Etikettarkiv: dialog

Kommentarer

En enkel teori som är svårare som praktik (om trafik- och stadsplanering)

9 kommentarer

I grunden är det egentligen ganska enkelt.

  1. Den mesta trafiken kommer inte från samma startpunkt; och den mesta trafiken ska inte till samma målpunkt. Men genom att bygga en tät stad kan fler välja bort bilen och istället ta cykel, buss eller sina egna ben.
  2. Vi måste minska bilismen för att få plats i ett växande Örebro, och bilismen måste minska om vi ska klara klimatmålen och rädda jorden.
  3. Staden blir inte trevlig om bilen får dominera i planeringen, men vi blir av med service och får mindre aktivitet i staden om vi låtsas som att ingen åker bil (sanningen är att drygt hälften av alla resor i Örebro sker med bil).

Men sedan blir det svårare.

För lika gärna som jag vill ta den närmaste vägen när jag sätter mig i bilen, lika lite vill de som bor längs med min väg ha (andra) bilar utanför sitt köksfönster. Och lika ivrigt som vi argumenterar för minskad bilism av klimatskäl, lika ivrigt försvaras rätten att köra bil ”när man behöver det”.

Ägnade några timmar på söndagskvällen åt ett bra möte med Sörby-Almby-Eklunda Villaägarförening, och mycket fokus – som väntat – hamnade på trafikdialogen. En del medlemmar i föreningen bor vid de gator som föreslås öppnas, andra bor vid gator som skulle avlastas om just dessa gator öppnades. Delar av mötet kom självklart att handla om detta, men huvuddelen skulle jag säga handlade om mer generella frågor: om trafiksäkerhet och hastigheter, om snöröjning (flera upplevde att det varit bättre i vinter, andra ansåg motsatsen), om principer och strategier för trafik. Och; rätt mycket handlade om trafik- och stadsplanering.

Jag försökte förklara min syn (hoppas att jag i alla fall delvis lyckades). I korthet handlar det om att vi måste bygga en tät stad som växer organiskt och där trafiken (även bilarna) silas på många gator istället för att samlas till några få trafikleder. Den grundprincipen har mycket stort stöd i stads- och trafikplanering och jag tycker att det beskrivs bra i väldigt många av de detaljplaner som Örebro kommun tar fram. Ett exempel på hur planeringsprinciperna beskrivs är på sidan 7 (om principer) och sidorna 10-16 (beskriver trafikprinciper) i Planprogrammet för utbyggnaden av Ladugårdsängen-Sörbyängen (2005-2006). I det planprogrammet (fastställt av Kommunfullmäktige 2006) framgår för övrigt att en förutsättning för utbyggnaden i Sörbyängen och Ladugårdsängen var att ytterligare förbindelser behövdes mellan de nya områdena och stadskärnan.

Mot principerna om ”silning” (eller klassisk stadsplanering med kvarter och gator) ställs ofta åsikten om att vi bör bygga ringleder för trafiken. Det finns dock (minst) två problem med detta resonemang: 1/ Det finns ingen plats att dra nya ringleder runt Örebro (som faktiskt skulle kunna fungera som avlastning, och 2/ Ingen vill bo längs trafikleder.

Om vi lägger trafikleder utanför staden så blir det en omväg för de flesta – eftersom de flesta faktiskt både startar och slutar sin resa i tätorten, inte utanför. För den som tvekar om detta klistrar jag in en karta som visar fördelningen på Örebros befolkning.

I några tidigare blogginlägg har jag utvecklat mer om hur jag ser på stadsplanering och trafik:

  • ”Nejdå, jag är ingen bilkramare” Om varför avstängda gator i city inte är smart för miljön: ”Om vi ska lyckas minska klimatpåverkan och få renare luft i hela Örebro måste vi minska bilåkandet i hela kommunen – inte bara i stadskärnan. Men vi måste också inse att bilen även i framtiden kommer att vara en viktig del i vårt resande, även om antalet bilresor måste bli färre, de körda sträckorna kortare och drivmedlen renare.”
  • ”Blandade, täta och levande städer med färre bilar” Om varför attraktiv stadskärna är viktigt även för klimatet: 1.Städer ska vara blandade, 2.Städer ska vara täta: nybyggnation ska ske i anslutning till befintlig bebyggelse, 3.Bilismen måste minskas: fler måste cykla, gå och åka kollektivt, 4.Stadskärnor ska vara levande med handel, aktiviteter och service.

