Jag aldrig fått så många kommentarer på ett blogginlägg förut, som när jag i fredags ”talade ut” om min syn på partiledarfrågan. Här på bloggen blev det totalt över 30 kommentarer, på Facebook cirka 80 kommentarer. Först några ord om det som hände sedan:

Jag tycker att Håkan Juholt fattade ett modigt och klokt beslut och jag tycker att verkställande utskottet (och särskilt Carin Jämtin) har hanterat frågan bra och klokt. Håkan Juholt var aldrig min partiledarkandidat, men jag blev inte glad för att han avgick. Jag blev lättad, eftersom fortsatt turbulens hade orsakat Socialdemokratin än större skada, men jag blev inte glad. För personen Håkan Juholt är det självklart otroligt tungt, och jag tror (hoppas) alla känner med honom. För Socialdemokraterna är det också sorgligt, och vår kris är inte på något sätt över nu. Tvärtom måste vi förnya både politik och organisation (det skrev jag om i NA igår, läs här). Jag tänker inte fördjupa mig ytterligare i partiledarfrågan nu, men en del av inläggen (särskilt de som skrevs på Facebook) ger anledning att påminna om några saker jag skrev för någon vecka sedan:

”tänk vad skönt det vore om socialdemokrater faktiskt kunde prata om vad som borde göras, istället för att diskutera om vem som får ha en eller annan åsikt och huruvida man i så fall får säga den offentligt. Men det är väl en from förhoppning, antar jag.”

Jag hoppas att kommande diskussion om partiledarkandidater, om Socialdemokratins politiska vägval och om organisatoriska utmaningar kan bli schysst, öppen och fri från påhopp och etikettklistrande.

De flesta kommentarer var stödjande, uppmuntrande och positiva (det kändes så, jag har inte räknat). Jag vill särskilt tacka för de inläggen, men även för alla andra konstruktiva och schyssta inlägg, oavsett om ni höll med eller inte. Inte lika mycket tack, dock, till er som vare sig var konstruktiva eller schyssta. Tänker inte ägna så mycket kraft åt de senare, klipper in några exempel längst ner i detta inlägg.

Jag vill dock gärna lämna några kommentarer och svara några av dem som jag inte håller med och som uttryckte sig konstruktivt och schysst. Jag gör det inte i kommentarsfältet utan i det här inlägget, eftersom det är enklare:

Flera påpekar (mest på Facebook) att partiets problem är större än partiledarfrågan. Det är givetvis helt sant, och det har jag gång efter gång också skrivit om. Men partiledarfrågan är inte oviktig – vem som företräder ett parti är viktigt för förtroendet för det partiet, det gäller särskilt om partiledaren är statsministerkandidat.

Owe Nordström skrev: ”Valberedningen kunde ju inte enas om varken Sven-Erik Österberg eller Mikael Damberg utan enigheten kom kring Håkan Juholt. Att det finns en besvikelse hos ”högerfalangen” inom S efter Mona Sahlins sorti är ju ingen hemlighet.”

– Jag tycker att du har fel där, Owe. För det första fanns ingen enighet ring Juholt, läs beskrivningarna om processen: det handlade minst lika mycket om en snabb och väldigt hemlig process som inte en enda medlem hade chans att reagera på. Sanningen är ju att vare sig distriktsordföringar eller andra hade en chans att ha en åsikt. För det andra finns ingen ”högerfalang”, det finns dock olika uppfattningar i olika frågor. Det som utpekas som ”högeråsikter” av somliga delas faktiskt av både Håkan Juholt, Tommy Waidelich och andra i ledningen. Flera av de förändringar som jag (och Mona Sahlin och många andra) efterfrågat har ju genomförts under Juholts ledning. Kritiken mot partiledaren handlade alltså inte om politiska åsikter.

Stina skriver: ”Men de enda som kan rikta fokus tillbaka på politiken är Socialdemokraterna. De har haft lång tid på sig att göra detta, men gör det inte. Är detta Juholts fel? Är en person ensam ansvarig för ett helt partis förfall? Det är att göra det oerhört enkelt för sig.”

– Jag tycker att vi riktat fokus på politiken, både nationellt och lokalt. Men det hjälper ju inte när människor pratar om andra saker när det gäller vårt parti. Vi genomför vårt valprogram i rasande takt i Örebro, likväl handlar en stor del av de kommentarer man fått om partiledarfrågan.

