som inte accepterar det.

För även om terroristen i Oslo och på Utöya agerade själv i dödandet så är han långt ifrån ensam. Han har anhängare och han har själv blivit ledd till den punkt där han är idag. Att han genomfört de dåd som många av hans sympatisörer bara pratar om gör honom ansvarig. Men ansvar kan delas av fler. Ola Larsmo skriver klokt på DN.se om hur ansvaret måste spridas på fler. Och Katrine Kielos skriver (som vanligt) klokt i Aftonbladet, om spöket som går genom Europa, om hur högerextremismen och hatet sprids och hur orimligt det är att avfärda den politiska diskussionen efter terrordåden i Norge och påstå att det inte handlar om politik.

Vad är det samlande i vardagen? Vem fungerar som en konstant och värderingsbärare i dagens sekulariserade samhälle? På vilket sätt bestämmer vi gemensamt vad som är rätt och fel i vårt vardagliga handlande? Det låter sig sägas att vi alla är med och formar den typen av gemensmma överenskommelser, men med tanke på det vansinne och den ondska som en enskild (eller möjligen några få personer) kan utsätta så många andra för så är det också lätt att konstatera att denna överenskommelse inte är tillräcklig.

Och jag tror att det dessutom hänger ihop med det mer vardagliga: Vad gör vi åt det anti-sociala beteende som plågar så många människor – i synnerhet i de områden som även plågas av andra problem som arbetslöshet, fattigdom, utanförskap eller sjukdom?

Jag läser just nu Tony Blairs memoarer och för någon vecka sedan läste jag hans beskrivning av arbetet mot anti-socialt beteende. Han beskrev en händelse som gjorde intryck på honom (och tydligen även på mig…). Tony Blair var på väg hem (detta var innan han blev känd) och passerade en man som stod och pissade på en väg mitt på gatan. Blair stannade och anmärkte på mannens beteende, varpå mannen tog fram en kniv och hotade.

Tony Blair förklarade känslan: att hotas är illa nog, men det innebär också en förnedring att tvingas välja att inte ingripa mot något som strider mot grundläggande uppfattningar om hur vi beter oss mot varandra. Det finns självklart inte en enda likhet mellan att pissa på en vägg och att mörda nära 100 människor med berått mod. Men det handlar om hur vi upprätthåller/återupprättar grundläggande uppfattningar om vad man gör mot människor som inte delar ens övertygelse. Eller överhuvudtaget: vad man gör mot andra människor. Punkt.

Och där tror jag att anti-socialt beteende har en gemensam nämnare med våldsdåd. Dels för att små brott ofta leder till stora brott. Men också, och framförallt, för att det handlar om att människor inte accepterar grundläggande överenskommelser i samhället. De överenskommelser som gör ett samhälle till ett samhälle.

Jag vet att det finns massor av problem och invändningar mot den politik som New Labour drev vad gäller anti-socialt beteende och insatser mot kriminalitet. Men jag är samtidigt helt säker på att Tony Blairs insats på detta område är avgörande. Han tog fajten med dem som anser att det är vänster att vara mjuk mot brottslighet, trots att brottsligheten i första hand drabbar dem som är hårdast utsatta i samhället. Och att väldigt många brott utförs av unga, och äldre, som genom brottsligheten helt hamnar utanför det samhälle vi vill bygga för alla.

Detta är viktiga skäl till varför vi ska ha en effektiv politik mot brottslighet, och jag tycker att vi behöver skapa en mer effektiv politik mot anti-socialt beteende.
Tiggeri är ett problem både för den som tigger och för dem som utsätts för tiggaren.
Knarkpåverkade och störande personer mår uppenbarligen inte bra och skrämmer dessutom bort oss från stadskärnorna och skapar otrygghet där vi bor.
Killar som gör däcksstarter och kör för fort där barn leker löper inte bara större risk att dö en tidigare död, de för oss bort från en stad som är tillgänglig för alla och skapar avskilda områden för dem som har råd.

Men att motarbeta anti-socialt beteende handlar – självklart – inte om kepsförbud, att förbjuda tatueringar, att hålla upp dörren eller att säga Ni till äldre människor. Att extremhögerns dröm om gångna tider inte löser problemen är lika självklart.

Det var inte bättre förr; varje tid har sin uppsättning med uppfattningar om vad som är okej och vad som inte är det. Om rätt och fel. Om ont och gott. Det handlar om grundläggande respekt.
Man stjäl inte någon annans cykel.
Man förpestar inte någon annans bostadsområde genom att pissa på deras port.
Man klottrar inte på vare sig någon annans hus eller på våra gemensamma bussar eller byggnader.

Det handlar om respekt, och det är i första hand vänsterrörelserna som borde driva på i dessa frågor. För det är alltid de som har det svårast som drabbast hårdast. De rika köper sig fria från stadens problem, bygger områden långt ifrån socala problem och slipper tiggarna genom att köra lite snabbare med sin stora bil.

Enskilda människors ondska hindras inte av socialt kitt, sammanhållning eller mellanmänskliga överenskommelser. Men just för att ondskan och hatet är så starkt måste vi andra vara ännu tydligare. Och det är ju därför den unga AUFarens (Stine Renate Håheim) citat nu sprids som en löpeld: när hon sa att ”om en enda människa kan åstadkomma så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans” så är det inte bara ett konstaterande. Inte heller bara en uppmaning till att ta ställning. Det är den grundläggande analysen. Att riva ner, att skapa hat och att så ondska är ganska lätt. Att bygga upp, att skapa sammanhållning och kärlek kräver många människor.

