Jag passerade några strejkande barnmorskor som uppmärksammade att det är internationella barnmorskedagen idag. Jag stannade till och hejade lite och önskade dem lycka till med att få upp lönerna. Jag kunde dock inte låta bli att påpeka att jag inte håller med om kravet om höjd ingångslön. De höll inte med mig (de tyckte att ingångslönen borde vara minst 30000).
Så här tänker jag: Jag tycker att det viktigaste är att den enskilde kan se att det finns möjlighet att höja sin lön, i första hand beroende på att man gör ett bra jobb och bidrar till verksamheten. Därför är det viktigare att löneutvecklingen är bra än att ingångslönen höjs.
Jag tycker att löner ska sättas så lokalt som möjligt, helst ska varje enskild anställd känna att hennes/hans insats syns och värderas (att alla aldrig kommer att vara nöjd med sin lön är något annat – även om man kan vilja ha högre lön kan man vara nöjd med processen, och tycka att man fått förståelse och att man är överens om grunderna i lönesättningen).
Vårdförbundet har varit banbrytande på detta område, sedan konflikten 1995 har man arbetat för individuell lönesättning som bygger på den enskildes kompetens och bidrag. Och egentligen har man varit överens med arbetsgivarna (både i kommuner och landsting och i privat sektor) om att det där är ett bättre sätt att sätta lön – det är bra för löneutvecklingen (siffrorna stöder det) och det är bra för verksamheten (att lönen kan höjas om man kommer på ett smartare sätt att jobba är en viktig drivkraft). Tyvärr har inte arbetsgivarna stått upp för överenskommelsen: runtom i landet (även här i Örebro) har centrala direktiv omöjliggjort verklig lokal lönesättning.
För idealmodellen förutsätter en hel del: för det första måste den som sätter lönen (normalt en lönesättande chef) ha koll på vad den enskilde gör (det fungerar alltså inte om det är en central personalavdelning som bestämmer lönerna) och för det andra så måste den enskilde få ett ordentligt lönesamtal (eller rättare: lönesättande samtal). Dessvärre är det få inom kommuner och landsting som får vare sig ordentligt lönesättande samtal eller har en chef som har mandat att sätta lön.
Anledningen till att jag är emot att man lägger för mycket kraft på ”ingångslönen” är att det minskar möjligheten för en verklig lönesättning baserad på var och ens bidrag till verksamheten. Enkelt uttryckt: Om man lägger löneökningarna på att ge alla nyanställda högre lön kommer det innebära att de som bidrar mest med sin erfarenhet, med sitt engagemang och med sitt kunnande får mindre möjlighet att göra lönekarriär. Och i allmänhet innebär det att den högsta lönen blir lägre än den annars skulle varit.
Jag tycker att konflikten mellan Vårdförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting är tråkig. Dels för att en strejk är leder till försämringar i vården, dels för att strejk är ett dåligt sätt att förhandla och dels för att det alltid är svårt att avbryta en strejk utan att den leder till missnöje från medlemmarna och misstroende mellan arbetsgivare och fackliga organisationer.
Och det tråkigaste av allt är att jag på många sätt tycker att det är arbetsgivarna som tvingat ut Vårdförbundet i en helt onödig strejk. Arbetsgivarna har genom sin ovilja att stå upp för avtalet och genomföra verklig lokal och individuell lönesättning (med lönesättande samtal) förstört en process som pågått sedan mitten av 90-talet. Och kanske därmed tvingat Vårdförbundet tillbaka till en gammaldags syn på lönebildning. Jag tror inte att det var arbetsgivarnas mening, men jag tycker nog att någon kunde ha räknat ut att det var det som skulle hända.