Etikettarkiv: Örebro

Kommentarer

Cykelstaden Örebro – bra ska bli ännu bättre

1 kommentar

Denna vecka har Tvärsnytt granskat cykelstaden Örebro i flera inslag (du kan se dem här) och ikväll var jag i studion och kommenterade inslagen (det kan du se här). Efter sändningen chattade jag om cykelstaden Örebro (och det kan du läsa här).

En del hann jag få sagt i sändning och chat men en hel del blev inte sagt så jag utvecklar här:

  1. Örebro har goda förutsättningar för cykel (och gång): halva befolkningen bor inom 3 km från Slottet. Men att vi är en bra cykelstad beror på medvetna satsningar, på bra cykelbanor och prioriteringar i vägunderhåll. För att bli ännu bättre måste vi jobba på två fronter: dels strategiskt och långsiktigt med att skapa huvudcykelstråk, bra och effektiva förbindelser och ställa om hela trafiksystemet (här kan du läsa vad jag skrivit tidigare om trafikfrågor och stadsplanering, här mer om cykelsatsningar). Dels genom att engagera örebroarna mer när det gäller att hitta bristerna och göra små förändringar som gör cyklandet enklare, till exempel genom Cykelrådet (som nästa år får en ”egen” investeringspott för förändringar som är enkla att åtgärda).
  2. Vi behöver skapa ännu fler och ännu bättre cykelparkeringar. I chatten blev jag ombedd att räkna upp tre investeringar/åtgärder jag vill göra om jag ”vinner valet”, jag skrev: ”Ett: Fortsätt satsning på huvudcykelstråk och effektiva cykelvägar. Två: Att snabbare åtgärda brister som örebroarna hör av sig om. Tre: Fler och bättre cykelparkeringar.” De två första nämner jag i punkt 1 ovan, men jag tror att cykelparkeringar är en helt avgörande strategisk fråga. Ett av de viktigaste argumenten för att övertyga den enskilde om att cykla är enkelheten och snabbheten och då är cykelparkeringarna helt avgörande. Att man kan parkera cykeln enkelt och snabbt nära sin målpunkt är en huvudanledning till att det ofta går snabbare för mig att cykla än att åka bil. Men då måste det finnas tillräckligt bra och enkla cykelparkeringar. Därför har vi satsat mycket på det under denna mandatperiod (då jag haft ansvaret för trafikfrågor) – och vi kommer att fortsätta göra det.
  3. Vi känner till många av bristerna men det tar tid att rätta till allt. Delvis för att det kostar mycket pengar men också delvis för att det ibland handlar om att ändra tänkande och kultur. Några av exemplen som Tvärsnytt tar upp finns planerade:
    – Hagatunneln (tunneln längs Rudbecksgatan, under järnvägen) kommer att byggas om. 44 miljoner är avsatt för det och nu utreds hur ombyggnaden ska gå till. Dels behöver den breddas och göras bättre för gående och cyklister men dessutom måste den renoveras i grunden. Det kostar mycket pengar.
    – Cykelbana längs Trädgårdsgatan (och längs Östra Bangatan) behövs verkligen för att skapa ett bättre cykelnät i innerstaden. Om jag får fortsätta ha ansvaret för Samhällsbyggnadsområdet kommer Trädgårdsgatan att prioriteras omedelbart, Östra Bangatan kommer också att göras om men kan möjligen ta några år längre.
    – Tunnlarna under järnvägen är en av de viktigaste frågorna i den Fördjupade Översiktsplan för järnvägsområdet som vi just nu arbetar med. Men det är inte så lätt att få till bra lösningar, vilket ”U-tunneln” under Resecentrum visar.
  4. Vi gör mycket bra. Låt mig nämna några exempel (tack till de tjänstemän som försett mig med underlaget!):
    – Vi bygger relativt många genomgående gång- och cykelbanor. De dämpar hastigheten på bilisterna vilket medför att både risken för och konsekvensen av en olycka minskar. De ökar komforten för cyklisterna eftersom de ligger i samma nivå som cykelbanan, vilket även ger bonusen att det i korsningspunkten gata/cykelbana inte bildas pölar (på vintern isfläckar).
    – Eftersom vi har rätt mycket trafiksignaler har Örebro utvecklat en typ av räcke som cyklister kan hålla sig i, som inte behöver ett extra betongfundament utan fästes direkt på signalstolpen. Vi har sagt att vi vill testa Köpenhamnsmodellen (med fotstöd) på några platser också.
    – I alla investeringsobjekt ser vi över utrymmet för cyklister och gående vid tex trafiksignaler. När vi t ex byggde om korsningen Hagagatan/Hertig Karls allé skapade vi mer utrymme för gående och cyklister som väntar vid signalen, längs hela Storgatan (Svampenleden) har det skapats mer utrymme för gående och cyklister som vill passera Storgatan. I kommande byggnationen av Universitetsleden kommer utrymmet för väntande och passerande cyklister att förbättras vid cykelpassagen vid Fabriksgatan.
    – cykelboxar vid t ex Änggatan och Engelbrektsgatan är bra och billiga åtgärder på gator där vi har många cyklister som cyklar i blandtrafik.
  5. Och mycket kan bli bättre. Vi behöver framöver fortsätta avsätta rejäla investeringsmedel för att förbättra infrastrukturen för cyklande och vi behöver jobba (ännu mer) med beteendeförändring. Vi behöver bli bättre på att samordna kompetensen på trafikområdet (det är på gång) så att vi redan vid planeringen (detaljplan) gör rätt och tar i ordentligt för att skapa bra kurvor på gång- och cykelbanor t ex.

Det finns anledning att vara stolt över att Örebroarna i tätorten cyklar i lika hög grad som köpenhamnsborna. Men vi ska bli ännu bättre; något annat alternativ finns inte om vi ska klara klimathotet, bevara folkhälsan och bygga en trevlig och attraktiv stad som är bra att leva i.

Kommentarer

Hållbar mobilitet – att bygga ett trafiksystem som är hållbart OCH fungerar…

Lämna en kommentar

Om man uttrycker det väldigt kort är det inte så komplicerat: för miljön, hälsan och staden måste färre ta bilen.

En del drar då slutsatsen att vi ska göra fler gator bilfria. Det tror jag är fel (som generell lösning), för så enkel är inte världen: bilen är och kommer nämligen att vara viktig. Så ja: bilanvändningen kommer att minska (hoppas jag). Men nej: ”bilen” kommer inte att bli oviktig i framtiden. För allt hänger ihop: vi ska tänka att människor även i framtiden vill röra sig och resa – vår planering måste göra att det är möjligt på ett hållbart sätt. Och ska vi lyckas måste vi komma ihåg att mer än hälften av alla resor i Örebro sker med bil idag. Att den andelen ska minska är otroligt viktigt – att bortse från verkligheten är otroligt farligt.

För många människor är bilen på riktigt en förutsättning för friheten att röra sig, att handla, att träffa vänner eller att gå ut och äta. Men att några verkligen behöver bilen är inte en ursäkt för att vi som inte behöver bilen ska använda den i onödan. Men det gör självklart också att det är en inskränkning i en del människors möjligheter att stänga av stora delar av staden för biltrafik. Det vi ska göra är snarare att omfördela trafiken och minska bilens andel av resandet: bilen ska BARA användas när den behövs. I övrigt ska vi klara oss med gång, cykel och kollektivtrafik.

Under Mälartinget (heldagen med Mälardalsrådet) idag nämndes massor av spännande exempel på hur detta kan ske: UbiGo i Göteborg, samordnad varudistribution på Södertörn, strategiskt parkeringsarbete i Eskilstuna och mycket annat. Det centrala i detta är att man inte bortser från dagens verklighet utan försöker lösa den genom praktiska lösningar.

