Forum för Levande Historia öppnade nyligen ”Middag med Pol Pot – en utställning om ideologiska skygglappar och selektivt seende”. För att skapa debatt och locka besökare har de gjort en film som sprids på YouTube: ”Mao-glasögonen”. I filmen raljerar de med Jan Myrdal och Gunnar Bergström och deras hyllningsresa till Röda Khmerernas skräckvälde (som de båda resenärerna tyckte var ett drömsamhälle – de tittade ju inte så noga…). Nu rasar – av begripliga skäl – en debatt om huruvida Forum för Levande Historia har gjort rätt. Ska skattepengar användas till ”åsiktspropaganda”? Ska statliga myndigheter raljera över enskilda personer?

Eskil Franck, överintendent på Forum för Levande Historia, försvarar filmen och menar att de ”hänger ut både kommunister och nazister”. Gunnar Bergström (som ändrat uppfattning och offentligt bett om ursäkt för att han inte såg massmorden) har varit med och arbetat med utställningen och tycker att klippet är obehagligt. Han har en del poänger, bland annat att man nog bör akta sig lite för att skämta och raljera med folkmord på det sättet. Och sedan är ju frågan om man ska hänga ut enskilda. Timbro tycker inte det, fast de vänder sig främst mot hela idén med ”statlig opinionsbildning”. Även de har en hel del poänger (att de citerar demokratiutredningen som leddes av Bengt Göransson (s) gör inlägget mindre effektsökande än Timbros vanliga utspel).

Själv är jag kluven. Jag tycker att utställningen är viktig och jag tror att den kan göra nytta i samhällsdebatten. Det finns ju fler exempel på hur färgade glasögon präglat/präglar vår syn på övergrepp och historiska dåd. Hör jag någon nämna Israels invasion i Libanon eller Gaza? Gripandet av Mehdi Ghezali? Hyllande av Kubas förre diktator Fidel Castro? Jo, det finns nog några exempel…

Men likväl. Jag tycker nog att Forum för Levande Historia gått för långt. Och jag tror att det denna gång skedde helt och hållet överlagt: de ville ha den här debatten för att de tror att det är en del av deras uppdrag. Och i viss mån har de självklart rätt: om deras uppdrag nu är att informera, upplysa och diskutera brott mot mänskligheten måste man använda de kanaler som finns. Och YouTube och en intensiv mediadebatt har ju på det sättet gett resultat.

Men är man en statlig myndighet med uppgift att opinionsbilda bör man vara lite försiktig. Jag tycker att Levande Historia gör en viktig insats, precis som jag tycker att det är rätt att statliga myndigheter använder skattepengar på att främja folkhälsa eller minska vår miljöpåverkan (för att ta två exempel). Jag tycker inte det är smakligt att hänga ut enskilda – inte ens Jan Myrdal, även om jag haft en hel del åsikter om Jan Myrdal och hans hyllande av diktaturer och folkmördare. Jag tycker också att statliga myndigheter måste tillämpa andra metoder än de som används av andra aktörer. En statlig myndighet kan inte använda samma PR-verktyg som ett politiskt parti, en folkrörelse eller en medlemsorganisation. En statlig myndighet måste mycket noggrannare väga sina vapen, så att säga.

Så om Jan Myrdal och hans del i debatten. Myrdal är inte särskilt upprörd över att han själv hängs ut – han är upprörd över att (s) – enligt honom – är tysta i denna debatt! Jäpp. Det är vad han är upprörd över. Men med tanke på att Jan Myrdal har ett rätt selektivt sätt att uppfatta verkligheten (han påstår t ex i inlägget ovan att jag sagt saker som jag aldrig sagt – här klargör jag mina ståndpunkter i den tidigare debatten) så ska man nog inte fästa sig för mycket vid vad han skriver. Normalt ägnar ju Jan Myrdal otroligt mycket tid åt att angripa den västerländska demokratin (som låter människor ha vilka åsikter som helst – i hans drömsamhällen spärrade man in dem som ”tyckte fel”). Och det är okej. Yttrandefrihet bygger, exempelvis, på att Jan Myrdal får tycka vad han vill om demokrati. Men man kunde dock kräva att han åtminstone försökte ta reda på några fakta innan han rasar.

En enkel nätsökning ger vid handen att rätt många socialdemokrater gett sig in i debatten, men Jan Myrdals ”sakunderlag” för sitt påstående var att han bara hittat en notis i s-märkta Aftonbladet medan han hittar flera inlägg i borgerligt märkta tidningar. Med tanke på Jan Myrdals förkärlek för samhällen där staten bestämmer vad tidningarna ska skriva kan man förstå hans påstående, men normalt är det knappast rimligt att hävda att självständiga tidningars bevakning styrs av den partiledning som råkar ha samma färg som en eller annan ledarskribent.

Man bör också vara medveten om att Jan Myrdal inte är så van vid ny teknik och att söka efter källor på exempelvis internet. Förra gången han och jag ”debatterade” (en debatt bygger ju på att man åtminstone läser/lyssnar på vad den andra säger – vilket Myrdal inte tycks vara förmögen att göra) brydde han sig inte ett dugg om att läsa vad jag faktiskt skrivit och tyckt. Att han denna gång angriper mig genom att ljuga förvånar alltså inte så mycket.