Etikettarkiv: Örebro

Kommentarer

Öppenhet – en fråga om vilja

Lämna en kommentar

Alla tycker inte att det är bra om medborgare har insyn i beslut som fattas, att de engagerar sig, har åsikter, påverkar och är med och tar ansvar. Men de allra flesta tycker det: de flesta tycker – i princip – att det är bra att många är med och har inflytande. Men det är inte samma sak som att det är så de agerar när de får chansen att vara med och besluta. Öppenhet och inflytande är en fråga om vilja och förutsätter att ansvariga politiker på allvar driver på. Om man inget gör, lär beslut fattas i alla fall – men utan att så många fått vara med och påverka.

Jag vågar påstå att den nya majoriteten i Örebro kommun (S, C, KD) gjort skillnad på detta område. Låt mig ta några små exempel (det finns större, men jag tar några näraliggande, aktuella under den gångna veckan):

  • När Örebro kommun ska bilda ett naturreservat i Kilsbergen efter att en privatperson skänkt marken så hör boende av sig och tycker att det föreslagna namnet (Ramshytteängarna) är fel, att naturreservatet borde heta Ramshytte Ängar. Då kan man ju välja att gå på det förslag som lagts; eller så frågar man donatorn om han håller med dem som hört av sig och när han säger att han tycker de har rätt så ändrar man beslutet.
  • Om man vet att många örebroare bryr sig om vad som händer i Norrcity så är det likväl ett val att ställa öppna frågor och våga släppa fram ett Utvecklingsprogram för diskussion – trots att majoritetens politiker inte har bestämt vad de tycker i alla frågor i programmet. Och när över 200 åsikter kommer in kan man välja – bör man välja – att ta vara på engagemanget och bjuda in till fortsatt process. Det fanns de som tyckte att man borde vänta med att skicka ut det tills alla valda politiker bestämt vad de tyckte. Det tyckte inte jag och övriga i majoriteten. Och nu, när svaren är inlämnade och sammanställda, så fortsätter diskussionen på na.se (och om ni undrar varför NA anger 85 svar, så gällde det webbenkäten – totalt kom fler svar in).
  • När Örebro går före i Sverige och skapar huvudcykelstråk så tror vi att det är ett sätt att öka cyklandet, men vi vill ju självklart ta vara på örebroarnas synpunkter. Så vi ber om hjälp med utvärderingen inför kommande satsningar på att förenkla för cyklisterna (NA skriver här). (Dessutom bildar vi ett Cykelråd, bestående av cykelintresserade, för att ännu bättre ta tillvara cyklisters erfarenheter.)

Det där är småsaker, men säger en del om hur vi faktiskt konsekvent frågar om metoder för hur allt mer ska kunna ske i dialog med örebroarna. Det handlar om ombyggnader av gator, vilka lösningar som ska väljas för att öka tryggheten på problematiska broar och mycket annat. Vi tror att Örebro blir bättre om vi lyssnar och tar var på många människors idéer och förslag, så vi kommer att fortsätta. Steg för steg kommer vi utveckla metoder för att diskutera stora och övergripande frågor, likväl som små detaljfrågor. Och steg för steg hoppas jag att detta leder till att fler örebroare engagerar sig och tar ansvar.

Kommentarer

En medborgare=en röst (votering är begärd)

Lämna en kommentar

Igår bestämde Programnämnd Samhällsbyggnad (där jag är ordförande) bland annat vilka namn som ska pryda stadsbussarna i Örebro. Prins Daniel Westling är inte ett av namnen, efter votering på sammanträdet. Och nej, jag är inte jätteledsen för att jag blev nedröstad i den frågan…

Frågan om namn på bussarna är inte någon stor fråga, inte ens stor i tid (eller pengar) räknat.

Efter att ha börjat gårdagen lite före 8 med att lyssna på handlarna i city som samlats för City Örebro-möte ägnade jag förmiddagen igår med politiker i Kommunstyrelsen (och chefstjänstemän) om hur kommunens ca 6 miljarder ska fördelas nästa år. Därefter en eftermiddag med sammanträde med Programämnd Samhällsbyggnad då vi ägnade typ 2,5 timme åt hur vi får bättre vatten i Örebro, tog steg mot två nya naturreservat, hörde om vad 200 örebroare tyckt om utvecklingen av norrcity och annat.

Sedan ägnar vi typ 10 minuter åt bussnamn och får kritik för att vi ägnar oss åt sådana ’struntfrågor’…

Men av några olika skäl är frågan och beslutet viktigt.
1. Förslag som är beslutade ska genomföras (helst i tid). Förslaget om att namnsätta bussarna väcktes i en motion (ett förslag) i Kommunfullmäktige 2007 (för fem år sedan) och beslutades något år senare. Namnsättningen av (en del av) bussarna har sedan dragit ut på tiden. Nu avslutar vi ärendet i och med beslutet igår, och genomför det förslag som Peter Dahlgren la. För mig är det viktigt att folkvalda ledamöter i Kommunfullmäktige kan lägga förslag, få dem beslutade och genomförda. Det handlar faktiskt – ytterst – om demokrati.

2. Om man som ansvarig har sagt okej får man ta ansvar för det. Jag har inte varit inblandad i att ta fram listan (örebroarna har skickat in förslag som tjänstemännen sedan gjort ett förslag av), men jag har sagt okej till listan eftersom jag tyckte att det var viktigare med ett beslut (se punkt 1) än exakt vilka namn som står på bussarna (jag håller med kritiken mot att det t ex finns för få kvinnliga idrottare på listan, vilket Jonas Håård (s) påpekat och framförde på sammanträdet). Därmed har jag inte heller lagt mig i att Prins Daniel Westling var på förslag. Demokrati förutsätter att man tar ansvar; och som ordförande i nämnden får jag då stå för mitt okej – så länge det inte finns enighet om att göra på annat sätt. Även om denna fråga är liten så är det där en princip som bär längre: tjänstemän måste kunna lita på att jag står för besked jag gett – hur ska de annars våga ge klara besked åt företag, privatpersoner, organisationer och andra?

3. Demokratin bygger på principen en medborgare = en röst. Min grundläggande kritik mot monarkin som statsskick bygger på att den ger makt åt personer på grund av vem de är barn till, inte på grund av huruvida de har medborgarnas förtroende. Monarkin är därmed djupt odemokratisk till sin funktion (dock beslutad i demokratisk ordning).

4. Örebroarnas förslag ska tas på allvar. Namnlistan kommer från de hundratals namn som skickades in av engagerade örebroare, det hör till hyfs och folkvett att göra något med de förslag man får in. Och eftersom vi sagt (och beslutat) att vi ska namnsätta bussarna utifrån inkomna förslag så gör vi det.