För bilen är – och kommer att vara – viktig även för socialt liv, kommersiell service och trygghet. Gång- och cykelbanor är viktiga och behöver förbättras nästan överallt. Men när man gör förändringar för gående och cyklister bör man tänka på en viktig sak: Hur ser denna passage ut sent på kvällen eller en rusk-eftermiddag i november? Det är ju inte säkert att den där vackra skissen på människor som fikar utomhus fungerar när torget väl är omgjort? Människor som kör bil är nämligen väldigt skyddade mot väder och vind, mörker och upplevda hot. Därför är bilnärvaro ibland faktiskt positivt – så länge det är ett mindre antal bilar som kör långsammare (på gåendes och cyklisters villkor).

Denna vecka har jag lyssnat på många diskussioner om stads- och trafikplanering. Först under tisdag och onsdag när deltagare på en konferens (arrangerad av Union of Baltic Cites) från tjugo städer hjälpte Örebro att föreslå förändringar längs järnvägsområdet i Örebro. Sedan idag under Mälartinget (som hade temat ”Hållbar mobilitet”). Många idéer på förändringar är väldigt intressanta och värda att utveckla. Men en del av dem gör det lite för enkelt för sig genom att helt tänka bort bilarna. Ett exempel på det var några stockholmselever som hade jättemånga spännande idéer för att öka gång och cykel, men samtidigt föreslog att Tegnérlunden skulle lyftas genom att förbjuda biltrafiken där – istället skulle bilarna köra på en bredare gata ett kvarter bort. Och en sak vet vi: om vi skapar bredare och snabbare gator ökar biltrafiken (fast att öppna förbindelser för biltrafik, i låg hastighet, ökar inte automatiskt den totala biltrafiken).

Att flytta bilarna löser ju nämligen inte problemen – det avgörande är att minska mängden biltrafik (och sänka hastigheten och öka trafiksäkerheten). Bilfria gator innebär (med dagens mängd biltrafik) att andra gator blir mer belastade och ännu mer otrevliga. Därför tycker jag att det viktigaste är att ställa om gatumiljön: att göra om bildominerade trafikleder till människoanpassade stadsgator till exempel. Den nya delen av Kungsgatan (se bild) är ett bra exempel, där bilen inte är förbjuden men där bilarna måste anpassa sig till gående och cyklister.

Ytor och passager som görs bilfria kan bli väldigt väldigt bra, men kan också bli ganska dåliga den där novemberkvällen då det är lite folk som rör sig på platsen. Trafikblandning tillsammans med kommersiella ytor (caféer eller restauranger eller butiker till exempel) är därför ett bättre sätt att skapa en levande stad än att förbjuda bilarna och hålla tummarna för att det blir bra. Kungsgatan (bilden ovan) är som sagt ett bra exempel på det.

Några ord om ”gångtrafik”: Gång är underskattat och vi borde verkligen satsa mer på bra gångmiljöer – gående kommer att bli allt viktigare bland annat för att göra staden mer attraktiv. Men gång är inte effektivt på längre sträckor men fungerar ju då utmärkt i kombination med kollektivtrafik (eller samåkning, som framöver kommer underlättas av tekniska lösningar och appar).

Inte ens ett växande Örebro kommer att kunna ha effektiv kollektivtrafik på alla sträckor – kollektivtrafik bygger på att många färdas på samma sträckor. Därför är både cykeln och bilen nödvändiga för att hantera det faktum att de flesta människor börjar sin resa på en helt annan plats än alla andra – och slutar sin resa på en helt annan plats än alla andra. De flesta av dessa resor bör göras med cykel men då och då kan de behöva göras med bil (som gärna kan vara från en bilpool eller liknande, så klart).

För som sagt: bilen kommer att behövas, men en ska bara användas när den verkligen behövs.

Det är mycket möjligt (rentav troligt) att vi passerat ”peak car” men det innebär inte att vi kan planera för städer utan ”bilar” (eller individuella transporter). För de kommer aldrig bli verklighet. Låt oss istället lägga kraften på att flytta trafiken – från det ohållbara till det hållbara. Den utmaningen är tillräckligt stor och behöver inte förvärras av att vi lägger kraften på att slåss mot väderkvarnar och tro att bilen alltid är ond.

 

Jag tycker att våra utgångspunkter i Trafikprogrammet (som snart antas) är väldigt bra (läs hela här, nedan är bara någon nyckelmening kvar):

  1. Stadsplanering istället för trafik- och bebyggelseplanering: ”Staden och trafiken är inte motpoler, de förutsätter varandra.”…”Målet är den blandade och attraktiva staden för alla, en gång- och cykelstad med effektiv kollektivtrafik och fungerande biltrafik.”
  2. Trafikanten i fokus: ”En del av lösningen är en tät blandstad där det är lätt att nå ”allt” till fots eller med cykel, en annan är en attraktiv kollektivtrafik kompletterad med andra mobilitetstjänster. Att ha trafikanten i fokus innebär också att arbeta med kunskap, attityder och beteende kring det egna resandet.”
  3. Trafik är människor och gods som rör sig: ”Människor reser för att nå målpunkter som arbete, skola, fritidsaktiviteter och service, inte för att ta sig fram. Rörlighet och framkomlighet är inga självändamål, det viktiga är en god tillgång till det man behöver.”
  4. Utrymmessnåla trafikslag i ett växande Örebro: ”för att stadens centrala delar ska vara attraktiva att vistas i och ha ett rikt stadsliv, måste den andel av våra förflyttningar som sker med bil minska.” ”Människor ska kunna förflytta sig med flera olika sorters färdmedel, gods ska transporteras, det ska finnas plats för affärer, möten och andra sociala funktioner samt för parkering, lastning och lossning, städning m.m.” ”Att prioritera de mer kapacitetsstarka färdmedlen gång, cykel och kollektivtrafik kommer fler människor till nytta utan att en större yta tas i anspråk.”
  5. Trafikplanering för en attraktiv kommun och stadskärna: ”I en tät och sammanhållen stad måste en stor del av den värdefulla marken användas till mötesplatser, bostäder, kontor och grönområden, istället för till vägar och parkeringar. Biltrafiken måste planeras efter stadslivets villkor.”
  6. Trafikplanering med viljeinriktningen hållbar trafik – inte prognosstyrd: ”Planeringen ska istället inriktas på att nå målsättningar och ställningstagande i trafikprogram och översiktsplan. Det medför större tonvikt på och hänsyn till de hållbara transportslagen gång-, cykel- och kollektivtrafik.”
  7. Trafikplanering med den hållbara utvecklingens tre dimensioner och barnperspektivet: ”Trafikplaneringen ska bidra till att minska vår negativa miljöpåverkan, minska de sociala spänningarna i samhället och skapa förutsättningar för en hållbar social och ekonomisk utveckling. Det kan till exempel ske genom att bygga ihop stadens delar och öka rörligheten mellan dem.”
  8. Trafikplanering med en realistisk tilltro till teknikutveckling i tjugoårsperspektivet: ”Vi ska vara öppna för nya innovationer som kan förbättra möjligheten för människor och gods att förflytta sig. Vi ska stimulera användningen av klimatsmarta och effektiva persontransporter i form av till exempel spårtaxi och/eller mer effektiva kollektivtrafiksystem.”

