Manifest från en sjuksäng, del 6: Ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb – istället för att belöna dem som redan har ett jobb (del 6)
”Hej chefen du har rätt jag borde vara glad
För jag får ryggbråck och 80 öre per dag
Och till julen får vi pennor med företagslogga på
Håll min jacka Martin när jag börjar slå”
Säkert! i låten ”Sanningsdan” (Annika Norlin, 2007)
Det finns de som tror att höga skatter är socialdemokratisk ideologi. Det är fel.
Socialdemokratisk ideologi är övertygelsen om att vi gemensamt kan åstadkomma mycket mer – och bättre – om vi gör det tillsammans. Och skatter är det smartaste – och mest rättvisa – sättet att finansiera gemensamma åtaganden för vård, omsorg, trygghetssystem och mycket annat. Men det finns inget egenvärde med höga skatter.
Den socialdemokratiska principen bakom skatter handlar om: 1/ att det är ett bra sätt att finansiera välfärd och gemensamma åtaganden och 2/ att skatter kan omfördela pengar från dem som har mycket till dem som har lite, och därigenom minskar orättvisor och klyftor. Möjligen kan man lägga till 3/ att skatterna bidrar till en positiv utveckling i samhället, till exempel klimatanpassning och nya jobb, fast det är nog inte principen – snarare praktiken.
Därför är inte socialdemokrater mot skattesänkningar – om det går att göra något mer effektivt så att det blir pengar över kan man självklart sänka skatten. Men att sänka skatten till varje pris, och bekosta det genom att slänga ut sjuka människor ur sjukförsäkringen är omoraliskt. Att hellre sänka skatten än att satsa på bra utbildning är korkat. Att sänka skatten och istället öka den privata finansieringen i vården är orättvist (och ineffektivt).
Pengar som sparas genom mer effektiv verksamhet kan användas till viktiga nysatsningar, eller till att sänka skatten. Jag föredrar viktiga nysatsningar.
Men självklart är det inte så enkelt. För om en skattesänkning bidrar till att fler jobb skapas så är det ett bättre sätt att skapa mer resurser till viktiga välfärdssatsningar, och då ska den skattesänkningen inte ställas mot välfärdssatsningarna – tvärtom. På politiska kallas det där för ”dynamiska effekter” (och de är väldigt svåra att bevisa i förväg).
Den borgerliga regeringen påstår att de använder skattesystemet för att skapa fler jobb. Det är inte sant: fyra år med jättelika skattesänkningar har inte gett fler jobb. Jobben har blivit färre. En förfärande stor del av de borgerliga skattesänkningarna har gått till dem som tjänar mest. Det är fel. Men att låg- och medelinkomsttagare har fått stora skattesänkningar är inte nödvändigtvis fel.
Men bara för att de borgerliga partierna har en dålig skattepolitik behöver ju inte socialdemokraterna också ha en dålig skattepolitik. Vi gick, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, till val på några skattehöjningar. De var välmotiverade (för att stärka välfärden och investera i ett grönare Sverige) men de blev dessvärre symboler för något större.
Tre av de där skattehöjningarna utpekas ibland, något slarvigt, som skälet till att de rödgröna förlorade valet: fastighetsskattehöjningen, införandet av förmögenhetsskatt och avskaffandet av rut-avdraget. Självklart var det inte på grund av tre skatteförändringar som vi förlorade valet; men de bidrog sannolikt till valförlusten eftersom de påminde om tre myter: S vill aldrig sänka skatten (ens för låg- och medelinkomsttagare); S vill göra det dyrare att bo; S har ingen jobbpolitik.
Jag tycker, så klart, inte att de där påståendena är korrekta. Men jag är ju inte helt representativ för väljarkåren…
Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de där skatteförslagen öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.
I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta – och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.
Och grundproblemet är att höjda skatter aldrig skapar mer resurser till att anställa lärare, sjuksköterskor eller fritidsledare. Mer resurser till välfärden skapas i första hand av att fler jobbar, eller att vi jobbar mer. Därför behöver vi ett skattesystem som bidrar till att nya jobb skapas. Den borgerliga regeringen har istället skapat ett skattesystem som i första hand belönar dem som har jobb – men det ger (bevisligen) inga nya jobb. Och därmed alldeles för lite nya resurser till välfärden.
Det tydligaste exemplet på problemet med Socialdemokratins skattepolitik tjatar jag ofta om: tjänstebeskattningen.