5. Votering är begärd och ska verkställas. Om någon lägger ett förslag ska det prövas, om någon begär votering ska den genomföras. Därefter vinner det förslag som flest stödjer. I några meningar handlar det om demokratins grundprinciper, och det var precis det som genomfördes på mötet med Programnämnd Samhällsbyggnad.

Dessutom tycker jag att det är trevligt med namn på bussarna. Precis som Stockholm har namn på tunnelbanetågen och Linköping (med flera) har namn på bussarna så tror jag att de billiga små klisterbokstäverna gör en liten skillnad: de lyfter människor som gjort bra insatser, de sprider kunskap om Örebros historia (ungdomar googlar på namnen och lär sig vad Gerd Engman eller Olaus Petri gjort. Dessutom är de trevliga och i sig är det roligt att moderna kulturpersonligheter som Nikola Sarcevic (Millencolin) och Anders och Sören (Bert och Sune-böckerna) kan pryda bussidorna.

Och så var det den där detaljen med att jag alltså är för republik (och alltså mot monarki) men ändå röstade för att förslaget som innebar att Prins Daniel Westling skulle pryda en av våra stadsbbussar. Jo, visst orsakade det där en hel del munterhet på nämnden (och jag tyckte nog att Murad Artin, V, log lite extra när han presenterade förslaget…) och visst var det ett intressant förslag. Och så där kan det bli ibland: om jag nu tror på de demokratiska principer som jag nämnt ovan så lär jag väl få följa dem även när det ställs på sin spets (om än i små frågor…). Jag tycker att Sverige borde vara en republik och jag tycker att svansandet för kungligheter är ovärdigt ett modernt och demokratiskt land som Sverige. Därför känns det helt okej att bli nedröstad i en sådan här fråga…

(Och med detta har jag alltså lagt cirka 25 minuter till på frågan om namn på stadsbussarna. Men för dem som är kritiska mot detta kan jag lugna med att jag skrev det vid frukostbordet och att jag ändå hinner till dagens första möte.)

Kommentarer

Reaktioner på ”KIF-räddningen”

7 kommentarer

Det är inte så förvånande att ”KIF-problemen” (eller ”KIF-räddningen”, beroende på vilket perspektiv man har…) skapar reaktioner. Vi konstaterade innan vi bestämde hur vi skulle göra att vi skulle få kritik hur vi än gjorde.

Antingen skulle vi få kritik för att vi lät Örebros just nu mest framgångsrika damidrottslag gå i konkurs och bli nedflyttade (medan vi tidigare räddat både ÖSKs fotbollsherrar och herrlag i ishockey). Eller så räddar vi KIF och får kritik för att vi slösar skattepengar på elitidrottslag som inte får ihop ekonomin.

Dessutom kom snabbt kritiken från andra idrottslag som anser att de också borde få ekonomiskt stöd från kommunen; att Örebro kommun (som många andra kommuner) borde införa ett elitstöd till idrotten (det har vi inte idag). Samtidigt som andra menar att alla skattepengar som går till idrotten bör gå till barn, ungdom och bredd.

Damned if you do, damned if you don’t.

Många som hör av sig har förståelse för att det inte är så lätt att fatta denna typ av beslut, medan andra anser att det är fullständigt självklart vilket beslut som är det rätta.

Några tycks tro på de påståenden som Kommunstyrelsens förre ordförande, folkpartisten Staffan Werme, nu sprider: att det är jag som bestämmer i dessa frågor och att det är mina preferenser som styr. Att Werme vräker ur sig sådana dumheter är oförskämt i sig, att det dessutom kommer från honom – som på egen hand konstruerade stödfördelningar och fattade beslut om ombyggnader för kommunala pengar – är osannolikt fräckt. Men inte förvånande.

Detta handlar självklart inte om ”mina ingivelser”: jag kan inte på egen hand besluta sådant. Vi har i majoriteten (i Kommunstyrelsen) kommit fram till att detta är den lösning som på sikt är bäst för Örebro.

Jag klipper in några av mina svar på frågor jag fått under eftermiddagen:
– Att rädda idrottslag från konkurshot/hot om nedflyttning är verkligen ingenting jag skulle önska att Örebro kommun ägnade sig åt. Alternativet är i detta fall (och i tidigare liknande fall) dock värre, menar vi.
– Det är inte helt enkla saker detta: å ena sidan en helt orimlig upptrappning inom vissa idrotter där spelarlöner och värvningar skapar osunda ekonomiska spiraler. Å andra sidan många andra idrotter där nästan allt är ideellt arbete.
– Men alternativet är konkurs och nedflyttning och i detta fall (liksom tidigare med ÖSK och hockeyn) har vi bedömt att det är ett bättre sätt att förvalta skattepengarna att ge lån/’villkorat kapitaltillskott’ som vi har förhoppningar att någon gång kunna få tillbaka än att föreningen går i konkurs vilket innebär mindre intäkter till kommunen (hyror mm), mindre uppmärksamhet för Örebro, färre arrangemang/matcher för örebroarna osv.
– Örebro kommun ger jämförelsevis väldigt lite till elitidrotten (men vi ger mycket till barn/ungdom/breddidrott), men tyvärr innebär den upptrappning som sker inom elitidrotten ökade krav på kommunalt stöd. Det är helt klart ett problem, som jag tycker idrotten borde arbeta mer aktivt mot. Å andra sidan anser flera andra elitlag att Örebro kommun borde införa ett regelrätt elittidrottsstöd.
– Nu finns helt klart en risk att fler föreningar kommer springande men det hoppas vi förhindra genom att vara mycket tydliga och mycket tuffa i våra motkrav.
– Upptrissade spelarlöner, värvningar för fantasisummor och annat är avigsidor i elitidrotten som bör motverkas. Men det är inte lätt att göra det från en kommunal nivå: det kräver att idrotten agerar och skärper sina egna regelverk annars kommer upptrappningen bara att fortsätta. Å andra sidan många andra idrotter där nästan allt är ideellt arbete.
– I detta fall tycker jag man kan konstatera att det vore rätt anmärkningsvärt om Örebro kommun lät det mest framgångsrika damidrottslaget gå i konkurs, efter att ha räddat herrlag som haft problem (ÖSK, Örebro hockey, ÖIK).

Jag försöker ständigt påminna mig själv, och andra, om Gustav Möllers gamla maxim ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” för jag tycker verkligen så. Men det är inte alltid självklart vilken lösning som sparar mest pengar eller ger mest resultat för Örebro. I detta fall är vår bedömning att detta är det bästa alternativet, men jag inser att många inte håller med om detta.

