Etikettarkiv: Astudillo

Varsågod, valberedningen: här är ert lag

[REV] Processen med att välja en ny partiledare för Socialdemokraterna lär inte bli mycket mer öppen än så här; om inte annat för att stadgarna säger hur det ska gå till (ungefär som nu). Det är trist, men inte mycket att göra åt.

Därför förstår jag att valberedningen inte heller kan reagera på mitt förslag nedan (men andra har ju redan gjort det, bara minuter efter publiceringen, och därmed blev jag uppmärksammad på att jag glömt Ulrica Messing). Men för att få det här överstökat så att vi kan prata politik och vinna val (och ändra stadgarna så att nästa partiledarval kan bli lite mer av ett öppet val) så tänkte jag hjälpa valberedningen på vägen. Här är mitt förslag till nytt lag:

Mikael Damberg: Partiledare och statsministerkandidat (om inte Margot Wallström ställer upp som statsministerkandidat före 2014, för då kan jag tänka mig att vi ska frångå principen om att ordföranden är statsministerkandidat)

Eva Nordmark: vice partiordförande (finns inte någon sådan titel idag, men behöver skapas) med ansvar för kommun- och landstingspolitik samt att utveckla partiets politik (med hjälp av Ardalan Shekarabi med ansvar för omvärldsbevakning och Anna Johansson, ansvar för att partiets studier och diskussioner pågår.

Ulrica Messing: andre vice partiordförande (finns inte heller, men behöver också skapas), med ansvar för att partiets jobb- och näringspolitik utvecklas

Leif Pagrotsky: ekonomisk-politisk talesperson

Ibrahim Baylan: partisekreterare

Ylva Johansson: riksdagsgruppens ordförande och ansvarig för att samla talespersoner i riksdagen på olika politikområden (som inte nödvändigtvis är utskottsledare men har ett samlat övergripande ansvar för partiets rikspolitik inom sitt område):
Luciano Astudillo
(jobb, näringspolitik),
Lena Sommestad
(forskning/utbildning),
Matilda Ernkrans
(miljö/klimat/infrastruktur),
Veronica Palm
(trygghetssystem: socialförsäkringar, a-kassa mm),
Kent Härstedt
(utrikes),
Sven-Erik Österberg (inrikes: regioner, rättsväsende, myndigheter mm)

Med tanke på att jag kastade ihop det här på en kvart (jo, jag har tänkt på namnen längre än så), mellan pannkaksgräddning och städning, så inser jag att jag säkert missat massor med kloka personer, viktiga utskott och att det finns hundratals andra invändningar. Men valberedningen har ju haft jättemycket mer tid, och kan därför säkert presentera ett bättre förslag!

PS En invändning är jag medveten om: Luciano Astudillo och Lena Sommestad är inte riksdagsledamöter. Men de är båda förste ersättare så jag utgår från att det går att fixa till.

PS2 Det finns massor av bubblare som borde vara med på listan ovan. En av dem är Stefan Lövén (ordförande för IF Metall) men jag utgår från att han gör mer nytta som LO-ordförande.

En osannolik riddare i skinande rustning (eller: På vilken fråga är Pär Nuder svaret?)

Om två månader ska Socialdemokraterna välja en ny partiledare. Fast det är ju det formella, rent praktiskt kommer det vara klart lååångt tidigare. Och det är därför som kampanjen för Pär Nuder nu trappats upp. Tanken är självklart att det ska framstå som om Nuder är den riddare i skinande rustning som kommer inridande på sin vackra vita springare när alla andra kandidater dömts ut eller avfärdats. Det kan finnas en eller annan invändning mot själva riddar-liknelsen, men annars är det nog ungefär så där kampanjplanen ser ut.

Om Pär Nuder kan fås att framstå som en stark kandidat kommer andra kandidater att backa, ledande företrädare kommer att bli försiktiga i att föra fram sina alternativa kandidater (för vem vill bli känd som förlorarens vän/vinnarens fiende?) och i slutändan finns bara en kandidat.