Men jag ska utveckla lite ytterligare, utifrån de åsikter som många nu för fram i samband med den trafikdialog som Örebro kommun nu genomför (formuläret stängdes i helgen, men materialet finns kvar här):

  1. Klimatet kräver att färre kör bil, och att fler cyklar och åker buss. Men klimatet kräver också att vi inte kör bil onödigt långa sträckor; därför är det ett problem när bilarna tvingas köra onödiga omvägar på grund av stängda gator. Det finns självklart tillfällen då gator bör stängas för biltrafik, men man bör noggrant fundera igenom skälet (och konsekvenserna i förväg). Bilåkandet minskar nämligen inte tillräckligt mycket på grund av omvägarna – när man väl sitter bekvämt i bilen är en omväg acceptabel för de flesta (även om man kan klaga på det). Det mest effektiva sättet att minska mängden bilresor är därför att satsa mer på klimatsmarta (och utrymmessnåla) trafikslag: buss och cykel, vilket vi också satsar mest kraft och pengar på: Här kan du se kartan över föreslagna förändringar vad gäller cykelstråk. Här finns motsvarande för busstrafiken.
  2. Om det inte finns förbindelser mellan områden kommer inte service och annat att kunna skapas: trafikflöden är en förutsättning för både handel, restauranger och annat.
  3. Eftersom hälften av resorna i Örebro idag sker med bil löser man inga problem genom att låtsas som att bilarna inte finns. Man räddar inte stadskärnan genom att skapa nya gågator, och man löser inga trafikproblem genom att samla alla bilar till stora trafikleder.
  4. Eftersom de flesta bilar i Örebro har både start och mål i Örebro tätort (jo, vi vet det: vi kartlägger hur resmönstren ser ut), kan man också utgå från att en väldigt stor andel av dem som tar bilen egentligen skulle kunna välja något annat transportslag. Bussnätet är väl utbyggt i Örebro och cykelnätet ännu bättre. Likväl väljer alltför många att ta bilen.
  5. Det är väldigt sällan genomfartstrafiken som är problemet: den mesta trafiken i Örebro har start och mål i Örebro, och i de flesta områden så är det de som bor i området som både kör för fort och som skapar flöde av trafik. Med andra ord: en förändring måste börja med oss själva. Jag måste, precis som du, välja bort bilen oftare om vi ska minska bilåkandet i Örebro.
  6. Biltrafiken måste anpassas till gång- och cykeltrafik, men även till busstrafiken. Ett enkelt skäl handlar om trafiksäkerhet och människors liv: de flesta människor överlever om de blir påkörda av en bil i 30 km/tim, de flesta människor omkommer om de blir påkörda av en bil i 50 km/tim. Bland annat därför måste hastigheterna sänkas. Sänkt hastighet är också en förutsättning för att det ska fungera med ”silning” – för hög fart genom bostadsområden skapar självklart otrygghet.
  7. Silning är egentligen bara ett omdiskuterat ord för ett fullkomligt självklart påstående: att de flesta trivs bättre i städer som är byggda med en klassisk gatustruktur: hus står i kvarter och däremellan går gator som förbinder stadens delar. Och steg för steg får staden växa. Det var under de perioder i historien när denna planeringsprincip glömdes bort som vi både fick de mest enahanda villamattorna och de mest enahanda ”miljonprogramsområdena”. Trafikinfarkt och segregation är problemet, blandning och kvartersstruktur är receptet.
  8. Av principen om klassisk stadsplanering följer också ett rätt självklart konstaterande: min kvartersgata är någon annans väg till och från jobbet. Alternativet till den typen av stads- och trafikplanering är trafikleder och kringfartsleder. Och det är – som sagts ovan – inte ett sätt att lösa några trafikproblem (i alla fall inte i en stad som Örebro).

Men som sagt. Teori är enkelt, praktik är svårt. För samtidigt som många kan hålla med om ovanstående konstateranden så är det ytterst få som uppskattar mer trafik utanför sitt hus. Och därför är det självklart – och fullt förståeligt – att den mest omdiskuterade frågan i Örebros trafikdialog är förslaget om att öppna gator som idag är stängda för biltrafik. Att de stora förändringarna faktiskt handlar om nya cykel- och busstråk och att bilen ska få lämna plats åt cykel, buss och gång är inte lika handgripligt som förändringar som påverkar mitt kvarter. (Påminner: Här finns kartan över utbyggda cykelvägar. Här finns motsvarande för busstrafiken.)

