Idag pågår Kommunfullmäktige hela dagen. Nyss gick Staffan Werme ner från talarstolen efter att ha läxat upp oss socialdemokrater (och vänsterpartisterna). Han föreläste om ”vikten av samarbete”. Enligt honom borde vi därför låta bli att bry oss om att så många örebroare är oroade av den ideologiskt styrda utförsäljning som nu pågår i Örebro. Idag gäller frågan utförsäljningen av 1500 ÖBO-lägenheter.

Jag håller med om att det behövs mer samarbete i Örebro, inte mindre. Men samarbete är ju inte bara ett ord, samarbete skapas genom att man söker dialog. Jag kan ärligt säga att jag, när jag varit ordförande i olika nämnder, alltid har strävat efter att vi ska komma överens. Det normala är att titta på förslag från oppositionen och säga: ”ok, om vi justerar det så här så är vi överens” (undantaget de profilfrågor som olika partier har behov av att lyfta fram – i de fallen är det ju inte alltid som partierna ens vill bli överens – och det gäller oavsett vem som är opposition). Men så agerar inte nuvarande majoritet i Örebro.

• När den politiska majoriteten bara nonchalerar kraven från 10 000 örebroare om en folkomröstning är det väl inte riktigt att ”vädja om samarbete”, eller hur?
• Bidrar det till samarbetsklimatet när man inte ens vågar berätta vilka av cirka 46 000 örebroarna som berörs av förslaget att sälja ut 1500 ÖBO-lägenheter? Än så länge är det ju ingen som vet vilka hus som ska säljas till privata fastighetsbolag.
• Är det verkligen att verka för samarbete att släppa fram ofärdiga beslutsunderlag och sedan avfärda den oroliga debatten med ord som ”patetisk”, ”slaskdiskussion”, ”knäpp diskussion” som moderaten Inger Högström-Westerling gjorde?

Men det där verkar tyvärr inte den politiska majoriteten i Örebro bry sig om eller lyssna på. Och det är ju inte första gången det händer. Staffan Werme är kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjunde största kommun och ändå agerar han – nästintill konsekvent – som en arg polemiker.

Så, för de eventuella borgerliga läsare som besöker denna blogg: kan ni nämna några exempel på när majoriteten seriöst bjudit in till diskussioner kring konkreta beslutsförslag? Att stå i talarstolen på Kommunfullmäktige och säga att man vill prata är liksom inte samma sak som att på allvar lyssna när någon säger något…