Dessutom några viktiga ”principer vid utbyggnader och andra förändringar”:

  1. ”Rörligheten ska i högre grad ske med kapacitetsstarka och utrymmessnåla transportsätt som att åka med kollektivtrafik, gå och cykla. Därför ska transportsystemet och infrastrukturen utformas så att det blir rationellt att resa på ett hållbart sätt.”
  2. ”Vid alla förändringar i stadskärnan och i Örebros centrala delar ska det prövas hur attraktivitet, tillgänglighet, framkomlighet och säkerhet för gående, cyklister och kollektivtrafikanter kan förbättras. Tillgängligheten för bil är också viktig. Biltransporter ska dock, så ofta som är praktiskt möjligt, ske i låg hastighet och på gåendes och cyklisters villkor.”
  3. ”Nya cykelstråk ska byggas och befintliga förbättras. Cykelvägar ska hålla hög kvalitet. Oskyddade trafikanter ska skyddas och barns gång- och cykelvägar ska prioriteras. Huvudcykelstråken och övriga cykelvägar ska ha god framkomlighet och god komfort. Alla cykelvägar ska vara trygga, lätta att hitta och att följa. Åtgärder ska genomföras för att öka cyklisters säkerhet och framkomlighet i korsningar.”
  4. ”Längs de gator som trafikeras av kollektivtrafikens stomlinjer ska möjligheten att göra busskörfält bevaras. Bussarna ska ha prioritet vid trafiksignaler där det har stor betydelse för framkomligheten och är möjligt att genomföra.”
  5. ”Gatunätet i Örebro ska utgå ifrån det traditionella gatunätet som bygger på en rutnätsstruktur. Via rutnätet fördelas trafiken genom stadsdelarna. Grundprincipen är att trafiken sprids på så många gator som möjligt. Det är också lätt att orientera sig i en sådan bebyggelse som har ett rutnät, även om det finns variationer i mönstret.”
Kommentarer

Tänk om ”bostadsministern” kunde studera Örebro istället för Stockholm

Lämna en kommentar

Hittar en artikel i DN som berättar att en arbetsgrupp från byggbranschen och näringslivet pekat ut vad som hindrar bostadsbyggandet i Stockholm. DN sammanfattar: ”Lång och krånglig planprocess, snåriga regler för hyresrätter och reavinstskatten gör det omöjligt att bygga de bostäder ett växande Stockholm behöver.” Arbetsgruppen kritiserar både Stockholms Stad och den nationella nivån, så låt oss jämföra kritiken mot Stockholm med vad som görs i Örebro:

  1. I Stockholm: ”Lång och krånglig planprocess”: ”Om planarbetet tar tio år krävs det orimligt stor uthållighet av den byggherre som ska bygga bostäderna, säger Anna Wersäll, näringslivspolitisk expert på Stockholms Handelskammare.”
    I Örebro tar det cirka ett år att gå från planuppdrag till färdig detaljplan, en detaljplan för ett bostadsprojekt blev klar på cirka tre månader (men det var extremt snabbt).
  2. I Stockholm: ”föräldralediga handläggare på stadsbyggnadskontoret”.
    I Örebro anslog vi fem miljoner mer för 2014 för att kunna anställa fler handläggare och för att i större utsträckning kunna anlita konsulter för arbetstoppar och specialjobb.
  3. I Stockholm: ”höga markpriser”.
    I Örebro: lägre markpriser än jämförbara kommuner och aktivt arbete för att motverka markspekulation och ökande markpriser.
  4. I Stockholm: ”behövs fler hyresrätter” (för att bl a kunna rekrytera kompetent personal).
    I Örebro: ungefär hälften av alla nybyggda lägenheter är hyresrätt.

En sak rår dock vare sig Stockholm eller Örebro på: bristen på nationell bostadspolitik. Lennart Weiss på Veidekke beskriver det bra: ”Finansieringen är själva blodomloppet och där finns många proppar. En är nackdelen med byggmoms om du bygger hyresrätter, en annan är svåra finansieringsregler.” Detta skulle landets ”bostadsminister”, Stefan Attefall, kunna ta sig an – istället för att skylla bostadsbristen på kommunerna.

Och med tanke på jämförelsen ovan skulle man kunna önska att ”bostadsministern” studerade vad man kan lära av de kommuner som är framgångsrika  när det gäller bostadsbyggande (till exempel Örebro, Sundbyberg och många fler) istället för att stirra sig blind Stockholm. Om han (eller någon av hans medarbetare) vill komma till Örebro och lyssna på när jag och tjänstemän från Stadsbyggnadskontoret berättar hur man kan jobba så lovar jag att betala hans tågbiljett ur egen ficka.

Kommentarer

’Konsultträsket’ kanske kan bidra till att lyfta våra parker?

1 kommentar

Nästan varje dag på väg från jobbet cyklar jag förbi en ganska tråkig och till stora delar oanvänd gräsmatta. Den rätt stora gräsmattan mittemot Eklundaskolan, i hörnet mellan Eklundavägen och Hagmarksgatan, används en del för fotbollsspel på vår och sommar men skulle egentligen kunna vara ett rent paradis för alla som bor i Sörby. På samma sätt är det med rätt många grönytor i Örebro (och i andra städer). Med inte alltför mycket investeringar i exempelvis träd, bänkar, några fotbollsmål eller liknande skulle många av dessa grönytor användas mycket mer.

Och det vore en viktig förbättring för staden: grönytor bidrar (när de fungerar bra) till friskare människor (t ex rör vi oss mer när vi är ute och frisk luft är nyttigt…), de är viktiga samlingsplatser där vi möter andra människor för att spela brännboll, ha picknick eller bara sitta och njuta av solen. De gröna ytorna gör dessutom att vi håller kontakten med ”naturen”, så att vi har större förståelse för kretslopp, miljöansvar och liknande. Och ovanpå allt annat: grönytor gör staden mer attraktiv, höjer värdet på fastigheter och gör oss mer stolta över vår stad.

Vi är duktiga på det där i Örebro, så duktiga att vi två år i rad blivit utsedda till Årets friluftskommun, till stor del beroende på vårt systematiska arbete med att göra grönytor tillgängliga. 9 av 10 örebroare i tätorten har ett grönområde inom 300 meter, och samtliga i tätorten har ett naturreservat eller ett större grönområde inom 3 kilometer. Men i takt med att Örebro växer genom att vi förtätar staden och bygger bostäder och arbetsplatser i tätorten blir också grönytorna än viktigare.

Det pratade Mattias Gustavsson från Urbio (här deras intressanta blogg om hållbara städer) om på konferensen ”Förtätning av staden” som jag ägnade onsdag och torsdag åt. Han strukturerade skälen för grönytor i tre punkter: 1/ sociala funktioner, 2/ naturpedagogik, 3/ klimatanpassning. Utifrån detta argumenterade han för ”värdeskapande landskapsarkitektur för en hållbar stad och multifunktionella lösningar där människan är utgångspunkt”. Hans presentation var lika proffsig som inspirerande och ett viktigt skäl var hans bilder. Här är ett exempel på hur han menade att stadsodling, där man upplåter till exempel parkmark för odling skulle kunna bidra till alla de tre punkterna ovan:

Vi har en plan (och arbetar steg för steg) med att skapa fler odlingslotter och koloniträdgårdar i Örebro, bland annat står det inskrivet i vår Översiktsplan att vi ska öka antalet odlingslotter och koloniträdgårdar. Men vi gör det huvudsakligen i stadsdelarna, inte i stadskärnan.

Och problemet är att vi aldrig, och jag menar aldrig, kommer att ha möjlighet att avsätta tillräckligt mycket pengar för att lyfta alla dessa grönytor tillräckligt mycket. Vi ska, steg för steg, investera i att höja värdet på denna typ av grönytor (och andra rekreationsytor), men det kommer ändå aldrig att vara tillräckligt. Vi har 79 kvadratmeter parkmark till varje örebroare och det är en mycket bra siffra som vi ska vara stolta över. Men det innebär också att vi alltid kommer att ha massor av parkmark, grönytor och liknande som vi skulle vilja göra något bättre av.

Så när jag passerat grönytan vid Eklundsaskolan några kvällar har jag börjat fundera på om det finns en alternativ väg. När jag har tänkt på den har jag kallat funderingen för ”nyttjandeinvestering”. Och när jag på väg till konferenslokalen passerade reklambyrån Lowe Brindfors påkostade och nästintill överdådigt påkostade kontor i de gamla Spårvagnshallarna på Birger Jarlsgatan i Stockholm föll bitarna på plats.