Något om trafikmätningar (Här finns en trafikflödeskarta som visar den uppmätta trafiken på olika gator, från 2011): Visst kommer det att påverka de som bor i området om en gata som tidigare varit stängd öppnas även för biltrafik. Men samtidigt bör man ha proportionerna klara för sig. Medan vår kanske värsta trafikled, Rudbecksgatan, har 20 000-25 000 fordon per dygn är det få gator i stadsdelarna som har mer än cirka 1500-2000 fordon/dygn, vilket är cirka hälften av trafikmängden på Kungsgatan från Rudbecksgatan till Nygatan (3 500 fordon per dygn). Siffror som låter enorma (tusentals fordon) blir ju nämligen inte fullt så enorma om man tänker på att de är fördelade på 14-24 timmar (mindre trafik på natten) vilket motsvarar 840 minuter. Om bilarna var jämnt fördelade över den tiden (vilket de självklart sällan är) så blir det 2-3 bilar per minut om dygnstrafiken är 2000 fordon/dygn.

Kommentarer

Öppenhet – en fråga om vilja

Lämna en kommentar

Alla tycker inte att det är bra om medborgare har insyn i beslut som fattas, att de engagerar sig, har åsikter, påverkar och är med och tar ansvar. Men de allra flesta tycker det: de flesta tycker – i princip – att det är bra att många är med och har inflytande. Men det är inte samma sak som att det är så de agerar när de får chansen att vara med och besluta. Öppenhet och inflytande är en fråga om vilja och förutsätter att ansvariga politiker på allvar driver på. Om man inget gör, lär beslut fattas i alla fall – men utan att så många fått vara med och påverka.

Jag vågar påstå att den nya majoriteten i Örebro kommun (S, C, KD) gjort skillnad på detta område. Låt mig ta några små exempel (det finns större, men jag tar några näraliggande, aktuella under den gångna veckan):

  • När Örebro kommun ska bilda ett naturreservat i Kilsbergen efter att en privatperson skänkt marken så hör boende av sig och tycker att det föreslagna namnet (Ramshytteängarna) är fel, att naturreservatet borde heta Ramshytte Ängar. Då kan man ju välja att gå på det förslag som lagts; eller så frågar man donatorn om han håller med dem som hört av sig och när han säger att han tycker de har rätt så ändrar man beslutet.
  • Om man vet att många örebroare bryr sig om vad som händer i Norrcity så är det likväl ett val att ställa öppna frågor och våga släppa fram ett Utvecklingsprogram för diskussion – trots att majoritetens politiker inte har bestämt vad de tycker i alla frågor i programmet. Och när över 200 åsikter kommer in kan man välja – bör man välja – att ta vara på engagemanget och bjuda in till fortsatt process. Det fanns de som tyckte att man borde vänta med att skicka ut det tills alla valda politiker bestämt vad de tyckte. Det tyckte inte jag och övriga i majoriteten. Och nu, när svaren är inlämnade och sammanställda, så fortsätter diskussionen på na.se (och om ni undrar varför NA anger 85 svar, så gällde det webbenkäten – totalt kom fler svar in).
  • När Örebro går före i Sverige och skapar huvudcykelstråk så tror vi att det är ett sätt att öka cyklandet, men vi vill ju självklart ta vara på örebroarnas synpunkter. Så vi ber om hjälp med utvärderingen inför kommande satsningar på att förenkla för cyklisterna (NA skriver här). (Dessutom bildar vi ett Cykelråd, bestående av cykelintresserade, för att ännu bättre ta tillvara cyklisters erfarenheter.)

Det där är småsaker, men säger en del om hur vi faktiskt konsekvent frågar om metoder för hur allt mer ska kunna ske i dialog med örebroarna. Det handlar om ombyggnader av gator, vilka lösningar som ska väljas för att öka tryggheten på problematiska broar och mycket annat. Vi tror att Örebro blir bättre om vi lyssnar och tar var på många människors idéer och förslag, så vi kommer att fortsätta. Steg för steg kommer vi utveckla metoder för att diskutera stora och övergripande frågor, likväl som små detaljfrågor. Och steg för steg hoppas jag att detta leder till att fler örebroare engagerar sig och tar ansvar.

Kommentarer

Ett kommunalråd som återkopplar bättre

2 kommentarer

I fredags skrev jag om år 2011, om att jag lyckats träffa väldigt många människor som fått chansen att föra fram det de vill till mig (min ovetenskapliga beräkning visade på 1380 personer, exklusive alla kommunala möten), att jag varit rätt duktig (inte tillräcklig, återkommer till det) på att svara på mail från örebroare som hört av sig om olika frågor (åtminstone cirka 200 stycken, har inte räknat exakt)

Det där är viktigt för mig. Om jag inte lyckas med att göra politiken mer tillgänglig för örebroarna finns ingen poäng för mig med att fortsätta med politiska uppdrag. Jag vill att fler ska känna att de kan nå ansvariga politiker med synpunkter, idéer och förslag – och jag vill få del av andras åsikter. Alltså måste jag fundera en del på hur jag gör det där bättre.

