I hela mitt politiska liv har jag varit kritisk. Ofta mot mitt eget partis ledning. Och inte så att det känns omöjligt att vänja sig vid att vara nöjd och glad över det partiledningen gör, men ändå. Lite konstigt känns det.

Idag presenterades det rödgröna budgetalternativet i riksdagen: ”Ny färdriktning – Fler jobb, grön omställning och mindre klyftor för hela Sverige”. Och jag sitter mest och nickar när jag studerar presentationen av det rödgröna alternativet. Inte lätt att vara kritisk när konstrasten blir så tydlig. Regeringens politik som gynnat högavlönade män: den hundradel av befolkningen som gynnats mest av regeringen har fått nästan lika  mycket som 25 procent av folket fått tillsammans och män har fått nästan 30 procent mer än kvinnor.

Och så det rödgröna alternativet där 55,4 procent går till kvinnor och där den enda grupp som faktiskt missgynnas av budgetförslaget är den tiondel av befolkningen som har allra högst inkomst. Alla andra tjänar på det rödgröna alternativet (enligt Riksdagens utredningstjänst som granskat alternativet). En ny betydelse av påståendet: ”Sverige tjänar på rättvisa”. Omöjligt att vara kritisk mot ett sådant budgetalternativ.

Det finns en enda liten detalj i budgetpresentationen som jag skulle kunna vara kritisk mot. Just ordvalet ”för hela Sverige” känns möjligen lite konstigt i Örebro – där ju miljöpartiet valt att sitta kvar i högerburen. Och det skulle jag kanske kunna vara kritisk mot. Men den kritiken faller ju bara tungt på miljöpartisterna i Örebro. Och att jag är kritisk mot deras högerpolitik är kanske inget nytt.