[Vårdstämman07] Anki Hansson som arbetar med demenssjuka äldre i Göteborg berättade om sagoberättandet för dementa som hon, för femte terminen, arbetar med. Resultatet är att de dementa mår bättre, särskilt under sagostunden. Men även de livliga som i vanliga fall knappt kan sitta still sitter och tar det lugnt. De gamla öppnar sig och kopplar till det som hänt i deras liv. De blir lugna en stund och personalen. Om det leder till några förändringar i sjukdomsbilden återstår att forska kring. En gång i veckan samlar Anki Hansson 8-9 personer med demenssjukdom. I cirka en och en halv timme sitter de tillsammans i en ring och Anki börjar med sin berättelse. När hon har berättat sagan lyssnar man lite på lugn musik och tar det lugnt. Sedan är ordet fritt och de dementa får chansen att berätta om sina liv.Eftersom det är viktigt att de dementa blir sedda nästan hela tiden krävs en eller två personer ur personalen och det är samma grupp dementa hela terminen (nuvarande grupp är inne på sin andra termin).

Anki Hansson konstaterade att det finns en anledning till att människor i alla tider har använt sagoberättandet som ett sätt att omvandla och bearbeta smärtor och händelser. Sagor är helande och läkande och om karaktärerna är någorlunda löst hållna ges också möjlighet för lyssnaren att fylla i själv. För att ge så stor möjlighet som möjligt för de demenssjuka att engagera sig poängterar Anki Hansson att det handlar om berättande – inte att läsa sagoböcker. Sagorna måste dessutom engagera den person som berättar dem.