Lowe Brindfors har tydligen ansett sig ha råd/nytta av att bygga en fritidsgård för vuxna i reklambranschen i sina lokaler: där finns ett DJ-bås inrymt i en hip mini-bil, gigantisk caféavdelning med fullskalig espressomaskin à la hippt kafé och allt annat som coola reklamare i Stockholm kan tänkas gilla. Den typen av anläggningar är inte aktuella på särskilt många Örebro-företag. Men vad Lowe Brindfors hoppas uppnå med sin vuxen-fritidsgård är sannolikt två saker: dels att visa sina kunder att de är extremt hippa och framgångsrika, dels att det är väldigt eftersträvansvärt att jobba på denna reklambyrå (eftersom många av de anställda sliter rätt hårt så är det ett sätt att visa ett annat mervärde med att vara anställd på byrån).

Och då tänkte jag: den typen av ”representations-rum” skulle lika gärna kunna finnas i ett parkområde (fast det är mindre attraktivt under oktober till mars…).

Och då kanske företag eller organisationer skulle vara intresserade av att investera i vissa grönytor i Örebro så att de blir trevligare, mer använda och tillför ett större värde till alla oss örebroare. Det räddar visserligen inte grönområdet vid Eklundaskolan, men kan göra att vi kan flytta investeringar från andra parkområden till denna bortglömda yta.

Det handlar inte om sponsring eller reklam – grönytor ska inte ha vare sig reklambudskap eller liknande – utan om att lyfta dessa ytor som grönytor. På ett ställe kanske det handlar om ett företag som planterar några fler träd och ställer ut parkmöbler för att deras anställda ska kunna sitta i den närliggande parken och fika. På ett annat ställe om fotbollsklubben som bekostar fotbollsmålen på en gräsyta för att de ska få en extra plan att bjuda in barnen i närliggande område till fotbollslek. På ett tredje ställe om grannarna i kvarteret som vill gå ihop för att då och då kunna ha en enklare kvartersgrillning i det gemensamma hörnet som idag mest är en tom gräsmatta.

Anledningen till att jag kallar det ”nyttjandeinvestering” är att det enkla avtalet skulle kunna handla om att kommunen och ”någon intressent” delar på antingen investeringen eller den dagliga skötseln (om man utgår från Urbio-illustrationen ovan är det pensionärer i området som sköter området och då sparar kommunen in de pengarna).

Jag vet inte hur stort intresset är, och säkerligen finns ett antal fallgropar. Men samtidigt måste vi hitta sätt att lyfta grönytorna mer, samtidigt som vi bör behålla så många grönytor som möjligt, utspridda i staden. Och samtidigt som väldigt lite talar för att vi framöver kommer att satsa mer på gator, torg, parker och liknande; vi lär även framöver vilja prioritera vården, skolan och omsorgen.

Kommentarer

Lyssna på barn och unga – och ta förslagen på allvar

1 kommentar

Ikväll snackade vi stad på Slottet. Tredje gången ”Snacka stad” ordnades var temat ”lyssna på barn och unga” och rikssalen var full. Det var förmodligen första gången på ett liknande arrangemang i Örebro som så stor del av tiden faktiskt ägnades åt att lyssna på de barn och unga som bjudits in för att berätta om sin syn på staden. Fredrik Welander skriver utförligt om kvällen här!

Där var förskolan som konsekvent jobbar med att upptäcka och diskutera staden, det var killarna som byggt en sin stad i Minecraft, eleverna på Risbergska som intervjuat andra unga om vad som är bra och mindre bra med Örebro, och klasssen på Karro som omgestaltat Olaigatan. Det var många tankeväckande iakttagelser (barn tenderar ju att se annat än vi vuxna…), många kloka synpunkter och flera imponerande konkreta förslag. Jag gick därifrån inspirerad och uppmuntrad, men också lite otålig. Otålig för att så mycket återstår att göra, men också för att så mycket av det vi redan gör borde ha nämnts så att vi kan ta steg vidare. För vi gör faktiskt mycket i Örebro för att få med fler barn och unga i stadsplanering och andra samhällsfrågor:

  • Vi har prövat medborgarbudget, ungdomsfullmäktige och liknande.
  • Trafikverket lyfter fram vårt arbete med bland annat järnvägsområdet som en förebild.
  • Vi har hittat metoder för att få in många barn och unga i arbetet med den fördjupade översiktsplanen för Vintrosa-Lanna-området och har gått vidare i arbetet ett liknande arbete i Vivalla.

Men självklart återstår väldigt mycket. Men det jag framförallt tror vi måste bli bättre på är att koppla ihop de olika processerna och låta barn/unga möta vuxna (inte bara tala till dem när de lyssnar) och att gå vidare från de kreativa idéerna till verkligt genomförande. Karro-elevernas projekt om hur Olaigatan kan bli mer levande och mindre trafikled är ett bra exempel.

Deras idéer är spännande och många av deras konkreta skisser borde kunna bli verklighet (där eller någon annanstans). Under hösten fattade Programnämnd Samhällsbyggnad beslut om ett ”Planeringsunderlag för Norrcitys utveckling” och självklart hade det varit spännande om elevernas arbete kunnat vara med i samrådet kring det programmet. Att det inte blir så är inte så konstigt: vi kände inte till att de jobbade med sitt projekt, och de kände inte till att vårt arbete pågick (dessutom är det självklart så att alla planeringsprocesser inte kan hållas öppna hur länge som helst: då och då måste vi ju också gå till beslut…). Hade vi lyckats koppla ihop de där processerna hade vi fått chansen att pröva en del av de följdfrågor som väcktes hos mig när jag såg deras förslag: Vart tar bilar och bussar vägen om Olaigatan stängs av? Blir gatan verkligen tryggare av att man tar bort biltrafiken (det tror inte jag)? Vad händer med handel och liknande om det blir svårare att ta sig till Norrcity med bil och buss? Frågorna förtar inte de idéer som eleverna presenterade, men för att den typen av projekt på riktigt ska påverka utvecklingen i Örebro krävs att man tar ett steg till efter den konstruktiva fasen: att man prövar de avskilda delarna mot helheten.

Alla kan inte göra allting, så självklart finns ett stort värde med att barn och unga (och vuxna) ägnar sig helhjärtat åt det projekt de brinner för – utan att för den skulle behöva vara ansvariga för helheten eller konsekvenser på trafikflöden, handel och annat… Men för att stadsplaneringen ska bli riktigt bra behöver vi koppla ihop delarna med helheten, och det ansvaret måste givetvis i huvudsak ligga på kommunen och på oss politiker.

Jag gav eleverna från Karro mina kontaktuppgifter med uppmaningen att höra av sig så vi kan sätta oss och gå vidare från deras spännande idéer för Olaigatan.

Kommentarer

Helhetsgrepp för ett centralt område i ett växande Örebro

4 kommentarer

Örebro växer och vi behöver både förtäta inne i stadskärnan och bygga ut större sammanhängande områden (fortfarande nära tätorten). Vi planerar för de nya stora stadsdelarna och när vi om några år börjar sälja mark för byggande av Södra Ladugårdsängen och andra stora stadsdelar kommer det förhoppningsvis innebära att vi tar viktiga steg i riktning mot verkligt hållbara stadsdelar. De stora nya stadsdelarna behövs verkligen i ett Örebro som växer med cirka 1800 invånare per år (år 2018/2019 är vi 150 000 örebroare).