Kommentarer

KIF ska få en chans att reda upp ekonomin

Lämna en kommentar

De ekonomiska problem som KIF Örebro (damfotboll) slitit med länge blev i förra veckan verkligt akuta. Inom några dagar hotas klubben av konkurs.

Lena Baastad har, som Kommunstyrelsens ordförande, både haft kontakt med KIF Örebro, med kommunens ekonomer och med de andra partierna i kommunen. Under dagen har vi också haft kontakt med Länsidrottsförbundet (mer om det senare). Trots tvekan kommer kommunen att agera för att undvika en konkurs. En konkurs leder till nedflyttning och att Örebro förlorar ett av sina mest kända idrottsliga varumärken. Därför kommer Örebro kommun – än en gång – göra en räddningsaktion.

Lenas budskap idag har varit ungefär följande:

1. Kommunen har gjort rätt för sig (de ekonomiska problemen beror inte på kommunens agerande), och i tidigare räddningsaktion (då vi sköt till ytterligare 1 miljon kronor plus förutbetalade marknadsföringsbidrag) ställde vi stora krav på klubben när det gäller marknadsföring och ekonomihantering.

2. Kommunledningen/majoriteten tar ansvar för att ge KIF en chans att reda upp sin ekonomi även om detta är ett väldigt svårt beslut.

3. Vi kommer att ställa ännu högre krav denna gång. Den kommunala ekonomin budgeteras inte utifrån att elitidrottsföreningar med kort varsel ska kunna kräva stöd. Det här är ett extraordinärt beslut. Nästa år kommer kommunen inte ha möjlighet att göra denna typ av insatser, kommunens ekonomi kommer vara mycket tuffare nästa år.

4. Vi har idag tagit kontakt med Länsidrottsförbundet och frågat om de kan tänka sig att leda en ”Analysgrupp” med uppdraget att gå igenom vad det beror på att så många elitidrottslag i Örebro nu har idrottsliga och ekonomiska problem. Vi behöver en långsiktig lösning, tillsammans med idrottsföreningarna, näringslivet och inte minst med örebroarna.

Samtalen med Länsidrottsförbundet visar hur en sådan ”analysgrupp” bör jobba, men det är inte kommunens uppgift att utvärdera vare sig idrottsliga resultat, ledarorganisation och annat som är föreningarnas eget ansvar. Men idrottsrörelsen bör själva diskutera sådant. Jag kan tycka att det är lämpligt att diskutera till exempel:
– idrottens samlade intäkter (sponsring, publikintäkter, tv-avtal och annat)
– organisation och administration (bör ekonomihantering och liknande samordnas och professionaliseras?)
– ledarutbildningar och lagledning och mycket annat.

Den största rent kommunala frågan handlar om hur Örebro kommun använder de cirka 60 miljoner som totalt går till idrotten varje år, och även detta bör självklart diskuteras tillsammans med idrottsrörelsen. Huvuddelen av denna summa går till subventionerad hyra i idrottsanläggningar för bredd- och ungdomsidrott men det är möjligt att man bör diskutera om mer ska gå till eliten (och mindre till bredden?), om det behövs ett annorlunda utformat elitstöd och liknande.

Men det är det mer långsiktiga arbetet. Just nu lägger vi kraften på att rädda KIF och ge dem en chans att skapa ordning och reda. Och så håller vi tummarna för att det går bra både för KIF, ÖSK och för alla andra örebroidrottare. För utan idrottsliga framgångar blir allt det andra mycket mycket svårare.

Kommentarer

No more Mr Nice Guy: skyll inte dålig biljettförsäljning på kommunen

Lämna en kommentar

Idag tröttnade jag och gick – för en gångs skull – till ”motangrepp” när det gällde kritik mot Örebro kommun. Och jag gjorde det i radio. Jag tycker nämligen inte att det är okej att en arrangör skyller på kommunens tydliga besked om att inte spärra av Stora Holmen när det i själva verket verkar handla om dålig biljettförsäljning och osäkert väder. Läs NAs artikel här, radions inslag här.

Låt mig först konstatera det som borde vara en självklarhet för alla: när Örebro kommun (eller någon annan skattefinansierad verksamhet) gör fel ska både politiker, journalister och allmänhet kritisera detta.

I vanliga fall är det dessutom bara att bita ihop och tiga när någon enskild (person eller näringsidkare) kritiserar kommunen. Även om kritiken inte är korrekt så är det i stort sett omöjligt att få möjlighet att förklara helheten i komplicerade ärenden, oavsett om det handlar om uteserveringar på torg, försäljningar av kommunala anläggningar eller annat. Även om kommunen agerat korrekt så är den automatiska (och journalistiskt korrekta) utgångspunkten att ta parti för David mot Goliat, för den ”lilla människan” mot den kommunala kolossen. Så även om problem som uppstår handlar om för sent inskickade bygglovsansökningar så kommer den kommunala byråkratin få skulden. Även om en arrangör fått ett klart besked och vet vad som gäller så kommer tidningsartiklarna låta arrangören skylla problem på kommunen.

Men i det här fallet var beskyllningarna så bisarra att jag ändå bestämde mig för att inte bita ihop och tiga. För en gångs skull så angrep jag faktiskt den arrangör som slungade iväg beskyllningarna; i radion sa jag att jag trodde att det var ”svepskäl” som arrangören framförde och jag uppmanade radion att fråga om det.

Egentligen räcker det med att citera en del av de inlägg som gjorts på na.se i frågan:

