Etikettarkiv: hat

Demokrati och respekt

”Tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans”

1 kommentar

”Hvis en mann kan skape så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen”, sa AUFaren Stine Renate Håheim till nyhetsjournalisterna och ett evigt citat var skapat.

Enskilda människors ondska hindras inte av socialt kitt, sammanhållning eller mellanmänskliga överenskommelser. Men just för att ondskan och hatet är så starkt måste vi andra vara ännu tydligare. Och det är ju därför den unga AUFarens citat nu sprids som en löpeld: när hon sa att ”om en enda människa kan åstadkomma så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans” så är det inte bara ett konstaterande. Inte heller bara en uppmaning till att ta ställning. Det är den grundläggande analysen. Att riva ner, att skapa hat och att så ondska är ganska lätt. Att bygga upp, att skapa sammanhållning och kärlek kräver många människor. och många människor kan åstadkomma mycket.

När något så avskyvärt och fruktansvärt som terrordåden i Oslo och Utöya inträffar går åtminstone jag igenom olika faser. Först chock och en så här i efterhand obegriplig oförmåga att förstå vad som hänt. Det tar en stund att smälta att mänsklig ondska kan få sådana uttryck.

Därefter följer avskyn och ilskan, och det var då jag fann mig själv tänkande på vilka vapen man skulle kunnat skapa för att stoppa mördaren (inga, kom jag fram till – ett ungdomsläger är kliniskt rent på föremål som fungerar mot en hatisk mördare med skjutvapen).

Först därefter kommer sorgen. Som när vi under lördagen tog del av ögonvittnesberättelser och beskrivningar av de fasor som de jagade tvingades till. En outhärdlig sorg. Det går inte att hålla tårarna tillbaka när man läser om de anhöriga som letar efter sina saknade, eller de unga som flydde för sina liv och såg sina kamrater dö. Och fortfarande väller tårarna fram bara jag tänker på det eller när jag tvingas prata om det som hänt. Försök förklara på ett lämpligt sätt för en femåring varför man halar flaggan på flaggstången. Försök förklara sorgen, varför vi visar medkänsla och solidaritet utan att beskriva det vidriga som hänt.

Först efter några dagar orkar jag börja fundera på vad som kan göras, hur denna typ av ondska bekämpas och förhindras. Då kommer frågorna, funderingarna och slutsatserna. Och så väller allt upp igen.

Jag har funderat mycket på särskilt tre frågor:
– Kyrkan fyller en viktig funktion i denna typ av kriser och jag har, trots att jag är ateist, inga problem med att acceptera det. Trots det grundläggande principiellt felaktiga med att det offentliga samhället till exempel utgår från gudstjänster för att skapa minnesstunder så börjar jag tycka att det det vore direkt olämpligt att ens försöka hitta någon ersättare till kyrkans roll. Jag tror helt enkelt att något annat kan ersätta kyrkan i denna typ av kris, nu och för många år framåt.
– Vad säger det om sammanhållningen i samhället, om vårt sätt att vara mot varandra, att en människa kan utföra sådana dåd, men också att så många experter och tyckare så snabbt var ute och pekade finger mot helt oskyldiga grupper? Är samhället verkligen så uppdelat och fördomarna så starka? (Charlie Brooker skriver lysande om det på http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/jul/24/charlie-brooker-norway-mass-killings)
– Beror det på samhälls- och värderingsförändringar att vi numera nästan vant oss vid terrordåd som riktas mot politiska (eller religiösa) motståndare? Är det verkligen uteslutande extremisterna på respektive sidor som skapat ett klimat som gör att politiskt våld känns vanligare nuförtiden? Det är att göra det för lätt för sig att begränsa analysen till en ensam mördare, en ensam terrorist (nu rapporteras det om fler terrorister, men likväl slutar de flesta analyser i de få onda månniskornas tyranni – även min).