Men det enklaste sättet att bygga en hållbar stad är att förtäta i den befintliga stadskärnan. Därför är det stora projektet som går under namnet ”Pulsådern i den hållbara staden – från Svampen till Gustavsvik” så viktigt. Vi räknar med att kunna skapa 500 000 kvadratmeter byggrätt i området, vilket motsvarar cirka 6000 bostäder eller cirka 20 000 kontorsarbetsplatser. I den arkitekttävling som vi genomfört fick vi in många spännande idéer, illustrationen nedan visar ett idéförslag på det framtida resecentrum:

Idag beslutade Programnämnd Samhällsbyggnad att skicka ut den fördjupade översiktsplanen för järnvägsområdet mellan Svampen och Gustavsvik på samråd. Fram till januari hoppas vi att örebroarna, fastighetsägare, organisationer och andra skickar in synpunkter om detta dokument – för de vägval vi gör i detta område inom kommande år kommer att forma framtidens Örebro. (Vill du se mer spännande bilder, ladda ner den presentation som jag, Hannah Ljung (c) och Behcet Barsom (kd) gjorde på pressträffen om projektet).

Ambitionerna med ”Pulsåders-projektet” är höga:

  1. Det handlar om att skapa ett mer attraktivt och effektivt resecentrum, som gör det möjligt att öka andelen som åker buss eller tåg.
  2. Vi ska skapa en större stadskärna (som börjar vid Svampen respektive vid Gustavsvik/Södra infarten).
  3. Vi ska göra entréerna till Örebro mer välkomnande.
  4. Vi ska öka byggandet – skapa mer mark för byggande av kontor, verksamhet och bostäder.

Vi gör några andra viktiga ställningstaganden:

  1. Resecentrum ska vara kvar på nuvarande plats och utvecklas.
  2. Södra station ska vara kvar (även om det i framtiden troligen huvudsakligen kommer att vara som regionaltågstation).
  3. Järnvägen blir kvar i nuvarande läge –  inte i tunnel eller på bro (tunnel kostar cirka 4 miljarder, och vi kommer att få in en bråkdel av det på markförsäljning)
  4. Vi ska bygga nytt längs järnvägen.
  5. Östra Bangatan grävs inte ner men blir stadsgata och därmed kopplas resecentrum närmare till city, samtidigt som barriäreffekten mellan öster och väster minskas.
  6. Vi vill skapa gång och cykelstråk längs Östra Bangatan samt på väster sida av järnvägen (idag finns ingen naturlig förbindelse mellan Södra station och resecentrum och att ta sig från södra delen av city till resecentrum med cykel eller till fots är rätt krångligt).
  7. Vi ska bevara parkerna.

När vi nu går in i nästa steg i dialogen med örebroarna om detta jätte-projekt är det värt att påminna om att upplägget och ambitionerna med projektet hänger ihop med vem som leder kommunen. När projektet startades kritiserades det från några av oppositionspartierna (som också röstade nej till det) och senare har det hånats för att vara bortkastade pengar. Folkpartiet har till exempel påstått att vi slösar pengar på att utreda självklarheter i och med att vi utredde frågan om järnvägens höjdläge – detta trots att det i den gällande översiktsplanen (från 2010, då folkpartiet ledde kommunen…) står följande: ”Nedgrävning, överdäckning eller upphöjning av järnvägen ska därför utredas.” Vilket vi alltså gjorde nu – huvudsakligen av ett skäl: osäkerheten om järnvägens framtida höjdläge hindrade byggande längs järnvägsstråket genom stadskärnan. Så länge frågan om järnvägens höjdläge inte var avgjord kunde inga detaljplaner kring området närmast järnvägen tas fram och utvecklingen stannade i stadskärnan. Men sådana detaljer har ju inte Folkpartiet i Örebro brytt sig om tidigare, så varför skulle de göra det nu…

Många kommer lystet kasta sig över skisser och illustrationer (precis som jag gjorde…) men ännu viktigare är egentligen att tycka till om i vilken ordning förändringarna bör ske. Att vi inom några år ska ha ett nytt effektivt resecentrum som rymmer både ökad tågtrafik och busstrafik är kanske det allra viktigaste och mest brådskande (ambitionen är ett nytt resecentrum år 2017), men det finns gott om andra förslag som också bör göras. Men allt kan inte göras samtidigt, det krävs tuffa prioriteringar mellan alla dessa önskvärda förändringar. Av alla förslag på bilden nedan bör en prioriteringslista skapas; där en del kan göras de närmaste 5 åren och övrigt får göras de tio åren därefter. Vad vill du prioritera?

 

 

 

 

 

Kommentarer

Om politiker, pensioner, omställning och yrkesval

En del tycker att man inte ska säga saker som uppfattas som kritik mot andra socialdemokrater. Jag tycker att det är en poäng att vara konsekvent, alltså säger jag vad jag tycker om någon frågar. Jag försöker dock hålla mig till sakfrågor. Och när det gäller politiker, pensioner och liknande så har jag, och har alltid haft, mycket tydliga åsikter. Och det är för att jag ser allt detta som en helhet jag reagerar:

  1. Som ledande politiker förväntas man alltid vara beredd att ta ansvar och man får finna sig i att bli kritiserad och ifrågasatt så länge det sker på en saklig och anständig nivå. Att vara till exempel kommunalråd är tufft (jag har aldrig haft ett så tufft ”jobb” som jag har nu), men samtidigt är det självklart också en förmån: man får påverka samhällsutvecklingen och man får ägna sig åt intressanta frågor.
  2. Politikers villkor ska vara tillräckligt bra för att inte avskräcka människor från att ta på sig ledande uppdrag, men inte så bra villkor att löner och annat försvårar återgång till ”vanliga jobb” eller så att det sticker för mycket i ögonen på de väljare som man är satt att representera. Detta är en svår balansgång eftersom olika människor faktiskt tjänar olika mycket i ”det civila”: det som är mycket för en person är en lönesänkning för en annan.
  3. Eftersom jag inte vill ha politiker som sitter på sina uppdrag för länge så är det rimligt med någon slags omställningsförsäkring den dagen uppdraget inte finns kvar. Som politiker ska du våga fatta beslut och inte oroa dig för hur det påverkar nästa månadslön, samtidigt som man aldrig får uppfatta sitt uppdrag som evigt. Som till exempel kommunalråd kan jag i princip få lämna mitt uppdrag imorgon, någon uppsägningstid existerar inte, inte heller någon anställningstrygghet. Så måste det vara; men samtidigt innebär det att det måste finnas någon typ av omställningsförsäkring som gör att man får chansen att början om efter ett antal år som kommunalråd, då ju ens ordinarie yrke kan ha förändrats så mycket att man inte längre kan konkurrera om jobben i sin tidigare bransch.
  4. En omställningsförsäkring för politiker bör gälla i något eller några år (inte mer än 3 år, tycker jag) – men inte resten av tiden fram till man går i pension. Det är rimligt att kräva att politiker, efter att de haft chansen att ”starta om”, ska ge sig ut i yrkeslivet igen. Det mår både arbetslivet, politiken och individerna bra av.
  5. Det är bra att politiker är olika: att olika åldrar, erfarenheter och intressen finns representerade bland dem med ledande uppdrag. Det måste vara möjligt att leva ett (nästan) normalt liv samtidigt som man till exempel är kommunstyrelsens ordförande. Men jag vet att Örebros kommunstyrelseordförande (Lena Baastad) är väl medveten om att det krävs otroligt stora uppoffringar för att klara uppdraget; man rår inte över sin tid, man har egentligen ingen verklig fritid och det finns alltid ett beslut som väntar på att bli fattat eller en fråga som väntar på att bli besvarad. Likartat, fast i mindre omfattning, är det för oss andra kommunalråd. Om man tror att till exempel ett kommunalrådsjobb är ett ”jobb som andra” där man på egen hand bestämmer vad man ska göra på sin fritid eller vad man ska ägna kvällar och helger åt så har man antingen inte tillräcklig insikt i hur det är, eller så lurar man sig själv.