  • ”Varför kan inte arrangören sätta upp ett ”staket” av plast ut mot vattnet på stadsparkssidan? Att folk LYSSNAR gratis får man väl räkna med när man har utomhuskonserter, och att folk tittar in kan väl inte vara kommunens problem?!? Andra arrangörer av festivaler & dyl hägnar ju in sina områden, det ska väl även denna arrangör kunna klara av, kan man tycka…” 
  • ”Det är ett icke-problem i mina ögon tills man verkligen testat det. Var i Göteborg när Springsteen spelade nyligen och det satt tusentals människor på ”Snålebacken”, ett berg/klippvägg där man har rätt bra insyn på Ullevi. Så är det alltid i Göteborg har jag fått höra. Inte sjutton har arrangörer där tappat någon biljettförsäljning. Snarare skapar man en trevligare stämning kring arrangemanget vilket lockar fler att köpa biljett för att komma närmare nästa gång.”
  • ”Givetvis ska man inte kunna stänga av offentliga och gemensamma platser bara för att en konsertarrangör vill maxa sina intäkter. Var skulle gränsen för sådant i så fall sättas? Just till Stora Holmen eller skulle det gå bra att spärra av hela city om någon hyr in Stortorget för betalande publik?”
  • ”Inomhus är INTE ett alternativ, då försvinner hela grejen med sommarkonserter, regn eller ej!”
  • ”Det gick jättebra att se Magnus Uggla gratis, när han spelade på strömpis. Stora fönster ut mot vägen gjorde ju att man såg alltihopa och det var väl säkert 15-20 pers där som kollade. OJJ vad pengar man förlorade” 
  • ”Är det så att man inte får slutsålt på sina biljetter så är det knappast för att folk kan lyssna gratis på stora holmen, utan snarare är det så att artisten inte lockar tillräckligt med folk, eller på ren svenska, man är helt enkelt för dålig för att folk vill betala det priset.”
  • ”Känns som att det här handlar om något annat. Det är ju liksom ännu lättare att tjuvlyssna vid Strömpis (som ligger på en ö mitt i centrala Örebro). Problemet är väl snarare att inte tillräckligt många har köpt biljett. Och att säga att det är kommunens fel, känns lite knasigt. Alla erbjudanden går inte hem helt enkelt. Synd, Stadsparken än en fin plats för konserter. Sommaren är en fin årstid för konserter, men till de här två konserterna vill för få köpa biljett. Hoppas CS eller någon annan försöker igen.”
  •  ”Man kan ju fundera på hur man lyckas klämma in runt 3000 åskådare på strömpis eller conventum. Är verkligheten snarare så att publikintresset sviker, och det flyttas för att undvika en onödigt stor förlust? Jag hävdar att flytten inte har något med stora-holmen att göra. Cs har ställt in rätt mycket spelningar i sommar, ett exempel är Status Quo i Ljusdal, där det ställdes in med anledning att scenen bedömdes som osäker. Scenen besiktigades senare och befanns vara säker…”
  • ”Nu är det ju egentligen inte tjutittande besökare som är det stora problemet, iaf inte vid Magnus Uggla konserten. Utan problemet var att de inte sålt tillräkligt många biljetter för att kunna spela vid stadsparken. Denna infon kommer från en av scenarbetarna som hade denna diskussion med Magnus själv. Artisterna spelar hellre på ett litet mindre ställte, om de kan fulla upp det, istället för att spela på en stor scen med endast folk som kan fylla upp första raden runt scenen.”

Saken är ju nämligen den att det bara sålts 800 biljetter till fredagens konsert. Och 800 personer i Stadsparken är rätt ödsligt… Dessutom säger arrangören själv att han är osäker på vädret (vilket jag i och för sig inte riktigt förstår, eftersom prognosen ser rätt bra ut för fredagen…).

Och likadant var det i samband med Magnus Uggla-konserten i somras.

Det är inte min uppgift att analysera varför inte fler biljetter sålts. Men det är inte heller en arrangörs uppgift att skylla detta på kommunen, som i detta fall agerat korrekt.

Vi har sagt att vi inte accepterar att Stora Holmen spärras av för att hindra gratistittande/lyssnande (om det var problemet kunde man ju istället spänt upp skynken eller liknande runt konsertområdet, som man ofta gör på andra musikfestivaler).

Anledningen är att gator, torg och parker är alla örebroares ”vardagsrum” – man ska inte behöva ha plånbok eller biljett för att röra sig i det gemensamma vardagsrummet. Att vi tillåter att man spärrar av Stadsparken för att ta inträde är utifrån detta illa nog (men det tycker jag vi bör göra). Att dessutom spärra av hela stadsdelar eller områden som ligger i närheten av konsertområdet blir helt orimligt. Om man inte kan hantera denna situation i Stadsparken kanske man inte bör vara där med sin konsert. Då kanske man från början ska boka den i Conventum, på Strömpis (där det för övrigt också är rätt lätt att ”tjuvlyssna”/”tjuvtitta”) eller i Brunnsparken – som är gjort för utomhusarrangemang med inträde.

Så denna gång kändes det rätt att lägga diplomatin åt sidan. Det var rätt dag för Alice Coopers låt: ”No more Mr Nice Guy”, en artist som Cenneth Sangré ordnat spelningar med (på platser där gratistittande var möjligt…).

Kommentarer

Mångfald ett egenvärde – ägarformen underordnad

5 kommentarer

I grunden har jag en väldigt enkel utgångspunkt när det gäller välfärdstjänster: varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Med andra ord tycker jag inte att det är skylten på huset eller namnet på arbetsgivaren som är avgörande – det viktiga är att välfärden är av hög kvalitet och att pengarna används så effektivt som möjligt.

Även om jag tidigare haft många frågetecken när det gäller riskkapitalisters intresse i välfärdssektorn (läs mitt blogginlägg från februari 2010 till exempel) så har jag ändå krasst utgått från att det inte spelar någon roll, så längre kvalitetskraven är högt satta och följs upp ordentligt.

Jag är inte lika säker numera. Tidigare kunde jag inte riktigt se poängen med riskkapitalister som ägare – även om de inte nödvändigtvis behövde innebära problem. Nu är jag lite mer tveksam till deras roll inom välfärdssektorn överhuvudtaget. Och det beror på två saker:
1/ Ökande monopolisering. Innebär den ökade monopoliseringen av ”välfärdsföretagen” (att de mindre företagen köps upp av stora koncerner – av logiska skäl oftast finansierade av riskkapitalbolag som har enorma pengar att investera) att nytänkande, engagemang och mer effektiva lösningar hindras?
Jo, sannolikt är det så (att bevisa det är inte möjligt, men det är självklart rimligt att tro att motivet skiljer sig mellan en riskkapital-VD och en sjuksköterska som startat eget för att testa sina idéer).

2/ Försvagar riskkapitalistbolagen förtroendet? Innebär det ökade intresset (och ägandet) från riskkapitalbolag att förtroendet för välfärdstjänsterna försvagas?
Jo, förmodligen. Inte för att de överlag sköter vårdboenden eller skolor sämre utan för att det helt enkelt är etiskt stötande att pengar som skulle kunnat gå till bättre välfärd skickas till Cayman-öarna eller något annat skatteparadis.

Men ändå är jag väldigt tveksam till att lagstifta mot riskkapitalbolag inom välfärden eller mot ”vinstuttag” ur välfärdsföretag. Jag tycker fortfarande att Jobbkongressen 2009 formulerade det hela klokt: ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.”