Jag har en ”princip” om att inte tacka nej till möten om någon vill träffa mig. Tidigare har det handlat om att jag helt enkelt har ett förtroendeuppdrag och att folk har ”rätt” att träffa den de betalar skattepengar för. Men under året har jag ju insett alltmer att det helt enkelt inte går att veta i förväg vilka möten som är bra och vilka som inte är det. Det är tur att man bokar in möten lite på chans ibland, för ibland är det just de mötena som är mest givande.

Men en klar nackdel med de välpackade veckorna med möten från morgon till kväll är att jag inte  hinner följa upp annat. Till exempel hinner jag inte återkoppla tillräckligt bra. Låt mig ta ett exempel ur verkligheten…

Förra julen fick jag ett mail från en man i Rynninge. Han tog kontakt med mig efter att jag delat ut blad i brevlådorna där han bodde och han insåg att hans fråga (om ett långtorg i området, vem som skulle sköta det) låg på mitt ansvarsområde. Jag svarade honom direkt med vad jag tyckte i princip, och påpekade att jag inte visste något om just det här exemplet, men att jag skulle återkomma när jag visste mer. Jag mailade sedan tillbaka till  honom när jag fått mer information (det verkade lösa sig som han ville) och berättade om att det skulle ordnas ett möte i frågan (det var redan planerat av tjänstemännen).

Men jag har ingen aning om vad som hänt sedan dess. Jag har helt enkelt inte haft tid att gå igenom de där hundratals mailen som jag besvarat för att följa upp vad som hände senare. Det där är kanske ingen katastrof. Men det finns några skäl till att den där återkopplingen ändå är viktig:

  1. Det kan ju tänkas att den örebroare som hörde av sig och fick svar tycker att jag borde återkomma, och därför blir besviken när jag inte gör det.
  2. Det kan tänkas att personen som hörde av sig inte vågar höra av sig en gång till, att den tycker att den stör i onödan.
  3. Det är rätt troligt att den som en gång hört av sig till en ledande politiker berättar det för andra; alltså är det en viktig budbärare till andra örebroare om att man faktiskt kan få kontakt med ledande politiker.

Därför behöver jag förbättra min återkoppling. Hittills har min tillgänglighet i huvudsak byggt på följande delar, som inte är särskilt innovativa eller speciella:

  1. Jag svarar på mail (fast det kan dröja för länge ibland) och jag ringer tillbaka (så gott jag kan, telefontid är en bristvara).
  2. Jag bokar in möten med dem som hör av sig och vill träffa mig.
  3. Jag bloggar om större frågor så att folk kan bilda sig en uppfattning om hur jag resonerar.
  4. Jag berättar om mycket av det jag gör på dagarna i korta inlägg på Twitter och Facebook. Därmed kan den som vill följa aktuella frågor som diskuteras, och lämna synpunkter på dessa.
  5. Jag svarar på insändare så gott jag hinner (både då de riktas till mig och då de berör ”mitt” område).
  6. Dessutom deltar jag självklart i aktiviteter som Socialdemokraterna ordnar: möten, seminarier, dörrknackningar och annat.

Under 2012 tänkte jag dessutom:

  1. Skicka veckomail till dem som vill ha, där jag berättar om aktuella frågor och som gör det lättare för människor att höra av sig med frågor kring både detta och annat som de funderar på. Därmed kan mannen i Rynninge enkelt återkomma, och den som hört av sig om Skebäcksbron för ett halvår sedan får veta att något nu faktiskt hänt.
  2. En gång i veckan bokar jag in en tid i samband med lunch, fika eller liknande som jag informerar om i veckomailet. Då kan den som vill ansluta utan att det är så dramatiskt.
  3. Jag ska regelbundet dela ut blad som bjuder in folk att höra av sig.

Nu är jag tacksam för synpunkter på detta: andra förslag? finns bättre sätt? Att det kommer ta tid inser jag (det måste ordna sig, jag får skapa luckor i kalendern mer regelbundet). Jag inser också att det fortfarande återstår att i högre grad söka upp dem som inte hör av sig på egen hand (mycket av det är dock aktiviteter som Socialdemokraterna ordnar).