För tredje gången på lika många dagar så hamnar fokus på spelare som provocerar motståndarfansen. Först var det Adebayor som hånade Arsenal-fansen. Sedan ÖSKs Adriano som hånade Bajen-klacken (resten av laget fortsatte tydligen i omklädningsrummet – stiligt och vuxet…). Och ikväll gjorde MFFs Kuys tecken mot jugårdsklacken. Det finns stora skillnader mellan fallen, men en sak är gemensam: provokationer ursäktar inte våldsamheter eller inkastade föremål. En annan skillnad är att den domaren faktiskt varnade Adebayor. De svenska domarna gjorde ingenting. Av det senare kan man dra två slutsatser: att sportsligt uppförande uppenbarligen inte är lika viktigt för allsvenska domare. Och att det inte alltid är de värsta provokationerna som skapar problem.
Adebayor var, tillsammans med jugårdsklacken, värst. Och lika tydligt som det borde vara att spelare inte ska bidra till att starta ilska, frustration och annat som – i värsta fall – kan leda till oroligheter på läktare; lika tydligt måste det vara att svensk fotboll inte heller numera accepterar våldsamheter från publiken. Men att tro att jugården ska straffas för upploppet på Stockholms Stadion är givetvis naivt. Genom historien har endast ett lag straffats genom poängavdrag för vad publiken gjort. Ni vet att alla är jämlika. Och att några är mer jämlika än andra.