Ibland passar musiken väldigt bra till ens känsla. I lurarna när jag cyklar till tåget den här morgonen hör jag Bob Hund sjunga:
”Ligger här och tänker ut,
hur vi ska få vårt land på fötter bäst,
jag vill att allt ska bli som vanligt,
men ändå är det det som jag fruktar mest”
(Nu är det väl revolution på gång)

Det sker strax efter att jag till TV4 bekräftat att jag inte har förtroende för Håkan Juholt som statsministerkandidat. Detta efter att jag sent igår kväll uppdaterade min Facebookstatus efter att ha sett Håkan Juholt förneka att VU-mötet som pågår på partihögkvarteret på Sveavägen diskuterar hans uppdrag och framtid. Hela Sverige vet att Socialdemokraternas högsta ledning diskuterar partiledarens uppenbara oförmåga att leda det socialdemokratiska partiet; men partiledaren påstår att så inte är fallet. Där någonstans kände jag att jag inte kunde hålla tyst längre: det var dags att tala ur skägget.

Jag vet att en del partikamrater är arga på mig. De tycker inte att man ska kommentera partiledarens prestationer offentligt, att hela frågan om förtroendet för Juholt är en mediakampanj, att debatten om Socialdemokratins framtid ska hållas ”internt”. (Ingen är dock i närheten av den här bisarra konspirationsteorin: http://komigenuva.wordpress.com/2012/01/19/storkapitalets-springpojkar-vill-ha-bort-juholt-for-ett-ja-till-europakt/).

Fram till nu har jag inte offentligt kommenterat om jag har förtroende för Håkan Juholt. Jag har kritiserat dåliga beslut, suckat över märkliga utspel och länkat till kritiska artiklar. Men jag har faktiskt till och med undvikit att länka till artiklar som kräver Juholts avgång. Fram till nu. För nu får det faktiskt räcka.

Håkan Juholt och partiets ledning (Verkställande Utskottet i synnerhet) måste ta ansvar för det allvarliga läget för Socialdemokratin. Det känns inte som de gör det.

(Mer om min syn på det allvarliga läget och de politiska utmaningar vi står inför här: http://bjornsundin.speedhost.me/2011/12/men-vi-tar-det-har-pa-allvar-va-fb/ )

Det är möjligt att jag kommer få skäll för detta. Det är möjligt att det finns de som anser att jag förbrukar mitt förtroende som kommunalråd i och med detta. Det är möjligt att detta påverkar eventuella ”karriärmöjligheter”. Det är möjligt. Men jag bryr mig inte om det just nu. Det här handlar om två saker: För det första att jag tror att det finns en möjlighet för Socialdemokratin att vända utvecklingen – om Håkan Juholt inte längre är vår statsministerkandidat. För det andra att jag inte kan leva med mig själv om jag inte gjorde det jag tror är nödvändigt nu, för det handlar inte bara om en tillfällig svacka; jag är övertygad om att vi står vid en punkt i svensk historia där det står och väger. Jag tror att ett fortsatt fritt fall för S (för det är det vi bevittnar nu) kommer att innebära att vi förlorar vår centrala roll i svensk politik. I storstäderna är S nu tredje största parti, efter Moderaterna och Miljöpartiet. Jag tror att det är vad som väntar om inget händer.

Och där knyts cirkeln till Bob Hund. De flesta skulle nog anse att Bob Hund med sin konsumtionskritik, samhällskritik och allmäna radikalitet borde vara ”vänster”. Det kanske de uppfattar sig som (jag vet inte), men i tv-dokumentären om bandet för några veckor sedan syntes Miljöpartimärket överallt. Om inte Socialdemokraterna förmår vända utvecklingen och börja bygga upp det raserade förtroendet och beskriva vad vi vill göra med samhället så är det förmodligen Gustav Fridolin som är nästa rödgröna statsministerkandidat (om det nu kommer finnas något rödgrönt alternativ – det är ju inte säkert).

Håkan Juholt var aldrig min partiledarkandidat. Men jag höll det där för mina närmaste, utåt sa jag att jag ”trodde att det här kunde bli bra”. För det är så vi gör. Det är så vi brukar göra. Det var så vi gjorde.

Men det var så vi gjorde på den tiden då det var självklart att en partiledarkandidat för Socialdemokraterna hade tillräcklig kompetens för uppdraget. Då det var självklart att en socialdemokratisk statsministerkandidat visste hur man gör när man leder. Då det var fullkomligt självklart att Socialdemokraterna var Sveriges största parti. På den tiden.

Bob Hund sjunger: ”jag vill att allt ska bli som vanligt, men ändå är det det som jag fruktar mest”

Det blir aldrig ”som vanligt”. Och tur är väl det. Men vi måste tillbaka till att Socialdemokraterna presenterar en statsministerkandidat som inger förtroende. Då kan vi antingen byta partiledare (och statsministerkandidat) eller så kan vi skilja uppdragen åt; behålla Håkan Juholt som partiledare men lansera en annan statsministerkandidat (Margot Wallström har nog inte fått frågan om att ”bara” bli statsminister…). Det valet får väl VU göra; alternativet är att vi ger upp valet 2014, nationellt. Om en ny partiledare ska väljas ser jag för övrigt två huvudkandidater: Carin Jämtin och Mikael Damberg. Kanske tillsammans?

På cykeln för någon timme sedan följdes Bob Hund-låten av The Donnas ”Who invited you?”. Det kändes också ganska passande.