Idag publicerade NA min krönika, denna gång om ledarskap – att jag inte tror att ledarskap går ut på att mäta och räkna (vilket jag skrivit om tidigare på bloggen). Här är hela krönikan.

Krönikan utgår från samtalen med personal på Älvtomta Hemvård, som jag skrev om i fredags. Men frågan är större än så: det handlar inte bara om att siffrorna inte säger något om de personer som inför semestern fick en klump av oro i magen. Det handlar inte bara om korkade trafikljus i styrmodellen. Det handlar om hur man tror att man leder en verksamhet.

 För ärligt: Är det någon som tror att undersköterskan, arbetsterapeuten eller sjuksköterskan läser igenom 110 ”riktvärden” och försöker översätta det till sin egen verksamhet? Är det någon som tror att diskussioner om huruvida det är rätt färg på plupparna i årsredovisningen för verksamheten framåt?

Ett av de tydligaste exemplen bloggade jag om för länge sedan. Så här skrev jag då: ”’Antalet enheter som är självstyrande respektive drivs som intraprenader, ska redovisas i bokslut 2007.’ Så står det i ett av de mål som kommunfullmäktige angivit. I ingen av de redovisningar som jag tagit del av har någon redovisat hur arbetet för fler ”enheter som är självstyrande” har gått. Alla har handlat om antalet intraprenader, för det är ju så enkelt att mäta. Men jag tycker nog att det egentligen är viktigare att jobba för mer självstyrande enheter, eller hur?”