Daniel Möller skriver: ”Jag är visserligen inte så aktiv som jag en gång var, och kanske därmed oinsatt, naiv och dum, men jag ser ett tredje alternativ – att vi respekterar kongressbeslutet och sluter upp bakom vår partiledare. Vi kommer ju aldrig att hitta en kandidat som alla medlemmar känner är den bästa, men alternativet kan väl aldrig vara att vi därmed alltid ska kriga mot varandra internt? Det känns som om lekstugan från SSU under mina sista aktiva år har spridit sig till partiet.”

– Jag tycker inte vare sig du eller din invändning är vare sig oinsatt, naiv eller dum. Men jag tror att den punkten sedan länge var passerad: förtroendet var lågt såväl bland väljare som bland partimedlemmar, såväl bland s-sympatisörer som ledande förtroendevalda socialdemokrater. I det läget får man ställa sig frågan om hur man vänder den utvecklingen. Jag tycker Håkan Juholt gjorde det enda rätta.

Thomas Holst skriver (på Facebook): ”Problem av intern karaktär skall lösas internt. Den här så kallade öppna debatten är kontraproduktiv i politisk mening.”

– Jag förstår faktiskt ärligt inte hur en diskussion ska kunna hållas ”internt” i ett parti med några hundra tusen medlemmar, några miljoner sympatisörer och cirka 3 miljoner möjliga väljare. Jag tycker att resonemang om att problem ska lösas internt är omöjligt i dagens samhälle, omöjligt att få acceptans för av väljare, sympatisörer och medlemmar. Och inte heller önskvärt.

Anders Onerup skriver (på Facebook): ”En intressant kamp mellan Stockholmssossar, som väl knappast kan ses som sossar ideologiskt, och resten av landsorten som valde honom på kongress.”

– Nu valdes Juholt för det första av en enig kongress, för det andra hade han ju mycket tydligt stöd både från Stockholm, Göteborg och Malmö – vilket väl rimligen är storstäder. Att avfärda socialdemokrater som icke-sossar beroende på var i landet de bor ställer jag aldrig upp på.

Sedan har vi ett antal kommentarer med en, enligt mig, felaktig syn på demokrati. De (några exempel nedan) argumenterar för att jag inte respekterar den demokratiska processen, att jag ska vara tyst eftersom kongressen eller VUt eller någon annan har en annan uppfattning. Det är rätt långt ifrån min syn på demokrati: demokrati förutsätter debatt och att olika åsikter bryts. Ideologier som inte tål att någon säger emot dem kallas något helt annat: det är hur som helst inte socialdemokratisk ideologi. Ett parti som inte orkar med kritik och olika åsikter kommer aldrig locka vare sig många medlemmar eller väljare. Synsättet liknar mer så kallad ”demokratisk centralism”: att man bara får debattera tills beslut är fattat och att man sedan ska hålla tyst. Jag delar inte den synen. Några exempel:

Sven-Eric skriver: ”Som jag ser det finns det bara en sak att göra och det är att du, Björn Sundin, omedelbart lämnar din post. Beter man sig som du gör har man ingen rätt att företräda partiet. Sker inte det bör partiet överväga att utesluta dig. Det här är inget annat än rent förräderi och en hjälp till motståndarna!”

Monica skriver: ”Jag tror på demokrati och anser att du, medvetet (?) med många fler inte respekterar den demokratiska processen inom partiet och för egen vinning skull (högerfalang?), inte för partiets bästa anslutit dig till det mediala drevet.”

Bertil E skriver: ”Alla föreningsvana vet vad som gäller en vald ledning är en vald ledning, så länge man inte valt en ny. Det gäller även bolag, där alla ställer upp lojalt för styrelsens kolektiva beslut. Om inte väljer man en ny styrelse. I demokratisammanhang brukar det kalla kallas det representativ demokrati. Men det tyck finna åldersgrupper, även inom socialdemokratin som tycker sig stå över den valda och representativa demokratin. Björn Sundin tycks tillhöra denna elitistiska grupp, som ser sig stående över den representativa demokratins principer. Denna typ av människor och politiker finns och fanns det gott om i olika vänstersekteristiska inriktningar, som förökade sig genom delning och utbrytningar. Mitt enda råd till dessa personer inom SAP är att bilda ett eget parti. Där kan ni efterhand bilda ytterligare sekter, utan att behöva respektera partikongresser eller den representativa demokratins principer.”

ljuset i tunneln skriver: ”Kamma dig !!!!! Håkan är partiledare, utsedd av en ening kongress. Om inte det passar, bör du antingen tiga, eller lämna partiet. Det måste bli slut på krypskyttet. (S) är ett demokratiskt parti, där vi respekterar kongressbeslut.”

