På nyårsafton skrev folkpartisten Lars-Eric Gustafson en insändare i NA där han anklagade mig för ”uppläxning av medborgare”. Det var lite synd att inte Gustafson brydde sig mer om den grundläggande debatten: hur kan vi få en mer sansad debatt som inte skrämmer bort ”vanligt folk” från att ta politiska uppdrag? Hur kan vi undvika att få en politik som helt domineras av heltidspolitikerproffs? Han tyckte det var viktigare att göra partipolitisk pajkastning av det hela.

Mitt syfte har nämligen inte varit att ”vinna debatten” (som Gustafson tror) utan att väcka frågor som jag tror är viktiga att diskutera: I min insändare skrev jag: ”I exempelvis Frankrike kommer en stor del av toppolitikerna från samma elitskolor och lever hela sina liv i politiken – helt skilda från ”vanligt folk”. Är det så vi vill ha det? Jag frågar inte ”Emo”, jag frågar er andra som läser detta: Vad tycker ni?”

Gustafson menar dessutom att Tybblebron är ett socialdemokratiskt misslyckande. Att folkpartiet var ett av de partier som stod bakom byggandet av bron i Tybble bryr sig inte folkpartisten Gustafson om. Han har nämligen två likheter med de anonyma insändarskribenter som hånar och hetsar mot politiker:
1/ han är inte intresserad av fakta
2/ han tycker att politiker ska acceptera hån och hat

Låt oss börja med fakta: Man må tycka vad man vill om träbron i Tybble men den byggdes efter krav från föräldrar i området som var oroliga för sina barn. Om detta var alla partier (utom miljöpartiet) överens om när det begav sig – alltså även Gustafsons folkpartistiska kamrater. Men det brydde sig inte Gustafson om att ta reda på, och detta är inte något nytt i Gustafsons fall. Han är nämligen sällan intresserad av fakta.

Låt mig ta några andra exempel:
1. Gustafsson är folkpartist och sitter i Kultur- och medborgarnämnden men har ingen koll på vad vi använder skattepengarna till. Han visste till exempel inte att vi ger nära en miljon (av totalt cirka 140 miljoners budget) i bidrag till Teater Martin Mutter.
2. Gustafson pekade i somras ut de engagerade ungdomar som ordnade festivalen ”Grönt är skönt” som brottslingar (”i strid med lagar och förordningar”) som försökte ”kringå reglerna”. Fakta var att de helt och hållet följde de anvisningar som de fått.
3. Gustafson hävdar att det är ”redan etablerade problemungdomar” som målar graffiti trots att han – om han lyssnat på nämndens sammanträden – borde varit medveten om att det enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är precis tvärtom: alla typer av unga söker sig till graffitikulturen. Att han sedan inte vet vad graffiti är, är en helt annan sak (han tror exempelvis att all graffiti måste göras med sprayburk).

Förtroendevalda politiker kan inte ha koll på allting. Men om man skriver en insändare eller debattartikel bör man – tycker jag – låta bli att sprida felaktigheter och försöka ta reda på fakta om det man ska debattera. Det gör aldrig Lars-Eric Gustafson.

Man kan tycka att det är hårt att kalla insändarskribenten ”Emo” för ”dyngspridare”. I en insändare i NA (den som Gustafson angrep) skrev jag: ”Några enstaka dyngspridare, som ”Emo”, kan avskräcka många från att ta politiska uppdrag. Därför är denna debatt viktig.” Gustafson tyckte alltså inte att denna debatt var viktig. Och eftersom han inte reagerade mot ”Emos” påhopp så antar jag att han tyckte att följande hån var okej:
– ”Emo” skrev om mig att man kan ”begära mer av en förtroendevald än denna brist på balans och förnuft”.
– ”Emo” skrev att politiker bör få ta emot mycket skit – i ”direkt proportion till den skit man levererar i form av huvudlösa beslut”
– ”Emo” skrev att jag har ”läst men ej förstått”.

Jag sköter mina politiska uppdrag vid sidan om mitt vanliga arbete. Jag försöker alltid hinna med att besvara och svara på frågor från örebroare som undrar eller tycker till. Politiker som Gustafson tar tid från detta. Dessutom avskräcker Gustafson andra från politiska uppdrag och spär på påståenden om att politiker inte vet vad de pratar om.