Min tveksamhet beror på tre saker:

1. Det är svårt att skapa en effektiv lagstiftning (som inte får negativa effekter – se nästa punkt).
Jag citerar det Ylva Johansson skrev på sin blogg nyligen angående att reglera vinstuttag (Ylva var Partistyrelsens föredragande i frågan på förra S-kongressen): ”Jag tycker att det var ett klokt val [att kongressen inte beslutade lagstifta mot t ex vinstuttag, min anmärkning] av kongressen eftersom frågan ingalunda är lätt att reglera för att uppnå önskad effekt, d v s högre kvalitet och stärkt förtroende för verksamheten. Risken är uppenbar att ett förbud mot vinstutdelning kan kringgås genom att t ex låta värdestegringen stanna i bolaget för att senare realiseras vid en vidareförsäljning (så som riskkapitalbolag vanligen agerar), genom att använda överskottet till helt andra delar inom samma koncern, till att starta nya verksamheter i ett annat land, eller till guldkantade pensionsavtal.”

2. Att utesluta riskkapitalbolag eller att begränsa möjligheten till vinstuttag riskerar att hindra innovation, nya lösningar och mer effektivt användande av resurserna.
Det kan självklart verka väldigt enkelt att säga ”om man låter bli vinstuttag så kan de pengarna användas till bättre kvalitet”. Och så är det självklart. Men det kan å andra sidan inte uteslutas att vinstuttaget faktiskt utgör mindre pengar än de vinster som kan skapas genom nya lösningar eller smartare sätt att arbeta. För det finns faktiskt andra sätt att spara pengar i vård, skola och omsorg än att låta äldre ligga ensamma längre, låta eleverna jobba utan lärare eller att ta bort gymnastikundervisning från veckoschemat.
Jag har för länge sedan (till exempel här och här) bloggat om att mer teknik i äldrevården skulle kunna skapa mer utrymme för personalen att vara med de äldre. Ett exempel handlade om att robotar/självgående dammsugare kunde sköta städningen så att personalen kunde göra annat. Låt oss tänka tanken att ett stort företag tror sig kunna tjäna pengar på ett vårdboende genom att göra just så, kanske har de inom sin koncern en tillverkare av städrobotar. Låt oss då tänka att det kan innebära att städningen utförs bättre, att de äldre får umgås mer med personalen och att företaget samtidigt tjänar pengar. Är det då fel?

Självklart skulle allt det där vara möjligt att göra även på ett kommunalt vårdboende. Problemet är bara att innovation bara till en viss gräns går att systematisera. Innovation, kreativitet, nytänkande och utveckling handlar nämligen i huvudsak om att människor tänker, prövar och lär av misstag. Det är alltså inte möjligt att sätta sig runt ett bord och bestämma sig för att uppfinna allt bra. Och därför har vi inte råd att avstå från möjligheter till innovation och utveckling. För så länge det finns stora brister inom äldrevården (oavsett utförare) – liksom inom skolan, förskolan och all annan välfärd – kan vi inte avstå utveckling och kvalitetsförbättringar.

3. Att lägga kraft på att stoppa till exempel vinstuttag flyttar fokus från det vi borde prata om: hur höjer vi kvaliteten inom välfärden?
Jag blev tipsad om en krönika i DN härom dagen. Med rubriken ”Hur vi dödar en människa är ett politiskt val” försökte skribenten bevisa att privat vård (särskilt riskkapitalbolags-driven) är sämre och innebär att äldre lider. Och visst händer det att privata vårdföretag utsätter äldre för vanvård; problemet var bara att exemplet var felaktigt.

Utgångspunkten var författaren Stefan Gurts berättelse om hur hans far (van)vårdades under sin sista tid i livet på ett äldreboende. Berättelsen är hemskt skakande och gör att man skäms för att ett civiliserat samhälle inte tar bättre vara på sina äldre medlemmar. Problemet för resonemanget var bara att äldreboendet (på den tiden Gurts pappa låg där) inte var privatdrivet. Det var kommunalt drivet. (Stefan Gurt skriver om det här).

Exemplet är tydligt: istället för att diskutera hur vi höjer kvaliteten i all äldrevård så att varje individ kan tillförsäkras en god, säker och trygg vård under sina sista år i livet blev det till en diskussion om huruvida Carema brister i sin äldrevård (vilket de självklart gör då och då) och om att kommunen skulle göra det mycket bättre (vilket de alltså inte gjorde).

Därför är diskussionen om vinstuttag, riskkapitalbolag och annat en återvändsgränd. Den får oss att prata om ägande, skyltar och annat som vi trivs med att prata om istället för att prata om det som är så oändligt mycket svårare: hur vi ökar kvaliteten i välfärden.

Självklart kan det gå att lagstifta på något fiffigt sätt så att man inte riskerar dessa nackdelar. Men jag är rädd för att det kommer att visa sig svårt. Därför tror jag det är bättre att låta det vara öppet – men att också göra det lättare för kommuner och landsting att på egen hand sätta upp regler för upphandlingar och andra system för att ”släppa in” andra utförare i välfärdens tjänster.

Det är självklart rimligt att kommuner och landsting kan välja bort vissa typer av bolag – för att de hellre vill uppmuntra innovation från till exempel avknoppad personal. Det borde också vara möjligt för kommuner och landsting att ställa mycket hårdare krav vid upphandlingar och liknande. Och det borde skapas mycket mer genomskinliga system för kvalitetsuppföljning – av både privat och offentligt utförda välfärdstjänster.

Så vad tycker jag borde göras? Låt mig räkna upp ett antal punkter, som på intet sätt är ett heltäckande program men som kan vara ett första steg:
1. Lagstifta om att all skattefinansierad verksamhet ska tillämpa offentlighetsprinciper, oavsett ägare. Detta kan delvis ske idag genom bättre avtalsskrivande från kommuner och landstings sida (eller genom opinionsbildning som jag ägnade rätt mycket tid åt för några år sedan…: Läs mer här). Och egentligen borde välfärdsföretagen själva inse värdet av att vara helt transparenta (ungefär som Attendo Care gjorde i Örebro – och därefter i resten av landet – efter att jag drivit frågan…).

2. Inför obligatoriska kvalitetsjämförelser för all välfärdsverksamhet – som är öppen för vem som helst att ta del av. Dagens jämförelser måste dock förbättras, de är idag alldeles för opålitliga och mäter alldeles för mycket detaljer. Det är självklart inte rimligt att skattekronor slösas bort (vare sig i ineffektivitet eller i övervinster) på bekostnad av kvaliteten. Det finns en bred och djupt känd önskan om att våra skattepengar ska användas till rätt saker, att vi ska kunna granska hur de används, och att den svenska modellen – på det stora hela – fungerat väl.