Marcus skriver: ”Ja du Björn Sundin. Om det nu är så att du saknar förtroende för din ledare, men VU inte gör det. Då finns väl inte mycket annat att göra än att lämna den skuta du anser vara på väg att sjunka? För inte menar du väl på allvar att du kan håva in dina 50k+ i månaden representerandes något du inte tror på? Det vore ju inget annat än… gnidet!”

mirko skriver: ”Kul att du som förtroendevald delar din åsikt publikt dock hade jag önskat att sådana som du kunde få det förtroendet indraget eftersom ni försöker förbigå det som en kongress har enats om. Jag hoppas innerligen att det finns folk inom din valkrets som inser hur du har betett dig och förklarar för dig att du inte är välkommen inom föreningen. Du kanske skulle överväga själv din politiska framtid ocu dina värderingar.”

Jan-Åke Sallermo (på Facebook): ”Om du sköter ditt så sköter socialdemokratiska partiets VU sitt. Det är demokrati och demokratins gång. Det borde du veta men tydligen gör du inte det.”

Och när Sallermo fick mothugg från örebroaren Göran Morfelt (som inte är partiaktiv) följde han upp med: ”Så du Göran Morfelt, litar mer på den hysteriska pressen än på patrtiets Verkställande utskott?? Då är nog din slutsats att rösta på något annat parti rätt.” Jag skrev dock till Morfelt och förklarade att han var välkommen i alla fall – vi kräver inte tystnad av vare sig väljare eller medlemmar.

Några av de där senare inläggen skulle väl möjligen kunna platsa rätt bra i kategorin ”inlägg som inte är vare sig konstruktiva eller schyssta”… För övrigt är min lojalitet hos örebroarna (som betalar min lön) och hos Socialdemokraterna i Örebro som gett mig sitt förtroende, inte hos Partistyrelse/partiledare eller någon annan nivå i partiet.

 

Och sedan har vi några exempel på inlägg som jag inte tänker tacka så mycket för…:

Anders Hedlund skriver: ”Nu får du väl sluta. Ska du ta över stafettpinnen från domn andra högersossarna som spytt galla över Håkan Juholt??? Håll käften och hjälp till att ge Håkan dom förutsättningar han behöver för att ge Reinfeldt en ordentlig match. HUR ska Håkan kunna ro den här båten i hamn, när det hela tiden finns dom som öooet och offentligt går ut och sparkar undan årorna??? Jägg av och fjanta dej. Res dej upp OM du är en STOLT sosse och hjälp till med att sprida det socialdemokratiska partiets värderingar och ideologi. Faaan för sådan a som du. Jävla höger sossar.”

Jan-Åke Sallermo skriver (på Facebook): ”Sådär Björn Sundin. Verkställande utskottet som står närmast alla problem stödjer alltså Håkan Juholt. Det gör inte du. Du har offentligt krävt hans avgång och du har till synes helt fel. Vad blir din slutsats av detta? Är det inte hög tid att du.. hoppar av här, skaffar dig ett vanligt jobb och eventuellt röstar på ett annat part?” (Som dock fick omedelbart svar på tal från Kalle Selander: ”Jan-Åke, Björn Sundin och socialdemokraterna i Örebro län har utnyttjat sin demokratiska rätt och skyldighet att ta ställning i den här frågan. Nu vet vi. Ett modigt ställningstagande! Och vad har Björn fel i? Att han inte tycker som VU? Och för detta ska han hoppa av? Jag tror att du missuppfattat det här en smula. Björn är vald av oss örebroare att sköta Örebro kommun. Det gör han bra. Att han dessutom tar ett ansvar på riksplanet är en bonus.”)

Anledningen till att jag klipper in dessa här är för att illustrera nivån i debatten. Det är den där typen av angrepp och påhopp som gör att jag då och då funderar över om det är värt att engagera sig i samhällsdebatten och ta ledande förtroendeuppdrag. Än så länge har jag konstaterat att det är värt det – den där typen av inlägg är ändå i minoritet.