Och dessutom: Vad är det som gör att just Socialdemokratin väcker sådant hat; de enda ledande politiker som mördats i Sverige har varit socialdemokrater och nu terrorattacken i Norge?

Vi får se om jag återkommer till dessa frågor om några dagar.

Kommentarer

Om hatkampanjer och kampanjer mot hatkampanjer

5 kommentarer

Tänkte egentligen låta bli att kommentera det som konstigt nog blivit en av de mest uppmärksammade frågorna de senaste dagarna: tonläget mot och från Staffan Werme. Men efter att läst igenom kommentarerna till artikeln där Staffan Werme intervjuas om det för FP så katastrofala valresultatet (på na.se) så blev jag så illa berörd att jag ändå måste skriva något:

  1. En del av kommentarerna på na.se är verkligt avskyvärda: att man tycker att någon fattar fel beslut är inte grund för vare sig hat eller hot, de som ursäktar hot och hat mot politiker med förklaringar som att ”de förstör våra liv” borde kort sagt skämmas. Sedan är ju den övervägande delen av kommentarerna lyckligtvis ändå sakliga, oavsett vad man tycker om deras åsikter.
  2. Om man utsätts för hot eller hotfulla situationer ska det polisanmälas. Punkt. Det finns särskilda rutiner för detta som alla förtroendevalda i kommunen fått information om: man ska polisanmäla och polisen ska koda det särskilt så att det både registreras och så att det inte blir offentligt. Man ska absolut inte gå ut i media och prata om det eftersom alla bedömare då är eniga om att hoten blir fler. Om Staffan Werme blivit hotad förstår jag att han blivit skakad av det, det är verkligen obehagligt och olustigt. Möjligen är det därför han agerar helt bakvänt i det fallet. Som ledande politiker har man ett ansvar för att hot följs upp och att man inte bidrar till ytterligare hot och hat.
  3. Jag ser att det startats en FB-grupp som vill ”stoppa hatkampanjen mot Staffan Werme” och tycker att det är viktigt att reagera mot hot och hat mot andra människor (även politiker). Men det enda rimliga är att den borde handla om alla hatkampanjer på internet, och mot alla politiker. Jag läser i Dagens Samhälle idag att Anders Johansson (s) i Sigtuna jämförs med filmfiguren Caligula av en ledande KD-politiker; det kanske också vore lämpligt att ta upp? Hatet mot Mona Sahlin är fortfarande spritt och var en viktig del i valrörelsen förra året. Jag noterar att några av dem som är med i gruppen som vill stoppa hatkampanjen mot Staffan Werme är med i hatgrupper mot Mona Sahlin. Är det seriöst?

I övrigt har jag aldrig uttryckt hat eller hot mot andra ledande politiker och egentligen borde jag bli förbannad mot en del av de insinuationer och anklagelser som dyker upp här och där. Men jag orkar inte bry mig. Jag nöjer mig med att citera vad jag skrev till Staffan Werme i ett mail för någon månad sedan, efter att Werme anklagat mig och Socialdemokraterna för att ligga bakom anonyma hatkommentar på na.se (han menade också att vi var personligt ansvariga för attacker på honom):

”Staffan,

Jag beklagar tonen i den kommentaren och i andra kommentarer som ger sig på dig på liknande sätt. Jag hoppas att du inte menar att vi skulle vara ansvariga om du blir utsatt för någon typ av angrepp.

Självklart beklagar både jag och alla andra socialdemokrater alla typer av hot, hat och våld. Jag har inte skrivit kommentaren du citerar, jag är säker på att Lena inte heller skrivit den och man kan rätt säkert utgå från att det överhuvudtaget inte är någon medlem i det socialdemokratiska partiet som skrivit det.

Vi har kritiserat dig för den politik du är ansvarig för, och vi kommer fortsätta kritisera den politik du är ansvarig för och vi kommer att fortsätta bemöta dina påhopp. Överlag kanske du bör fundera på det sätt du hela tiden flyttar ansvaret till oss som är dina politiska motståndare (och till tjänstemän).”