3. Gör det lättare för kommuner och landsting att ställa specifika krav – utifrån lokala förhållanden och önskemål – på utförare av välfärdstjänster. Det kan handla om miljöhänsyn, om engagemang eller lokalt ägande, om att vinster inte ska skickas ur landet och så vidare. Även om den nationella lagstiftningen bör utvecklas på området så måste det ändå finnas utrymme för invånarna i en kommun att påverka vem som utför välfärdstjänsterna. (Här finns dock samtidigt ett stort problem med att det på vissa håll riskerar sättas krokben för alla alternativ, vilket innebär att skattepengar slösas bort och kvaliteten inte förbättras – men det går jag inte in på mer här.)

Min utgångspunkt är att mångfald alltid är positivt, även när det gäller utförandet av välfärdstjänster. Eftersom de kommunala verksamheterna ofta är ”de normala” ökar risken att de tyngs av traditioner och ”så har vi alltid gjort förut-tänkande”. Därmed behövs alternativa utförare, för att öppna för nya metoder och nya attityder.

Men egentligen är inte ägarformen avgörande: ledarskap, kompetens, resurser och mycket annat är mer avgörande för vilka resultat som levereras. Mångfalden är ett egenvärde eftersom den stimulerar utveckling, ägarformen är däremot inget egenvärde (men ofta ett redskap).

Kommentarer

Levande stadskärna, parkeringar och trafik

Lämna en kommentar

Några av de mest intressanta seminarierna och diskussionerna jag deltog på under Politikerveckan/Almedalsveckan i Visby handlade – på ett eller annat sätt – om stadsplanering, eller rättare om hur vi kan bygga blandade och trevliga städer som människor faktiskt vill vara i. Om det ska jag återkomma inom de närmaste dagarna.

Men eftersom ett av mina twitterinlägg resulterade i en artikel i NA som kom att handla om parkeringsplatser i Örebro city tänkte jag ändå skriva några punkter just om dessa frågor.

Vissa kanske tycker att det handlar om stickspår; men i själva verket är frågan om handel, parkeringar och stadskärnan en helt central fråga i utvecklingen av hållbara (alltså även gröna) städer. Kring mina utgångspunkter vad gäller stadsplaneringen och vikten av en levande stadskärna återkommer jag alltså, men jag sammanfattar några punkter kring parkering och trafik i innerstaden:

  1. Städer ska vara blandade (bostadsrätter, hyresrätter, villor och radhus ska ligga i samma områden som handel, bostäder och arbetsplatser) och de ska vara täta.
  2. Mer lockande parkeringshus! En växande stad som Örebro kommer aldrig ha råd med öppna markparkeringar eftersom de ytorna bör byggas med bostäder och kontor. Men vi ska se till att bygga in parkeringshus i de hus som byggs (helst nedgrävt). Men det kräver också att priserna i parkeringshus måste vara rimliga (och tydliga), att tryggheten måste öka (där krävs lite nytänkande!) och att de måste vara så effektiva som möjligt (ett nedgrävt parkeringsgarage under Stortorget borde utredas eftersom det vore en väldigt bra lösning).
  3. Bilismen måste minskas så att fler cyklar, går och åker kollektivt. Men i princip borde alla gator vara öppna för biltrafik. Bilarna ska dock vara tvungna att köra sakta i stort sett överallt och det ska kännas som om gatorna är täta och byggda för gångtrafik. Det enda som ska gå riktigt fort genom stadskärnan är att åka buss och möjligen att cykla (fast genom stadskärnan får man nog hålla lite lägre hastighet, även med cykel).
  4. En del som bor i city tror att de kommer att få en bättre livsmiljö om folk istället tar bilen till Marieberg. De har fel. Det som kommer att hända är att allt det som normalt lockar med city försvagas. Kollektivtrafken blir sämre, restaurangerna blir färre, utelivet och antalet caféer kommer att minska.
  5. Det finns brist på parkeringsplatser på många ställen i Örebro, men när vi bygger nytt tvingar vi fram alldeles för många parkeringar. Vi ställer höga krav på antalet parkeringsplatser vid nybyggnation och idag skapar de kraven större problem än de löser. De skapar asfaltsöknar i de nybyggda bostadsområdena och gårdar som kunde varit gröna oaser blir istället hårdgjorda och tråkiga ytor. Därför bör vi ändra ”parkeringsnormen” som styr hur många p-platser som måste skapas vid nybyggnation. Inne i city behöver vi framförallt bygga effektiva parkeringar, gärna nedgrävda.
  6. Det borde kosta att parkera även i externhandelslägen. Om vi idag börjat planera Marieberg och de andra externa handelsområdena i Örebro skulle vi inte ha sålt ytor för parkering utan bara sålt själva ytan för byggnaderna och sedan tagit ut samma parkeringsavgifter på parkeringarna i externhandelsområden som i stadskärnan (för vi vill ha avgifter för parkering – en växande stad har inte råd att låta gratisparkeringar hindra nybyggnad).
Kommentarer

Järnvägens framtid: ”Ickebeslut” eller ett av de viktigaste besluten på länge?

Lämna en kommentar

Jag har verkligen inte bloggat tillräckligt på senare tid. Ett tecken på det är att jag inte skrivit en enda rad om ett av de mest avgörande beslut som Kommunfullmäktige fattat på många många år…

Kommunfullmäktige i förra veckan beslutade nämligen att slutligen avgöra frågan om järnvägens läge genom Örebro: och järnvägen kommer inte att grävas ner.

Därmed kan vi sätta ordentlig fart med förändringarna längs med järnvägen. Nu kan vi släppa fram byggande ända fram till järnvägen (nästan: det krävs fortfarande ett lite väl tilltaget säkerhetsavstånd samt beredskap för framtida ytterligare spår). Det innebär att planerna för den gamla postterminaltomten nu kan genomföras, att vi kan detaljstudera byggande runt södra stationen och på andra platser längs järnvägen där byggnader skulle minska barriäreffekten mellan väster och öster och bidra till att Örebro växer i city (som är det mest klimatsmarta sättet för en stad att växa).

Skälen till beslutet att låta järnvägen ligga kvar i ytläge är flera, men helt avgörande är kostnaden. Nedgrävning av järnvägen skulle kosta minst 4 miljarder, eller drygt 100 miljoner per år (förmodligen mycket mer). Dessutom försvåras framtida utbyggnad så att det blir svårt att få plats med fler järnvägsspår när tågtrafiken ökar på grund av ökande befolkning och för att fler väljer tåg före flyg och bil.

