Det finns de som inte förstår poängen med klassåterträffar: ”varför ska jag umgås med folk som någon skolbyråkrat bestämt ska vara min klasskamrat”. De har ju en poäng, men eftersom det finns rätt få sammanhang som vi valt helt själva så riskerar den typen av argumentation leda till rätt mycket ensamhet. Vänskap och relationer är ju väldigt sällan logiska – i allmänhet är det slumpen som styr vilka människor man träffar. Och på det sättet är klasslistor ungefär lika vettiga som grund för fester och umgänge som namnet på ens arbetsgivare. Eller med andra ord: attans vad kul det kan vara med klassåterträffar!

Lördagskvällen tillbringade jag i Karlskoga, tillsammans med 12 av de 20 som jag tog studenten med 1989 (E3B på Bregårdsskolan i Karlskoga). Och det är några saker jag funderat på efter träffen. Om man bortser från det uppenbara (att 20 års-återträff betyder att jag inte är så ung längre…) så kan man konstatera att 20 år förändrar människor rätt mycket. Man kan också konstatera att 20 år inte förändrar människor särskilt mycket.

På 20 år hinner mycket hända med intressen och karriärval: 2 på återträffen jobbar med sådant vi fick utbildning i (och båda på samma revisionsföretag…), några till har väl haft en del nytta av utbildningen på olika sätt i yrkeslivet (jag till exempel) men i övrigt så var det märkligt många som valt helt andra yrkesbanor. På 20 år händer också rätt mycket med en grupp: alla pratade med alla ungefär lika mycket – de ”grupperingar” som fanns 1989 spelade inte så stor roll nu (å andra sidan var de inte särskilt fasta då heller).

På 20 år hinner dock inte riktigt lika mycket hända med utseende och sätt att vara. Vi kände lätt igen varandra och rätt snabbt föll vi nog in i ungefär samma roller som då – var och en betedde sig nog ungefär som då, antingen det beror på att man är sådan eller att det beror på att man förväntas vara så.

Hur som helst  hade vi roligt och det var nog skälet till att en del låtar fick helt nya betydelser dagen efter. Eftersom jag för tillfället är besatt av The Birthday Massacre så var jag en stund säker på att låten ”Nevermind” handlade om skolkamrater. Vilket den nog inte alls gör (läs texten här)… ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” har dock allt med skolkamrater att göra. Fast inte handlar den om Karlskoga, inte om att trivas med klasskamrater och inte är det någon partylåt. För i ärlighetens namn finns det bara en enda koppling mellan den texten och oss: den handlar om någon som tog studenten 1989 (hade Jocke Berg skrivit den i år hade den hetat ”Mannen i den vita hatten (20 år senare)”). Fast min gissning är att Jocke Berg inte kommer att organisera någon klassåterträff i år, jag tror han hör till den där skeptiska gruppen…