När det gäller diskussionen om att Marie-Louise Forsberg Franssons bedriver studier på halvfart samtidigt som hon är landstingsråd och ordförande i Landstingsstyrelsen har jag sagt följande: jag är förvånad över att hon kombinerar ett så tungt uppdrag med så omfattande studier. Jag vet att det inte är möjligt att göra den kombinationen om man är kommunalråd i Örebro med ansvar för att leda verksamheten, men jag vet inte tillräckligt om hur landstinget fungerar för att uttala mig om vad det där innebär för uppdraget som landstingsråd. Jag är dessutom rätt säker på att om detta gällt ett kommunalråd i Örebro hade kritiken varit hårdare och rubrikerna större.

Det vore kanske bra om jag var utbildad arkitekt, samhällsplanerare, trafikingenjör, bibliotekarie, fritidsledare, lantmätare och miljöinspektör samtidigt som jag var kommunalråd, men det är ju å andra sidan inte möjligt. Att jag skulle kunna läsa in en eller flera av dessa utbildningar medan jag har uppdraget som kommunalråd tycker jag inte heller vore rimligt: skattebetalarna avlönar mig för att fatta beslut och leda verksamheten, inte för att vara expert på alla områden. Vill jag utbilda mig till exempelvis trafikingenjör så får jag börja den utbildningen efter tiden som kommunalråd. Så tycker jag; andra får värdera om det är rätt eller om jag gör fel bedömning.

Om drygt ett år går mitt mandat ut och om jag inte får nytt förtroende av socialdemokraternas medlemmar och av väljarna så får jag, precis som alla andra, se mig om efter ett nytt jobb. I det läget är jag glad över att jag har någon slags omställningsförsäkring (jag vet dock inte vilka villkor som gäller, jag får ta reda på det när den dagen kommer) så att jag kan utbilda mig eller ge mig ut och leta efter jobb där jag kan göra nytta. Min tidigare anställning (på Vårdförbundet) sa jag upp mig från av två skäl: dels för att det vore dåligt för både Vårdförbundet och för mig (mitt jobb, som Förbundssekreterare, skulle inte finnas kvar den dag jag återvände). Dels för att det inte fungerade att tillämpa ordinarie uppsägningstid eftersom jag skulle börja jobbet som kanslichef för socialdemokraterna i Örebro kommun nästan direkt.

Jag är medveten om detta och utgår från att jag, precis som alla andra, får söka jobb eller utbildning när den dagen kommer. Nu har jag ett uppdrag som kräver att jag har fullt fokus på det, men när den där dagen kommer då jag ska söka annat jobb tänker jag se till att ha både lediga kvällar och helger. Den dagen tänker jag inte svara på mail till efter midnatt. Jag vet att den dagen kommer, jag tänker bara inte ägna min tid just nu åt att förbereda den.

Kommentarer

Men om vi vet att det är allvar; varför är en ny cykelbana så provocerande?

1 kommentar

Det är en del saker vi faktiskt vet. Vi vet att vårt sätt att leva inte är hållbart. Vi vet att jordens medeltemperatur kommer att öka kraftigt om vi inget gör. Att det leder till att glaciärer smälter, att torkan och svälten ökar och att våra barn inte kommer kunna leva de liv vi vant oss vid idag.

Allt det där vet vi. Nästan alla örebroare vet att det är så det är. Och nästan alla vet att utsläppen från trafiken är en viktig källa till denna klimatpåverkan (läs till exempel Supermiljöbloggens korta notis här). Men ändå. Ändå tycks det inte finnas något som provocerar mer än att utrymme som idag används av bilar istället används av cyklar. Och detta provocerar tydligen även om förändringen bara är tillfällig och om bilarna sedan får tillbaka precis så många filer som de har idag.

Och samtidigt vet vi att det är bråttom. Titta bara på den här grafen som Trafikverket publicerat:

I korthet visar den att vi inte når målet. Med de beslut som är fattade är vi inte i närheten av att ta vårt ansvar för världens klimat. Och då är Sverige ändå ett rikt land, med kraftig teknikutveckling och hög medvetenhet om problemen. Tror du att USAs, Rysslands eller Kinas befolkning är mer eller mindre benägen att genomföra nödvändiga förändringar? Fundera på det.

Trafikverket konstaterar: ”Det kommer inte räcka med tekniska åtgärder i energieffektivare fordon och drivmedel för att nå dessa mål. Det behövs även en ny inriktning i planering och utveckling av samhälle och infrastruktur.”

Och ändå verkar en ny cykelbana som inte ens minskar antalet bilfiler skapa sådan ilska hos somliga. Inte är det hoppfullt, inte.

Men skälet till att man engagerar sig politiskt är ju just för att förbättra samhället och inget kan vara viktigare än att bidra till en hållbar framtid. Och därför känns det så skönt att vi idag beslutade att skicka ut förslaget på Trafikprogram på samråd (här kan du läsa hela dokumentet, 7 sidor) Där slår vi fast två tydliga (men ambitiösa) mål:

  1. Av det totala antalet resor i Örebro kommun ska andelen gång, cykel och kollektivtrafik utgöra 60 procent år 2020 (andelen var 44 procent år 2011).
  2. Inom Örebro tätort är målet att det ska ta maximalt dubbelt så lång tid att ta buss jämfört med bil, och maximalt 1,5 gång så lång tid att cykla jämfört med bil.

(Att det där är viktigt för en växande kommun som Örebro, även av andra skäl än klimatet, visas tydligt i illustrationen på framsidan som är en av mina favoriter. Vi kommer helt enkelt inte få plats i staden om alla envisas med ta bilen.)

Men jag är också stolt över att vi låter de där orden bli verklighet. Idag fick vi information på Programnämnd Samhällsbyggnad om de tänkbara investeringar i förbättrar gång- och cykelnät som kan bli aktuella nästa år (just nu arbetar förvaltningen med den ansökan om statsbidrag till gång- och cykelinvesteringar som ska skickas in till Trafikverket).

Där finns ett antal viktiga förbättringar för gångare och cyklister: fler huvudcykelstråk för enkel arbetspendling, säkrare passager för gående och cyklister och fler cykelparkeringar, bland annat. Läs hela dokumentet här: Tänkbara investeringar för bättre gång och cykel (obs, detta är inte färdigprocessat än).

Och jag är lika stolt över att vi konsekvent hävdar cykel- och bussåkande när Örebro kommun yttrar sig över det förslag till Länstransportplan som nu tagits fram.

Men likväl är det uppenbart att beslut, förbättringar och ombyggnader inte räcker. Inte så länge som reaktionerna mot en förbättrad cykelbana blir så kraftiga.

Det är i det sammanhanget man bör sätta in frågan om ”Klimatfamiljer” (läs mer i detta dokument) som vi fattade beslut om på Programnämnd Samhällsbyggnad.Vad vi vill åstadkomma är att uppemot 1000 örebroare får stöd att leva mer klimatsmart; att förändra sitt beteende när det gäller hur man tar sig till jobbet, hur mycket sopor man slänger, vilken mat man väljer i butiken och mycket annat. Genom att få cirka 1000 örebroare att ändra beteende kommer verkligheten faktiskt förändras. Men än viktigare: de kommer prata med sina grannar och vänner och de kommer i sin tur att lära andra att det ibland faktiskt är ganska enkelt att bidra till en hållbar utveckling.

Men i den frågan har vi i politiken fått driva på, eftersom vi faktiskt mött tveksamhet från en del av de utredare och experter vi har i kommunen. Några av våra allra mest kompetenta experter är tveksamma till nyttan av denna typ av beteende-kampanjer. Och de har rätt i en sak: kampanjer och projekt räcker inte till om vi inte också genomför konkreta förändringar som i sig bidrar till ändrat beteende. Men jag är helt säker på att kampanjer och information bidrar till att underlätta de förändringar som är nödvändiga. Eller mer konkret: det behövs både förbättrad cykelbana längs Rudbecksgatan och information om vikten av att cykla istället för att ta bilen. Jag är otroligt stolt över att vi i Örebro är så duktiga på både och.