En del har hävdat att förslaget inte är tillräckligt utrett. I NA menade en skribent att det i framtiden sannolikt kommer ”ett förbud mot farligt gods på järnväg genom stadsbebyggelse”. Örebro kommun skulle hellre se att godstrafiken gick på en ny järnväg utanför tätorten, men inte mycket tyder på att det kommer att ske inom de närmaste 10-20 åren. Istället kommer allt fokus vara på att få dagens järnväg upprustad, och kompletterad med ny järnväg för persontrafik. I diskussionen om järnvägen genom Örebro har vi självklart en tät dialog med Trafikverket, som instämmer i att ytläget är det lämpligaste.

Andra (till exempel Kommunstyrelsens före detta ordförande, Staffan Werme, fp) har hävdat att Kommunfullmäktige fattade ett icke-beslut. Att vi ju ändå inte ändrade något. Det är ett inte så lite fräckt påstående när det kommer från politiker som tidigare varit ansvariga för styrningen av Örebro kommun. Sanningen är ju nämligen att den förra kommunledningen (ledd av Werme) argumenterade en hel del för en nedgrävning. De argumenterade så mycket om detta att många blivit osäkra på vad som kunde göras kring järnvägen.

Det vi gjort är att vi – för första gången någonsin – utrett frågan. Trots att frågan om nedgrävning diskuterats i kanske 40-50 år så har ingen tagit reda på vad det skulle kosta och innebära. Därför är jag otroligt stolt över att Örebro kommun nu utrett och fattat beslut, och att vi gjort det i en öppen process där örebroarna kan ta del av alla underlag.

Säkert finns mer man kunde studerat, men underlag för beslutet är omfattande. Läs alla underlagen här

Det finns en bred politisk enighet om detta beslut, det enda några ifrågasatt är alltså varför vi överhuvudtaget utredde frågan. Jag tycker dock att det är bra att vi gjort det: nu kan vi fatta detta avgörande beslut utan att i framtiden behöva fundera på om vi verkligen visste vad vi gjorde.

Och apropå frågor som ställts och felaktigheter som sprids (av Werme med flera):

  • Jag har aldrig varit drivande till att gräva ner järnvägen (tvärtom), frågan drevs av den tidigare majoriteten och skapade osäkerhet när det gäller nybyggen nära järnvägen. Därför beslutade vi oss för att frågan skulle avgöras – en gång för alla.
  • Utredningen har kostat kommunen totalt ca 1,4 miljoner, varav 1,2 miljoner är arbetstid för kommunens tjänstemän. Detta är redovisat och finns med vid beslut.
  • Vi kommer att jobba mer aktivt för att skapa ett nytt godsspår utanför stadskärnan, men järnvägen (för persontrafik) vill vi ha kvar igenom staden – det gör att fler kan åka tåg och det vill vi. Om några år hoppas vi ha en länspendel Nora-Laxå (med stopp i Hovsta, Örebro central, Södra station) och då kan fler lämna bilen hemma när de ska åka till jobbet.
  • Självklart ska vi fortsätta arbeta för Nobelbanan och en snabb järnvägsförbindelse mellan Stockholm och Oslo (under 3 timmar är möjligt på kort sikt, ännu snabbare med ny järnväg över Karlskoga).
  • Om vi har 100 miljoner per år (eller 730 kronor/invånare/år) så satsar jag hellre det på nya hus, bättre skola, trygg vård eller utbyggd förskola. Som det ser ut nu skulle en nedgrävning leda till att de flesta ”nya skattekronor” som vi får på grund av att Örebro växer skulle gå till nedgrävningen.
  • Jag tror att en nedgrävning av Östra Bangatan är mycket mer intressant än en nedgrävning av järnvägen. Det skulle minska ”barriäreffekten” mer än nedgrävd järnväg. Men även det är dyrt…
  • En nedgrävning av järnvägen gör det mycket svårt att utöka spårkapaciteten genom Örebro. Det är ett av skälen till att Trafikverket svarat NEJ på frågan om vi bör gräva ner.
  • Godstrafiken har inte utretts särskilt, men ingår i helhetsbedömningen. Vi skulle helst se att godstrafiken gick utanför staden, men i dagsläget är staten inte intresserad av att vara med och betala det. Den dagen godstrafiken går utanför staden minskar för övrigt behovet av att gräva ner järnvägen eftersom mycket buller försvinner då.

Med tanke på de olika uppfattningar som finns, och alla de frågor som ställts kring detta, tycker jag att det är bra att Örebro kommun – för första gången – utrett det som diskuterats i kanske 40-50 år. Hade det varit bättre att fatta beslut utan utredning?

Jag är stolt över att jag varit en del i detta historiska beslut. Nu återstår det viktiga: att ta konsekvenserna av beslutet och fortsätta bygga ihop Örebro: att minska barriären mellan väster och öster, att skapa utrymme för fler boende och fler företag, att skapa bra förutsättningar för tågtrafiken i framtiden (nytt resecentrum!) och så vidare. Resan har bara börjat, men beslutet om järnvägens höjdläge var en förutsättning för att vi ens skulle kunna lämna perrongen.

Kommentarer

Fler konstgräsplaner – nu landar vi frågan

Lämna en kommentar

Örebro är en bra idrottstad. Men bra kan bli bättre: det finns ett behov av mer ytor för fotboll på vinter (samt tidig vår och sen höst). I flera år har vi diskuterat hur stort behovet är av konstgräsplaner och var behovet är störst. För varje gång en ny konstgräsinvestering presenterats har alla – utom de klubbar som har nära till den planen – varit missnöjda med de planer som inte får konstgräs. Att vi har för få konstgräsplaner försvårar både för fotbollen – som får svårare att få träningstider – och för andra idrotter som måste konkurrera med fotbollen om halltiderna (vi utgår från att fotboll är en utomhussport hela året vilket förutsätter konstgräsplaner)

Vi konstaterade att det enda rimliga sättet att lösa frågan är att peka ut behovet på några års sikt och också presentera samtliga planer som är aktuella för konstgräs. Även om alla självklart inte blir nöjda då heller (det finns trots allt begränsat med resurser och fem planer till 2015 är max vad Örebro kommun kan mäkta med i budgetarna) så kan de som inte får konstgräs i närområdet i första vändan ändå planera för när ”deras” plan får konstgräs.

Och detta har den styrande majoriteten (S, C, KD) tänkt ska ske i dialog med fotbollsrörelsen (Örebro läns fotbollsförbund och de enskilda föreningarna) och med skolor och andra som har intressen av konstgräsutbyggnaden. Därför gick för några veckor ett brev ut till alla fotbollsföreningar i Örebro samt till skolnämnder och områdesnämnder. I brevet (här kan du läsa hela brevet) skriver vi följande:

”Vi vill med detta brev få en dialog med er i föreningarna så att vi i politiken kan landa i ett beslut. Ambitionen är att efter sommaren ha ett förslag till kommunstyrelsen på vilka konstgräsplaner som ska skapas fram till år 2015. Det ska sedan in i kommunens investeringsplan för 2013 som kommunfullmäktige fattar beslut om i oktober.”