Det är nämligen så att den del av den privata tjänstesektorn som i huvudsak riktas mot privatpersoner är ofta mest arbetsintensiv och därför också mycket priskänslig. Förutom att det i denna del av tjänstesektorn finns stora problem med svartjobb, dåliga arbetsvillkor och rovdrift på människor så ”straffar” skattesystemet idag tjänstsektorn.
På jobbkongressen 2009 tog jag följande exempel när jag från talarstolen talade för ett tillägg i skrivningarna om tjänstesektorn:
”När jag till exempel drev företag för några år sedan så diskuterade vi om vi skulle anlita någon för att städa våra lokaler. Det skulle bli dyrt. Faktum är ju att om vi istället hade köpt en självgående dammsugare, som Electrolux Trilobite, skulle vi tjänat in det på mindre än ett halvår. Trots att den kostar cirka 10 000 kronor. Att köpa maskiner och prylar är nämligen gynnat, skattemässigt.
För det första hade vi fått kvitta momsen mot den moms vi själva fakturerar till andra. Där sjönk priset till 8000 kr. Sedan fungerar företagsbeskattningen så att man slipper skatta på vinst så länge man investerar den i rörelsen och där blev det ännu lättare att finansiera ett inköp av en dammsugare.
Men dyrare hade det varit att anlita någon som städade. För där tillkommer alla kostnader direkt. På det sättet missgynnas anställningar jämfört med investeringar i exempelvis maskiner. Slutsatsen blev att vi skötte städningen själva, istället för att jobba med det som var företagets kärnverksamhet.
Det är inte fel att investeringar i maskiner och robotar och datorer gynnas i skattesystemet. Tvärtom. Det skattesystemet har bidragit till att svensk exportindustri alltid varit modern och konkurrenskraftig. Men vi måste också slå fast att skattesystem och andra regler kan behöva förändras för att underlätta för servicesektorn.”
Jag tänker inte påstå att en rättvis beskattning av tjänstesektorn avskaffar arbetslösheten. Men jag tycker att det är rimligt att sänka skatten på köp av tjänster (både när det gäller städning och andra tjänster) för att sätta fart på en marknad som har möjlighet att växa. Rut-avdraget är dock – egentligen – ett rätt korkat utformat system (här föreslår TCOs Roger Mörtvik en variant på hur systemet kan göras om).
Men däremot finns det ett viktigt skäl till att det aldrig kommer att bli lika billigt att gå på krogen i Sverige som i våra favoritturistländer: vi vill inte att det ska bli så. För att vi ska betala nästan ingenting för restaurangmaten måste nämligen den som lagar restaurangmaten tjäna nästan ingenting.
Arbete är dyrt i Sverige och ett skäl till att arbete är dyrt i Sverige är att vi vill att alla ska kunna leva på sin lön. Och även om det självklart finns mycket att göra när det gäller effektiviseringar, automatisering, och liknande så kommer det att vara dyrt att anställa människor i Sverige. Moderaterna vill egentligen ändra på det (fast det förnekar de utåt, trots att de då och då glömmer sig).
Moderaterna vill sänka ”reservationslönen”, vilket innebär att många kommer att tjäna mindre. Det innebär antingen att var och en får sköta sin välfärd själv (om man sänker skatten så att även de lägst avlönade får råd att ”leva på sin lön”) eller att de lägst avlönade inte klarar sig utan allmosor eller bidrag. Vi vill olika, jag och moderaterna. Det är därför moderaternas skattepolitik är farlig: inte för de enskilda förslagen utan för att de flyttar Sverige i fel riktning.
Jag tror att Socialdemokratin måste se över sin skattepolitik, ta ett helhetsgrepp och föreslå en rejäl skatteomläggning. Det borde bli dyrare att förbruka jordens resurser, men billigare att jobba med att laga bilar eller sköta hus, till exempel.
Jag tror att en viktig beståndsdel i en skattepolitik som bidrar till att fler jobb skapas är att även utåt erkänna att det finns jobb som faktiskt bör stimuleras (permanent eller tillfälligt); för att de skapar tillväxt och nya jobb. Byggjobb och industrijobb bör uppmuntras i skattesystemet eftersom de genererar andra jobb och får fart på ekonomin, men det gäller även servicejobben. Genom att göra det billigare att köpa servicetjänster bidrar vi till att etablera en marknad som får bra konkurrens, schyssta villkor och dessutom kan bidra till att underlätta ”livspusslet”. Och så skapar det ju fler jobb, vilket skapar mer resurser till välfärden. Och det var ju en viktig del av syftet.
Imorgon om hur klassiska ”S-verktyg” gör Sverige grönare
PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…