På väg till Princekonsert i Oslo är det omöjligt att hejda tankarna som letar sig till Utöya, till de döda i terrordåden och till alla anhöriga och överlevande. Prince skulle egentligen ha uppträtt på Oslospektrum lördag och söndag efter terrordåden, och självklart blev konserterna uppskjutna. Igår genomfördes den första, som enligt rapporterna blev en hejdundrande hyllning till kärlek och glädje. Och självklart blir en av de första anhalterna i Oslo att lägga blommor; vid AUFs/Arbeiderpartiets kontor och vid Domkyrkan, där ett blomsterberg samlats.
Och det leder mig tillbaka till frågan om vad som samlar oss i tider av kris. Närmare 200 000 människor samlades på Oslos gator efter terrorattackerna och Norge (och Sverige) har hittat nya skäl att samlas och lägga undan konflikter och motsättningar. Häromdagen bloggade jag om några frågor som inte lämnade mig: det handlade om kyrkans funktion i denna typ av kriser, det handlade om hur tyckare pekade ut muslimerna som ansvariga för dåden (helt utan skäl) och det handlade om att terrordåd riktas mot politiska motståndare.
Låt mig börja med kyrkans roll, även illustrerad av att det är utanför Domkyrkan som de verkligt stora rosbergen samlats. Söndagen efter terrorattacken hamnade jag framförSVTs sändning av NRKs gudstjänst i Domkyrkan i Oslo. Jag kunde knappt slita mig, trots att jag inte är ett dugg troende. Den här typen av kriser får många, liksom mig, att lockas till kyrkan.
Jag är inte troende, och precis som förmodligen de allra flesta unga socialdemokrater på lägret på Utöya, så misstror jag religion. En mycket stor del av mina ateistiska vänner och andra aktiva som är medlemmar eller sympatiserar med Humanisterna, tycker att vi har ett gemensamt ansvar att skapa icke-religiösa alternativ och att det offentliga samhället ska hålla sig neutralt till religion/icke religion. Och jag håller med i princip. Men när denna typ av vansinnesdåd och tragiska händelser inträffar undrar jag om det inte är både svårt och dumt att försöka undvika den samlingsplats som kyrkan erbjuder.
Kyrkans tidigare dominerande ställning kommer lyckligtvis aldrig tillbaka och det behov som många känner i stunder av gemensam kris och sorg kommer inte att omvandlas till vare sig fler medlemmar i kyrkan eller i ökat förtroende för kyrkan eller religionen. Men att tänka sig att offentliga och allmäna sorgestunder inte ska ske i kyrkan tror jag innebär att man går miste om något viktigt.
Någon annan institution med tydliga och vedertagna ritualer finns inte och jag tror att det i stunder av kris och sorg är just den typen av stabilitet och självklarhet som behövs. Jag inser att alla inte tycker att kyrkans ritualer är vare sig självklara eller tydliga men även en icke-kristen som besöker en kyrka i samband med till exempel en sorgestund till minne av offren på Utöya må tycka att det är obehagligt med den religiösa symboliken och innehållet men det är likväl en given konstant som är rätt lätt att förhålla sig till.
Om motsvarande ceremoni skulle skapas utanför kyrkan skulle inga delar vara självklara. Jag tror att det skulle försvaga ceremonins värde i en stund av gemensam sorg eller kris. I teorin är det självklart inte svårt att några personer sätter sig ner för att bestämma upplägget på en gemensam minnesstund för offren. Men vem skulle göra det i en sådan stund av kris? De allra flesta som skulle kunna ha den rollen, i form av ledare eller företrädare för samlande organisationer, har ju i det läget alldeles tillräckligt med att bearbetga sin sorg, att hjälpa andra genom krisen och att hantera effekterna av krisen. Skulle den norska regeringen avsätta en kommitte för att, två dagar efter attentaten, sätta ihop och kalla till en högtid?
Jag tror att det är i sådana här kriser som vi behöver gemensamma samlingsplatser som uppfattas som någorlunda konstanta av de allra flesta. Att kyrkan i vardagen har tappat sin roll som mittpunkten i människors tillvaro innebär inte att de tappat förmågan att samla i tider av gemensam kris och sorg.
Så även om jag skulle vilja se ett samhälle som inte företräder någon viss trosinriktning så tror jag att det skulle skada, snarare än att hjälpa, att förneka kyrkans rolll i dessa situationer.