Så låt oss då repetera några tunga siffror ur vallokalsundersökningen:

  • andel S-röster bland fast anställda väljare: 23 procent
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller den svenska ekonomin: 32% (med 57% för högern)
  • andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller skatterna: 37 % (54% för högern)

Och då är det väl relevant att ställa sig frågan: om Socialdemokratin nu fick betyget underkänt vad gäller ekonomin, skatterna och jobben; varför ska vi då välja den person som mer än någon annan format just vår nuvarande politik för ekonomin, skatterna och jobben?

Nu vet jag att någon säger: ”Östros, Österberg, Sahlin och några till är ansvariga för s-politiken”. Och självklart är både de och vi andra som var på partikongressen 2009 ansvariga för politiken. Men i sak har inte mycket förändrats i socialdemokratisk politik sedan regeringen Perssons ödesdigra misstag att bygga en strategi på att ”jobben kommer, lita på oss, business as usual”. Vem som var finansminister och Göran Perssons närmaste strateg då? Gissa en gång.

Är det en sak som är tydlig när det gäller socialdemokratisk förnyelse så är det nämligen att vi varit rätt dåliga på att förnya oss när vi varit i opposition. Det är när vi haft regeringsmakten som vi lyckats bäst med att anpassa vår politik till nya villkor i samhället. Sist vi var i regeringsställning gick det där bra till en början. Det var grönt folkhem, välfärdssatsningar och nytänk på viktiga områden. Men sedan glömde vi bort att ”stolt men inte nöjd” inte bara var ord utan måste verka trovärdigt och ärligt för väljarna. Vi trodde att vår regeringsduglighet skulle räcka, trots att just regeringsdugligheten fått sig allvarliga törnar i samband med bland annat tsunamin. Och svenskarna uppfattade inte att vi hade någon idé om var framtidens jobb skulle komma. Någon som känner igen den kritiken? I valrörelsen 2006 uppfattade jag ett konkret svar om hur jobb skapas: mer pengar till forskning. Det är självklart klokt, men få väljare uppfattar det som tillräckligt.

Nu är vi så illa tvungna att förändras och förnyas, trots att vi är i opposition, annars lär vi inte återkomma i regeringsställning på väldigt länge. Därför vore det kanske inte det smartaste draget att välja en tänkbar statsministerkandidat om denne samtidigt är en ganska otänkbar ledare för en förnyad socialdemokrati som mobiliserar tusentals människor i samtalskampanjen inför nästa val. Kort sagt: en statsministerkandidat är bara meningsfull om hon/han samtidigt är en tänkbar valvinnare.

Det finns många goda kandidater till partiledarposten. Mina favoriter: Margot Wallström (man kan väl drömma och vädja?), Mikael Damberg, Eva Nordmark (SKTFs ordförande), Luciano Astudillo och Ulrica Messing. Samtliga har förutsättningar att leda en förnyelse av vår politik utifrån en stabil ideologisk grund. Samtliga är duktiga kommunikatörer som pratar så att man förstår. Samtliga representerar något nytt för väljarna (jo, till och med Margot – konstigt nog med tanke på hennes erfarenhet).

För mig är Pär Nuder, precis som en del andra namn som förs fram, en representant för det som var otroligt framgångsrikt, men misslyckades när den pågående förnyelsen kom av sig. Det gör inte Pär Nuder till någon dålig kandidat till tunga uppdrag; tvärtom är han – i sina bästa stunder – en lysande strateg. Men, som någon sa, Per Schlingmann är också en lysande strateg, men han är inte moderaternas ledare eller valvinnare.

Nu har jag för övrigt samlat mig för en följetong om Socialdemokratisk förnyelse. Socialdemokratins framtid handlar ju nämligen både om person och politik. Imorgon inleder jag det rafflande följetongsbloggandet under den synnerligen lockande rubriken ”Manifest från en sjuksäng”… 😉