Ikväll höll Socialdemokraterna i Örebro sitt representantskap (högsta beslutande organ för Socialdemokraterna i Örebro kommun). Jag passade då på att ställa en så kallad ”enkel fråga”, som kanske inte var fullt så enkel att besvara: ”Diskuterar riksdagsledamöterna var gränsen ska gå för statens möjligheter att övervaka medborgarnas privatliv?”

Riksdagsledamoten Ameer Sachet svarade nöjde sig lyckligtvis inte med att bara ge det korta svaret: ”ja”… han utvecklade också hur diskussionerna gått i den socialdemokratiska riksdagsgruppen som i förra veckan hade bjudit in justitieminister Thomas Bodström för att diskutera frågan. Ameer medgav att det visst finns svåra avvägningar – man måste väga behovet av insatser mot grov brottslighet mot grundläggande rättigheter (exempelvis integriteten).

När jag sedan fick ordet argumenterade jag för min oro och jag blev faktiskt förvånad över de positiva reaktionerna på mitt inlägg. När jag pratade var det många som nickade ihärdigt, jag fick en spontan applåd (inte så vanligt) och flera kom fram efter mötet och tyckte att det var bra att jag lyfte denna fråga. Efteråt började jag fundera på om det kanske kan vara så att riksdagsledamöterna och justitieministern missbedömt opinionen? Särskilt den inom det socialdemokratiska partiet.

Jag sa ungefär så här:
1. Det finns beslut och diskussioner i politiken vars konsekvenser får återverkningar lång tid framöver: det är sådana som man kan tro att barn och barnbarn kommer att fråga en om i framtiden. De inskränkningar som görs i den personliga integriteten är sådana. De får återverkningar för låååång tid framöver. Därför måste vi diskutera dessa ordentligt.
2. Sverige har snart ”tätpositionen” i den demokratiska världen när det gäller inskränkningarna i människors integritet – det vi tidgare skrattat åt när USA genomfört (övervaka om människor lånar ”misstänkta” böcker, utbredd kameraövervakning, fritt fram för hemlig avlyssning om det är för ett ”viktigt syfte” och mycket annat) har vi snart här också. Men diskuterar vi det tillräckligt?
3. Listan på inskränkningar är lång. Bara under 2005 beslutades om följande: Överskottsinformation vid avlyssning får användas av polisen (som avgör vad som är relevant), utländsk polis får avlyssna svenska medborgare, misstanke om brott ska inte vara ett krav för hemlig kameraövervakning, telefonavlyssning och teleövervakning. Postkontroll och husrannsakan ska tillåtas innan brott begåtts, buggning tillåts vid misstanke om brott som ger minst fyra års fängelse, till exempel mord och terrorbrott, Säpo får ta del av sjukvårdsjournaler vid hot mot offentliga personer och så vidare (listan lånad från Aftonbladets artikel härom dagen).
4. Även om en del tröstar sig med den fåfänga förhoppningen ”den som inte gjort något fel har inget att vara rädd för” så får detta allvarliga konsekvenser för alla. Följderna för vården är ett tydligt exempel: a/ fler avsäger sig från att bli registrerade i PKU-registret (där DNA sparas för medicinsk forskning) vilket på sikt riskerar att försvåra den medicinska forskningen eftersom en grund för registret är att ett tvärsnitt av befolkningen finns lagrad, b/ att polisen får granska journaler liksom avlyssna ”läkarmottagningar” (hur man nu ska definiera detta begrepp) kan innebära att exempelvis psykiskt sjuka låter bli att söka vård – det är ju inte helt ovanligt att psykiskt sjuka tror sig vara övervakade (vilket i och för sig kan vara korrekt framöver…) och om rädslan för att läkaren är buggad drar sig nog fler för att söka vård (det kan ju vara läkaren som är terroristmisstänkt, Bodström är ju extra rädd för utländskt utbildade läkare…).
5. Och vem ska definiera vad som är ”misstänkt”? Jag har själv begått brott när jag betalat pengar till Ahmed Yusuf trots att det är förbjudet. Ahmed Yusuf har pekats ut som terrorist av USA och eftersom Sverige lydigt följer efter så har vi fryst alla hans tillgångar och gjort det till ett brott att ge honom pengar. Detta bryr sig nu lyckligtvis inte alla om och jag är en av dem som tidigare gett honom pengar (jag är i gott sällskap, där finns bland annat de före detta s-ministrarna Kjell-Olof Feldt och Bengt Göransson). Men tänk om det skulle räcka för att polisen ska misstänka mig för att stödja terrorism? Då skulle de ha rätt att övervaka mig. Känner alla sig trygga med att det inte kan hända om några år?

Det kanske helt enkelt är dags att starta en folkrörelse mot hoten mot integriteten? stoppa-storebror.se finns redan, men kanske är det ett sossenätverk som behövs för att Bodström m fl ska förstå att de inte har hela partiet med sig: www.sossarmotstorebror.se kanske…?