En del tycker att man inte ska säga saker som uppfattas som kritik mot andra socialdemokrater. Jag tycker att det är en poäng att vara konsekvent, alltså säger jag vad jag tycker om någon frågar. Jag försöker dock hålla mig till sakfrågor. Och när det gäller politiker, pensioner och liknande så har jag, och har alltid haft, mycket tydliga åsikter. Och det är för att jag ser allt detta som en helhet jag reagerar:

1. Som ledande politiker förväntas man alltid vara beredd att ta ansvar och man får finna sig i att bli kritiserad och ifrågasatt så länge det sker på en saklig och anständig nivå. Att vara till exempel kommunalråd är tufft (jag har aldrig haft ett så tufft ”jobb” som jag har nu), men samtidigt är det självklart också en förmån: man får påverka samhällsutvecklingen och man får ägna sig åt intressanta frågor.
2. Politikers villkor ska vara tillräckligt bra för att inte avskräcka människor från att ta på sig ledande uppdrag, men inte så bra villkor att löner och annat försvårar återgång till ”vanliga jobb” eller så att det sticker för mycket i ögonen på de väljare som man är satt att representera. Detta är en svår balansgång eftersom olika människor faktiskt tjänar olika mycket i ”det civila”: det som är mycket för en person är en lönesänkning för en annan.
3. Eftersom jag inte vill ha politiker som sitter på sina uppdrag för länge så är det rimligt med någon slags omställningsförsäkring den dagen uppdraget inte finns kvar. Som politiker ska du våga fatta beslut och inte oroa dig för hur det påverkar nästa månadslön, samtidigt som man aldrig får uppfatta sitt uppdrag som evigt. Som till exempel kommunalråd kan jag i princip få lämna mitt uppdrag imorgon, någon uppsägningstid existerar inte, inte heller någon anställningstrygghet. Så måste det vara; men samtidigt innebär det att det måste finnas någon typ av omställningsförsäkring som gör att man får chansen att början om efter ett antal år som kommunalråd, då ju ens ordinarie yrke kan ha förändrats så mycket att man inte längre kan konkurrera om jobben i sin tidigare bransch.
4. En omställningsförsäkring för politiker bör gälla i något eller några år (inte mer än 3 år, tycker jag) – men inte resten av tiden fram till man går i pension. Det är rimligt att kräva att politiker, efter att de haft chansen att ”starta om”, ska ge sig ut i yrkeslivet igen. Det mår både arbetslivet, politiken och individerna bra av.
5. Det är bra att politiker är olika: att olika åldrar, erfarenheter och intressen finns representerade bland dem med ledande uppdrag. Det måste vara möjligt att leva ett (nästan) normalt liv samtidigt som man till exempel är kommunstyrelsens ordförande. Men jag vet att Örebros kommunstyrelseordförande (Lena Baastad) är väl medveten om att det krävs otroligt stora uppoffringar för att klara uppdraget; man rår inte över sin tid, man har egentligen ingen verklig fritid och det finns alltid ett beslut som väntar på att bli fattat eller en fråga som väntar på att bli besvarad. Likartat, fast i mindre omfattning, är det för oss andra kommunalråd. Om man tror att till exempel ett kommunalrådsjobb är ett ”jobb som andra” där man på egen hand bestämmer vad man ska göra på sin fritid eller vad man ska ägna kvällar och helger åt så har man antingen inte tillräcklig insikt i hur det är, eller så lurar man sig själv.

När det gäller diskussionen om att Marie-Louise Forsberg Franssons bedriver studier på halvfart samtidigt som hon är landstingsråd och ordförande i Landstingsstyrelsen har jag sagt följande: jag är förvånad över att hon kombinerar ett så tungt uppdrag med så omfattande studier. Jag vet att det inte är möjligt att göra den kombinationen om man är kommunalråd i Örebro med ansvar för att leda verksamheten, men jag vet inte tillräckligt om hur landstinget fungerar för att uttala mig om vad det där innebär för uppdraget som landstingsråd. Jag är dessutom rätt säker på att om detta gällt ett kommunalråd i Örebro hade kritiken varit hårdare och rubrikerna större.

Det vore kanske bra om jag var utbildad arkitekt, samhällsplanerare, trafikingenjör, bibliotekarie, fritidsledare, lantmätare och miljöinspektör samtidigt som jag var kommunalråd, men det är ju å andra sidan inte möjligt. Att jag skulle kunna läsa in en eller flera av dessa utbildningar medan jag har uppdraget som kommunalråd tycker jag inte heller vore rimligt: skattebetalarna avlönar mig för att fatta beslut och leda verksamheten, inte för att vara expert på alla områden. Vill jag utbilda mig till exempelvis trafikingenjör så får jag börja den utbildningen efter tiden som kommunalråd. Så tycker jag; andra får värdera om det är rätt eller om jag gör fel bedömning.

Om drygt ett år går mitt mandat ut och om jag inte får nytt förtroende av socialdemokraternas medlemmar och av väljarna så får jag, precis som alla andra, se mig om efter ett nytt jobb. I det läget är jag glad över att jag har någon slags omställningsförsäkring (jag vet dock inte vilka villkor som gäller, jag får ta reda på det när den dagen kommer) så att jag kan utbilda mig eller ge mig ut och leta efter jobb där jag kan göra nytta. Min tidigare anställning (på Vårdförbundet) sa jag upp mig från av två skäl: dels för att det vore dåligt för både Vårdförbundet och för mig (mitt jobb, som Förbundssekreterare, skulle inte finnas kvar den dag jag återvände). Dels för att det inte fungerade att tillämpa ordinarie uppsägningstid eftersom jag skulle börja jobbet som kanslichef för socialdemokraterna i Örebro kommun nästan direkt.

Jag är medveten om detta och utgår från att jag, precis som alla andra, får söka jobb eller utbildning när den dagen kommer. Nu har jag ett uppdrag som kräver att jag har fullt fokus på det, men när den där dagen kommer då jag ska söka annat jobb tänker jag se till att ha både lediga kvällar och helger. Den dagen tänker jag inte svara på mail till efter midnatt. Jag vet att den dagen kommer, jag tänker bara inte ägna min tid just nu åt att förbereda den.