Därför är det så glädjande när nu många människor väljer att gå med i politiska partier, för att visa terroristen att han hade fel. Att vi vägrar ge upp. Att vi är fler än han och hans medhatare. Som Peter Ekström skriver på kulturdelen.com: ”Jag har bestämt mig för att på ett tydligt sätt ingå i det politiska systemet. Därför har jag ansökt om medlemskap hos Socialdemokraterna. Det betyder inte att jag tänker ställa upp i något val eller att jag håller med sossarna i varje fråga. Jag tänker inte bli valboskap, men jag känner att det är viktigt att ta ansvar för den parlamentariska demokratin. Ett medlemskap i ett politiskt parti är en rimlig konsekvens av detta. Socialist och demokrat har jag varit länge. Eller kulturmarxist som den norske terroristen kallar det. Och jag har stått på olika extremhögergruppers ”dödslistor”.
Jag tycker att du också kan överväga att gå med i det parti som ligger närmast dig. För mig är det trots allt Socialdemokraterna.”

För mig är det konkreta svaret att bli ännu mer aktiv inom Socialdemokratin för det öppna samhället med respekt, kärlek och mångfald. Men diskussionen om hur vi skapar samlande värderingar i samhället löser vi inte på ett månadsmöte i en s-förening. Det kräver många fler deltagare, många fler möten. Många fler som tar ansvar och agerar.

På politiska vet jag nog ingen vackrare formulering om detta än Labours portalparagraf (clause 4): ”The Labour Party is a democratic socialist party. It believes that by the strength of our common endeavour we achieve more than we achieve alone, so as to create for each of us the means to realise our true potential and for all of us a community in which power, wealth and opportunity are in the hands of the many and not the few, where the rights we enjoy reflect the duties we owe, and where we live together, freely, in a spirit of solidarity, tolerance and respect.”

”Tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans”

”Hvis en mann kan skape så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen”, sa AUFaren Stine Renate Håheim till nyhetsjournalisterna och ett evigt citat var skapat.

Enskilda människors ondska hindras inte av socialt kitt, sammanhållning eller mellanmänskliga överenskommelser. Men just för att ondskan och hatet är så starkt måste vi andra vara ännu tydligare. Och det är ju därför den unga AUFarens citat nu sprids som en löpeld: när hon sa att ”om en enda människa kan åstadkomma så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans” så är det inte bara ett konstaterande. Inte heller bara en uppmaning till att ta ställning. Det är den grundläggande analysen. Att riva ner, att skapa hat och att så ondska är ganska lätt. Att bygga upp, att skapa sammanhållning och kärlek kräver många människor. och många människor kan åstadkomma mycket.

När något så avskyvärt och fruktansvärt som terrordåden i Oslo och Utöya inträffar går åtminstone jag igenom olika faser. Först chock och en så här i efterhand obegriplig oförmåga att förstå vad som hänt. Det tar en stund att smälta att mänsklig ondska kan få sådana uttryck.

Därefter följer avskyn och ilskan, och det var då jag fann mig själv tänkande på vilka vapen man skulle kunnat skapa för att stoppa mördaren (inga, kom jag fram till – ett ungdomsläger är kliniskt rent på föremål som fungerar mot en hatisk mördare med skjutvapen).

Först därefter kommer sorgen. Som när vi under lördagen tog del av ögonvittnesberättelser och beskrivningar av de fasor som de jagade tvingades till. En outhärdlig sorg. Det går inte att hålla tårarna tillbaka när man läser om de anhöriga som letar efter sina saknade, eller de unga som flydde för sina liv och såg sina kamrater dö. Och fortfarande väller tårarna fram bara jag tänker på det eller när jag tvingas prata om det som hänt. Försök förklara på ett lämpligt sätt för en femåring varför man halar flaggan på flaggstången. Försök förklara sorgen, varför vi visar medkänsla och solidaritet utan att beskriva det vidriga som hänt.

Först efter några dagar orkar jag börja fundera på vad som kan göras, hur denna typ av ondska bekämpas och förhindras. Då kommer frågorna, funderingarna och slutsatserna. Och så väller allt upp igen.

Jag har funderat mycket på särskilt tre frågor:
– Kyrkan fyller en viktig funktion i denna typ av kriser och jag har, trots att jag är ateist, inga problem med att acceptera det. Trots det grundläggande principiellt felaktiga med att det offentliga samhället till exempel utgår från gudstjänster för att skapa minnesstunder så börjar jag tycka att det det vore direkt olämpligt att ens försöka hitta någon ersättare till kyrkans roll. Jag tror helt enkelt att något annat kan ersätta kyrkan i denna typ av kris, nu och för många år framåt.
– Vad säger det om sammanhållningen i samhället, om vårt sätt att vara mot varandra, att en människa kan utföra sådana dåd, men också att så många experter och tyckare så snabbt var ute och pekade finger mot helt oskyldiga grupper? Är samhället verkligen så uppdelat och fördomarna så starka? (Charlie Brooker skriver lysande om det på http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/jul/24/charlie-brooker-norway-mass-killings)
– Beror det på samhälls- och värderingsförändringar att vi numera nästan vant oss vid terrordåd som riktas mot politiska (eller religiösa) motståndare? Är det verkligen uteslutande extremisterna på respektive sidor som skapat ett klimat som gör att politiskt våld känns vanligare nuförtiden? Det är att göra det för lätt för sig att begränsa analysen till en ensam mördare, en ensam terrorist (nu rapporteras det om fler terrorister, men likväl slutar de flesta analyser i de få onda månniskornas tyranni – även min).

Och dessutom: Vad är det som gör att just Socialdemokratin väcker sådant hat; de enda ledande politiker som mördats i Sverige har varit socialdemokrater och nu terrorattacken i Norge?

Vi får se om jag återkommer till dessa frågor om några dagar.