Det leder vidare till frågan om samhällets värderingar, till frågan om samling och samförstånd. Till frågan om hur vi lever våra liv tillsammans.
Förr i tiden hade kyrkan den samlande rollen i samhället som helhet. Det var kyrkan som var konstanten, den samlande (och likriktande) kraften. Det var kyrkan som bestämde vilka normer, värderingar och handlingar som var okej och vilka som inte var det. Den tiden vill inte jag ha tillbaka (och sannolikt är det få som vill det). Men vad har ersatt kyrkans samlande roll?
Det där är ju ingen ny diskussion och på många sätt är det självklart inte möjligt att tänka sig en enda samlande kraft på det sätt som kyrkan en gång var. Människor är bättre utbildade, vi ifrågasätter (tack och lov) auktoriteter och vi förväntar oss att i högre grad få välja våra egna (och olika) livsvägar och livsval. Det är bara bra, och är det något som är verkligt viktigt att fortsätta kämpa för – om inte annat så för att minnas offren för terrordåden i Norge – så är det öppenhet, mångfald och alla människors rätt att definiera sig själva och sina liv. Att själva välja religion, livskamrat, bostadsort, yrke och så vidare. Ingen kamp kan vara större eller viktigare.
Men i ett öppet mångfaldssamhälle – som terroristen och hans anhängare är så rädda för – krävs också gemensamma värderingar. Den mest självklara – att ingen har rätt att ta någon annans liv – är självklar för de allra flesta och fungerar i dessa dagar som vattendelare för ”oss” och de få extremisterna som inte accepterar det.
För även om terroristen i Oslo och på Utöya agerade själv i dödandet så är han långt ifrån ensam. Han har anhängare och han har själv blivit ledd till den punkt där han är idag. Att han genomfört de dåd som många av hans sympatisörer bara pratar om gör honom ansvarig. Men ansvar kan delas av fler. Ola Larsmo skriver klokt på DN.se om hur ansvaret måste spridas på fler. Och Katrine Kielos skriver (som vanligt) klokt i Aftonbladet, om spöket som går genom Europa, om hur högerextremismen och hatet sprids och hur orimligt det är att avfärda den politiska diskussionen efter terrordåden i Norge och påstå att det inte handlar om politik.
Vad är det samlande i vardagen? Vem fungerar som en konstant och värderingsbärare i dagens sekulariserade samhälle? På vilket sätt bestämmer vi gemensamt vad som är rätt och fel i vårt vardagliga handlande? Det låter sig sägas att vi alla är med och formar den typen av gemensmma överenskommelser, men med tanke på det vansinne och den ondska som en enskild (eller möjligen några få personer) kan utsätta så många andra för så är det också lätt att konstatera att denna överenskommelse inte är tillräcklig.
Och jag tror att det dessutom hänger ihop med det mer vardagliga: Vad gör vi åt det anti-sociala beteende som plågar så många människor – i synnerhet i de områden som även plågas av andra problem som arbetslöshet, fattigdom, utanförskap eller sjukdom?
Jag läser just nu Tony Blairs memoarer och för någon vecka sedan läste jag hans beskrivning av arbetet mot anti-socialt beteende. Han beskrev en händelse som gjorde intryck på honom (och tydligen även på mig…). Tony Blair var på väg hem (detta var innan han blev känd) och passerade en man som stod och pissade på en väg mitt på gatan. Blair stannade och anmärkte på mannens beteende, varpå mannen tog fram en kniv och hotade.
Tony Blair förklarade känslan: att hotas är illa nog, men det innebär också en förnedring att tvingas välja att inte ingripa mot något som strider mot grundläggande uppfattningar om hur vi beter oss mot varandra. Det finns självklart inte en enda likhet mellan att pissa på en vägg och att mörda nära 100 människor med berått mod. Men det handlar om hur vi upprätthåller/återupprättar grundläggande uppfattningar om vad man gör mot människor som inte delar ens övertygelse. Eller överhuvudtaget: vad man gör mot andra människor. Punkt.
Och där tror jag att anti-socialt beteende har en gemensam nämnare med våldsdåd. Dels för att små brott ofta leder till stora brott. Men också, och framförallt, för att det handlar om att människor inte accepterar grundläggande överenskommelser i samhället. De överenskommelser som gör ett samhälle till ett samhälle.