Kommentarer

Jag vill fortsätta fyra år till

1 kommentar

Jag vill fortsätta fyra år till som kommunalråd. Därför hoppas jag att jag får socialdemokraternas och väljarnas förtroende att även efter valet nästa år få vara med och leda Örebro kommun och ta politiskt ansvar för samhällsbyggnadsområdet.

Mitt beslut har växt fram under en längre tid – helt avgörande var att Lena Baastad i våras gjorde klart att hon vill fortsätta leda Örebro kommun: Lena Baastad är en av de absolut bästa ledare jag arbetat med (skulle säga att hon är topp-två tillsammans med Eva Fernvall, som jag jobbade med då hon var Vårdförbundets ordförande) och jag vill jobba med Lena några år till.

Men även om beslutet växt fram under en längre tid kan tisdagen denna vecka sammanfatta hur jag kommit fram till detta.

När jag öppnade NA på tisdagsmorgonen möttes jag av en örebroare som i ”vi 5-spalten” fått frågan ”vad gör du för miljön?” och svarade ”Tyvärr inte, det är inte min framtid. Det görs tillräckligt. Det är för mycket vindkraft och de ger för liten effekt.” Å ena sidan blir man så klart ledsen: ”Inte min framtid?”. Vems är annars ansvaret? Å andra sidan blir jag ännu mer engagerad: så mycket återstår för att stoppa den nuvarande dödsdans som leder till att jorden oåterkalleligt förstörs.

I väntrummet hos tandläkaren (”akut återbesök”) svarade jag på mail och sms (fast skickade dem senare, man får inte ha mobilen på hos tandläkaren…). Bland annat svarade jag på ett sms från en arg bilist som är arg på att det är bilköer vid Skebäcksbron (beroende på att rätt många bilister tar den vägen…) och kryddade smset med lite artiga fraser som: ”Varför kan ni aldrig göra något rätt?”, ”Om ni tänker?”… I nästa sms från mannen var dock tonen annorlunda och handlade om mer konstruktiva frågor och synpunkter.

Klar hos tandläkaren (som bevisade hur bra folktandvården är och hur smart det är med system som gör att man inte låter bli att uppsöka vård på grund av kostnaden – jag har Frisktandvårdsavtal) hade jag redan missat det möte jag annars skulle varit på, så jag tog en omväg med cykeln till Skebäcksbron, där jag upplevde hur mycket bättre det blivit för cyklister på bron, och pratade med asfaltsläggarna som arbetar med att öka trafiksäkerheten vid bron för gående och cyklister (hastigheterna behöver ner – de berättade om hur folk kör förbi alldeles för fort trots att jobbet på bron pågår).

På cykelturen passerade jag ett antal platser där byggen är på gång (”Fängelsetomten”/”Karroparkeringen” där det om några år står bostäder och kontor), Campus USÖ (där läkarutbildningen och annan vårdutbildning ska hålla till) och kvarteret mittemot Skebäcksbron (bredvid Engelbrektsskolan) – där det om några år förhoppningsvis står fler hus. I Stadsparken passerade jag en stor grupp som ägnade sig åt någon slags babyförälder-gympa (sprang med bäbis i sele på magen eller i vagnen).

Örebro växer, bubblar av engagemang och initiativkraft. Men fortfarande finns mycket att göra för att få acceptans för de förändringar som krävs (till exempel att få fler att ändra sina beteenden för att få en hållbar utveckling för världen. Så mycket återstår.

Och tisdagen fortsatte: På Kommunstyrelsen efter lunch beslutade vi bland annat att gå vidare och sälja Storstenshöjden och Kilsbergen Lodge till Branäsgruppen, beslutade köpa in konstverket ”Rubber Duck” (som står på Järntorget), fick rapport om en utredning om en strategi för elitidrott, fick information om arbetet med att utveckla området längs järnvägen genom stan. Allt detta har jag (på olika sätt) varit inblandad i. Förutom det fattade vi andra viktiga beslut och fick rapporter om t ex det viktiga arbetet för rätten till heltid och färre delade turer.

På kvällen hälsade jag det nybildade Cykelrådet välkommen. Cirka 40 örebroare kommer att ge oss råd och bidra till att Örebro blir en bättre cykelstad. Och detta cykelråd är ett resultat av ett förslag från Socialdemokraterna i Örebro. Läs mer om cykelrådet här!

Under dagen hade jag dessutom tid att både svara lite på mail och ringa några samtal (normala dagar hinner jag inte till mailen förrän på kvällen, när barnen somnat – och då är det i regel för sent att ringa upp dem som ringt…). All in all: en bra tisdag som på många sätt sammanfattar varför det är givande och känns viktigt att ha ett ledande politiskt förtroendeuppdrag i Örebro kommun. Och som illustrerar varför jag vill fortsätta.

Men varför ska någon annan ge mig förtroendet då? Jag tror ju att det finns mycket som är bra för Örebro, för örebroarna och för världen bland allt det där jag gör. Några av de (stora och små) beslut jag varit med och fattat eller drivit fram efter sommaren kan tjäna som exempel:

  1. I och med att det nya gemensamma vindkraftbolaget (”Vindkraft Örebro-Kumla AB”), där jag är ordförande, beslutat investera i tre nya vindkraftverk i Mosås så har vi totalt 7 vindkraftverk på gång. De tre senaste innebär att utsläppen av koldioxid minskar med ca 6 800 ton och pengar kommer att gå tillbaks till skattebetalarna. Det innebär också ett viktigt steg för att Örebro ska nå det ambitiösa målet om att år 2020 vara självförsörjande på förnyelsebar el.
  2. Redan efter Open Art 2011 sa jag att örebroarna borde få rösta om vilket konstverk de helst vill ska vara kvar. Nu genomförs detta i och med att Rubber Duck köps in.
  3. Nyligen avslutades Live At Heart (Sveriges största musikfestival) i Örebro. Den hade aldrig genomförts i år om inte Örebro kommun beslutat satsa för att etablera den. Jag var inblandad i dessa diskussioner och om nuvarande opposition styrt Örebro hade satsningen fått nej. För oss i majoriteten (S, C, KD) är detta en viktig del i att marknadsföra Örebro, satsa på kulturen och att stimulera den kreativa sektorn (Lena Baastad och jag skrev om det här).
  4. I höst startar Örebro ett projekt kallat Klimatfamiljer där målet är att 1000 örebroare (om några år) ska ha fått stöttning och hjälp att leva ett mer klimatsmart liv. Vi vill att kommunen ska bli bättre på att försöka förändra beteenden så att vi gemensamt klarar klimatmålen, och ”Klimatfamiljerna” är en idé som jag ursprungligen förde fram förra sommaren.
  5. I våras genomförde Örebro kommun en omfattande trafikdialog (kanske den bredaste någonsin i landet: 2800 synpunkter kom in). Att vi skulle göra en bred dialog var inte självklart (högeroppositionen var så klart emot…) men jag har ihärdigt drivit på om detta. Vi har fått in massor av synpunkter och kan nu gå vidare med att bygga ut cykelnät, förbereda bussfiler och att öppna förbindelser som sedan länge borde varit öppnade.
  6. Efter trafikdialogen går vi nu vidare och gör en del förändringar som krävs i ett växande Örebro. De nio gator som vi vill öppna för biltrafik syftar till att minska utsläppen och skapa en fortsättning på ”rutnäts-staden” och skapa goda förbindelser mellan olika stadsdelar. Här kan du läsa ett mer utförligt dokument om dessa förändringar: Underlag, öppning av gator.
  7. Små frågor i politiken kallas ibland av somliga föraktfullt för ”cykelställsfrågor”. Nu genomför vi en verklig cykelställsfråga för att få reda på vilka cykelställ som cyklisterna gillar bäst. Tio cykelställ är uppmärkta med QR-kod för att underlätta för cyklisterna att lämna synpunkter och vår förhoppning är att vi nu ska lära oss mer om vad som fungerar och vad som inte gör det. Läs mer här! Detta är en idé som jag och mina kollegor i majoriteten (Hannah Ljung, C, och Behcet Barsom, KD) kom på under en studieresa till Malmö och Köpenhamn.
  8. Arbetet med att skapa en ny attraktiv stadsdel på det gamla Pappersbrukets område går vidare. För mindre än ett år sedan undertecknade jag köpeavtalet då kommunen köpte marken, nu är ett planprogram på väg mot antagande som beskriver hur ett nytt blandat område med verksamheter och uppåt 1000 nya bostäder ska skapas med sjöutsikt, nära till city och på gångavstånd till ett av Örebros vackraste naturreservat.
  9. Järntorget håller på att bli en fantastisk mötesplats i city och bidrar med ny kraft åt Norrcity. Det beror på en rad insatser som gjorts för att rätta till en del av det som blev tokigt när den förra kommunledningen stressade igenom ombyggnaden. Vi fick nyligen en rapport om de insatser som gjorts: av de 18 punkter som skulle genomföras är samtliga startade och 9 är färdiga.
  10. För att skapa bättre förutsättningar för de många unga i Vivalla som vill ägna sig åt dans gjorde vi i majoriteten en satsning på nya lokaler som passar för dans. Jag och de ledande politikerna i Kultur- och medborgarnämnden drev på detta och för några veckor sedan invigdes en ny lokal, särskilt inredd för att passa dansarna.
  11. I tisdags fattade landstingets ansvariga nämnd beslut om att från årsskiftet rätta till en del av de problem som uppstod när den förra kommunledningen slarvade bort förändringarna i busslinjenätet. Socialdemokraterna var inför valet 2011 tydliga med att förändringar krävdes, en bred dialog om förslaget till nytt linjenät genomfördes i våras och nu har beslutet fattats.