Vi skickade även med de underlag som Kultur- och fritidsförvaltningen tagit fram kring både konstgräsplaner och naturgräsplaner. I några korta stycken sammanfattar vi slutsatserna ur dessa underlag:

”Den planerade befolkningsutvecklingen för 6-24 åringar till och med år 2015 kommer att ge en tillväxt med 0,5-1,5 % för kommunens södra delar och en ökning i de norra delarna med 6-6,8 %. Indirekt kommer denna befolkningsökning att ge ett ökat behov av planer, särskilt i de norra delarna.”

”Skapandet av fler konstgräsplaner skulle sannolikt ge föreningar, skolor och andra verksamheter en ökad möjlighet att nyttja planerna under hela året. En bra mix av alla sorters underlag på våra arenor skulle också medföra ett jämnare och flexiblare nyttjande som på sikt också innebär besparingar i drift och underhåll. Detta genom att det bland annat ger en möjlighet att styra bokningar vid dålig väderlek från gräsplaner till konstgräs/grusplaner. Några mindre grusplaner kan exempelvis behållas som ett komplement, speciellt vid extrema vintrar då konstgräs utan uppvärmning kan vara svårt att hålla snö- och halkfritt.”

Vi konstaterar att ambitionen är att skapa fem nya konstgräsplaner fram till 2015. Vi redovisar de platser som vi uppfattat har diskuterats:

  1. Lugnet/Adolfsberg
  2. Lundby
  3. Lillån/Hovsta
  4. Östernärke
  5. Vivalla
  6. Trängen
  7. Heden/Mellringe
  8. Tysslinge/ Kilsbergsvallen/Garphyttan
  9. Skölvboslätt, Glanshammar
  10. Odenvallen, Odensbacken

Alla som kan räkna ser att det är många fler än de vi har råd med (Pettersbergs IP får konstgräs under 2012, ytterligare fyra planer ska till). Därför har vi bett om synpunkter från föreningar och andra. De frågor vi ställt är följande:

”1) Vilken är er prioritet? Vilka fyra planer anser ni att kommunen bör prioritera? På vilka grunder baserar ni den prioriteringen? För oss är det viktigt att planerna baseras på de behov som finns i kommunen som helhet. Parametrar så som geografisk spridning, användning dagtid (för skolor) samt befolkningsökning är viktigt.

2) Har vi missat något? Utifrån de platser kommunen diskuterar, är det någon som saknas?

3) Uppvärmning. Utifrån både ekonomi men också klimat är kommunens uppfattning att det är bäst att inte ha någon uppvärmning av planerna under vintern. Detta tillämpas bland annat i Stockholmsområdet. Vad tycker ni om detta?”

Vi har bett att få in synpunkter kring detta senast efter sommaren så att vi under hösten ska kunna fatta beslut. Vi har dessutom genomfört ett möte dit alla var välkomna, för dem som ville diskutera ytterligare. Nu hoppas vi att vi får in mycket underlag från föreningar, skolor och privatpersoner.

Så: vad tycker du?

Kommentarer

Debatt i NA: Moderaterna raserar välfärden

Lämna en kommentar

NA publicerade före midsommarhelgen ett svar från mig och Fisun Yavas till moderaternas kommunalråd i Örebro, som försöker hävda att de är ”det nya välfärdspartiet”. Har glömt lägga upp den tidigare.

Moderaterna raserar välfärden

En skrämmande bild av det samhälle som Sverige blivit under den moderatledda regeringen blir mer och mer tydlig. Enligt rapporten ”Sveriges socialförsäkringar i jämförande perspektiv”, som är beställd av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, konstateras det att Sverige har ramlat ner från näst högsta plats år 2005 till under genomsnittet år 2010 i en jämförelse av arbetslöshetsförsäkringen i OECD-länderna.

Rapporten visar att Sverige håller på att lämna den svenska modellen. En modell som vi är väldigt stolta över. Där vi alla i samhället bidrar till att vi har starka trygghetssystem och en väl fungerande välfärd åt alla, inte bara åt dem som kan betala. Vi betalar skatt efter förmåga och får det tillbaks genom skola, vård och omsorg.

Denna snabba och urholkande process av den svenska modellen, ett system där vi solidariskt hjälper varandra, är ett resultat av moderaternas politik. Arbetsmarkandsministern Hillevi Engström (M) erkänner det själv i en intervju i SvD och säger att utvecklingen beror på moderaternas politik. Och hon är stolt över det.

Vi som lokalpolitiker är ansvariga för Örebro. Men vår kommuns utveckling är starkt påverkat av den nationella politiken. Och även här ser vi vad moderat politik får för effekt:

  • • Försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen har inneburit att flera örebroare har lämnat den och därmed står med en ekonomisk otrygghet vid arbetslöshet.
  • • Under 2010 betalades över 188 miljoner kronor ut i socialbidrag i Örebro, en ökning med drygt 19 procent från 2009. Totalt har kostnaderna ökat med nästan 30 procent sen 2006.
  • • Drygt 300 örebroare har blivit utförsäkrade när de drabbats av stupstocken i sjukförsäkringen.

Kommunledning i Örebro jobbar aktivt med att stötta människor så att de vid arbetslöshet kan gå vidare till studier eller arbete. Det är en stor utmaning men väldigt viktig. I spåren av arbetslöshet krymper människors möjligheter att själva välja hur de vill bo och leva sina liv.

Moderaterna i Örebro är helt blinda över vad deras eget parti gör på nationell nivå. Lokalt försöker man måla upp sig själva som välfärdens stora försvarare. Jämt och ständigt får vi höra att det satsas för lite från kommunens sida på barn och äldre. Men varifrån tror moderaterna att pengar till välfärden kommer? Jo, de kommer från människor som är i arbete, som betalar skatt som vi sedan kan fördela till välfärden.

Det moderaterna gör är att skapa ett otryggt Sverige. Ett Sverige där klyftorna ökar mer och mer, och där det är den starkaste som med vassa armbågar kan ta sig fram. Så vill vi inte ha det! Därför jobbar vi för ett solidariskt samhälle. Där vi prioriterar att skapa fler jobb så att fler kan gå till arbete. Det är så vi tar Sverige framåt. Och det är därför vi behöver en socialdemokratisk regering 2014! Socialdemokraterna accepterar inte att Sverige är på väg att skrota den svenska modellen.

Fisun Yavas (S), Kommunalråd

Björn Sundin (S), Kommunalråd