Jag vet att det finns massor av problem och invändningar mot den politik som New Labour drev vad gäller anti-socialt beteende och insatser mot kriminalitet. Men jag är samtidigt helt säker på att Tony Blairs insats på detta område är avgörande. Han tog fajten med dem som anser att det är vänster att vara mjuk mot brottslighet, trots att brottsligheten i första hand drabbar dem som är hårdast utsatta i samhället. Och att väldigt många brott utförs av unga, och äldre, som genom brottsligheten helt hamnar utanför det samhälle vi vill bygga för alla.
Detta är viktiga skäl till varför vi ska ha en effektiv politik mot brottslighet, och jag tycker att vi behöver skapa en mer effektiv politik mot anti-socialt beteende.
Tiggeri är ett problem både för den som tigger och för dem som utsätts för tiggaren.
Knarkpåverkade och störande personer mår uppenbarligen inte bra och skrämmer dessutom bort oss från stadskärnorna och skapar otrygghet där vi bor.
Killar som gör däcksstarter och kör för fort där barn leker löper inte bara större risk att dö en tidigare död, de för oss bort från en stad som är tillgänglig för alla och skapar avskilda områden för dem som har råd.
Men att motarbeta anti-socialt beteende handlar – självklart – inte om kepsförbud, att förbjuda tatueringar, att hålla upp dörren eller att säga Ni till äldre människor. Att extremhögerns dröm om gångna tider inte löser problemen är lika självklart.
Det var inte bättre förr; varje tid har sin uppsättning med uppfattningar om vad som är okej och vad som inte är det. Om rätt och fel. Om ont och gott. Det handlar om grundläggande respekt.
Man stjäl inte någon annans cykel.
Man förpestar inte någon annans bostadsområde genom att pissa på deras port.
Man klottrar inte på vare sig någon annans hus eller på våra gemensamma bussar eller byggnader.
Det handlar om respekt, och det är i första hand vänsterrörelserna som borde driva på i dessa frågor. För det är alltid de som har det svårast som drabbast hårdast. De rika köper sig fria från stadens problem, bygger områden långt ifrån socala problem och slipper tiggarna genom att köra lite snabbare med sin stora bil.
Enskilda människors ondska hindras inte av socialt kitt, sammanhållning eller mellanmänskliga överenskommelser. Men just för att ondskan och hatet är så starkt måste vi andra vara ännu tydligare. Och det är ju därför den unga AUFarens (Stine Renate Håheim) citat nu sprids som en löpeld: när hon sa att ”om en enda människa kan åstadkomma så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans” så är det inte bara ett konstaterande. Inte heller bara en uppmaning till att ta ställning. Det är den grundläggande analysen. Att riva ner, att skapa hat och att så ondska är ganska lätt. Att bygga upp, att skapa sammanhållning och kärlek kräver många människor.
Därför är det så glädjande när nu många människor väljer att gå med i politiska partier, för att visa terroristen att han hade fel. Att vi vägrar ge upp. Att vi är fler än han och hans medhatare. Som Peter Ekström skriver på kulturdelen.com: ”Jag har bestämt mig för att på ett tydligt sätt ingå i det politiska systemet. Därför har jag ansökt om medlemskap hos Socialdemokraterna. Det betyder inte att jag tänker ställa upp i något val eller att jag håller med sossarna i varje fråga. Jag tänker inte bli valboskap, men jag känner att det är viktigt att ta ansvar för den parlamentariska demokratin. Ett medlemskap i ett politiskt parti är en rimlig konsekvens av detta. Socialist och demokrat har jag varit länge. Eller kulturmarxist som den norske terroristen kallar det. Och jag har stått på olika extremhögergruppers ”dödslistor”.
Jag tycker att du också kan överväga att gå med i det parti som ligger närmast dig. För mig är det trots allt Socialdemokraterna.”
För mig är det konkreta svaret att bli ännu mer aktiv inom Socialdemokratin för det öppna samhället med respekt, kärlek och mångfald. Men diskussionen om hur vi skapar samlande värderingar i samhället löser vi inte på ett månadsmöte i en s-förening. Det kräver många fler deltagare, många fler möten. Många fler som tar ansvar och agerar.
På politiska vet jag nog ingen vackrare formulering om detta än Labours portalparagraf (clause 4): ”The Labour Party is a democratic socialist party. It believes that by the strength of our common endeavour we achieve more than we achieve alone, so as to create for each of us the means to realise our true potential and for all of us a community in which power, wealth and opportunity are in the hands of the many and not the few, where the rights we enjoy reflect the duties we owe, and where we live together, freely, in a spirit of solidarity, tolerance and respect.”