Det är 11 exempel på beslut eller frågor som behandlats efter sommaren. Då har jag inte tagit upp processer som är på gång, markförsäljningar till bostäder och arbetsplatser som jag undertecknat, detaljplaner som satts igång och liknande saker som har en bra bit kvar till förverkligande.

Men vad man gjort vinner inga val, det avgörande är vad som ska ske framöver. Innehållet i det program som Socialdemokraterna i Örebro ska gå till val på avgörs av de diskussioner som nu pågår bland Örebros socialdemokrater (bli medlem om du vill påverka!) Jag funderar just nu en hel del på vad jag vill åstadkomma under nästa mandatperiod (om man inte vill förändra något är det rätt meningslöst att vara politiskt aktiv) – har du medskick om detta är jag tacksam för epost (bjorn.sundin@orebro.se) eller kommentarer här nedan.

Mycket återstår som jag vill vara med och förverkliga och jag tror fortfarande att det är möjligt att engagera fler och öka örebroarnas inflytande över besluten. Och detta uppdrag är fortfarande det mest meningsfulla och roligaste ”jobb” jag haft. Men samtidigt: jag har aldrig jobbat så hårt som nu, och i längden är det inte rimligt att ägna nästan all sin lediga tid åt ”jobb”.

Så i valet 2018 hoppas jag att jag har varit ansvarigt kommunalråd i åtta år, och haft heltidsuppdrag i politiken i 12 år. Det får räcka: 2018 börjar jag fundera på en ny karriär.

Kommentarer

Ett ännu mer kreativt Örebro

1 kommentar

I lördags slogs det sista ackordet för årets Live At Heart. Under fyra dygn har Örebro bubblat av musik, av skaparkraft och av fantastiska konserter. Live at Heart är Sveriges största musikfestival, med 300 konserter, möten, workshops och filmvisningar. Allt arrangerat i stadskärnan, inom bekvämt gångavstånd på befintliga krogar, hotell, festvåningar och torg. Med 3500 deltagare, 800 artister och massor av andra besökare är Sverige nu på riktigt ”Live Music Capital of Sandinavia”. Om ett år är det dags igen.

Så nu är det dags för festivalarrangörerna (de otröttliga Johannes Nilsson och Anders Damberg med medarbetare) att börja arbetet inför nästa års festival. Och för oss andra är det dags att diskutera hur vi gör Örebro ännu bättre på musik, kultur och attraktioner. Det vill jag diskutera med så många som möjligt, här, via mail eller på plats (1 oktober kl 18, hör av dig till bjorn.sundin@orebro.se om du vill vara med!).

 

För det här är viktigt. Live At Heart och andra arrangemang bidrar till att Örebro växer – på alla olika sätt. Dels bidrar de till att fler vill komma till och flytta till Örebro. Dels skapar de jobb på hotell, restauranger och andra inom besöksnäringen. Men framförallt bidrar de till ett kreativt klimat som främjar öppenhet, tolerans, förståelse och nyskapande. Jag utvecklar det nedan (på engelska), i form av den hälsning jag framförde på invigningsseminariet på Live At Heart.

När jag presenterade Louise Lémon som årets låtskrivarstipendiat i lördags påpekade jag att en stad inte bara är dess natur, dess gator och dess byggnader. Inte heller bara dess invånare. En stad är också dess besökare. Därför är det viktigt med arrangemang som lockar människor till Örebro, för att dela med sig av sina erfarenheter, av sitt skapande och av sina tankar om framtiden. Det är viktigt att locka hit talangerna och kreatörerna, och det är viktigt att de är här så mycket som möjligt och delar med sig av sig själva. För när de åker har staden förändrats lite grann, de lämnar efter sig en annan stad än den de kom till. För det handlar ju när allt kommer om kring om möten mellan människor.

Därför behöver vi se till att Örebro blir ännu bättre på musik, kultur och arrangemang. Att vi underlättar för arrangörer och andra och att vi också vågar diskutera fördelningen mellan olika musikstilar, olika konstarter och liknande.

Så nu hoppas jag att du vill tycka till!

 

Ungefär så här sa jag på invigningsseminariet för Live At Heart i onsdags, på temat en kreativ stad:

There are some things we know.

We know that culture, creativity and openmindedness creates growth and success.

We know that every city wants to be attractive and attract creative and talented people.

We know that Örebro is one of the fastest growing cities in Sweden.

So we know that we are doing something right in Örebro.

Live At Heart is one of those things that we do right.

In many ways, it is Life At Heart, Open Art and a lot of other events like those, that are defining the image of Örebro as an attractive city.

And without all those enthusiasts that make those events happen, Örebro wouldn’t be the same – and the growth in Örebro wouldn’t be as high as it is.

* * *

Sweden is leading in Europe in the creative sector, and in creative industries. And we know that Örebro is in the top ten when in comes to the number of employed and the sales in the creative industry.

Now there are ways to be creative without playing an instrument, creating art or designing software. The creative sector is wider than that, but the important thing isn’t the definitions or the terms we use to describe the creative sector.

The important lesson is that the creativity coming from artists, designers or musicians grows in the same environment that creates an attractive city.

So when Live At Heart starts today it means more than full-booked hotels, more growth and more jobs. It means more than a week full of music and seminars.

* * *

The most important thing with Live At Heart – and other cultural events – is that it does something with the city it happens in. It does something to the people living in this city. It does something to the environment for growth, creativity and attraction.

What it does, is that it creates a more tolerant, a more openminded and a more diversified city.

And even though we can’t always put our finger on it, we know that this tolerance, this creativity and these kind of events are attractive.

* * *

So, even though it might sound like I’m just flattering the enthusiasts that make Live At Heart happen – I do really really mean it: Every single citizen of Örebro should be thankful to you.

And the best thing is that by organizing these kinds of events, you are contributing to an environment that, in itself, will create new Live At Hearts, new cultural events and new enterprises that will make Örebro even more attractive.

So I really mean it: thank you – for organizing Live At Heart. Thank you all for coming here, and thank you all for making this happen.