Jo, jag överdriver. De flesta rikspolitiker ser helheten, de är kloka och har koll på vilka effekter lagar och regler får. Men likväl är det så att när riksdagen stiftar lagar (och i vissa fall när regeringens företrädare agerar – återkommer till det senare) så ser de inte alltid konsekvenserna på helheten.

De flesta som kan något om miljö- och klimatfrågor vet att förtätning av städer är klokt. Det är billigare, mer socialt hållbart och en förutsättning för att hantera befolkningstillväxten. Täta städer skapar förutsättningar för service och folkliv, bidrar till mångfald, kreativitet, möten och förståelse. Men framförallt är det klimatsmart. I täta städer kan fler låta bilen stå hemma och ta sig fram på andra sätt. I täta städer kan man bygga ut effektiv kollektivtrafik, där är det lätt att promenera och cykla och där blir resorna till affären kortare. Samtidigt är det fler som använder gator, vatten- och avloppsledningar och annan infrastruktur som är nödvändig. Det är bra både för jorden och för skattebetalarnas plånböcker. (Här kan du läsa mer om hur jag tänker om stadsplanering och täta städer.)

Men ändå envisas den nationella nivån (politik och statliga myndigheter) med att uppmuntra glesa städer och motarbeta tät bebyggelse. Låt mig ta två exempel:

1. Lagen om allmänna vattentjänster är ett klokt försök att skydda vårt vatten. Men utformningen av lagen uppmuntrar utglesning; att nya hus byggs på långt avstånd från gemensam service och gemensam infrastruktur. Det leder till att kommunen får ansvar för att dra fram vatten och avlopp, och när det sker ökar värdet på fastigheterna (samtidigt som ägarna tvingas göra stora investeringar) vilket påskyndar omställningen av fritidshusområden till fast bebyggelse och påskyndar glest byggda hussamlingar (lagen innebär att kommunen kan bli tvungen att ordna vatten och avlopp så fort det finns 10-20 hus hyfsat samlat – oavsett hur långt bort de ligger). (En annan sida av detta är att sommarstugor snart är förbehållet de rika, de enkla fritidshusen omöjliggörs, Aftonbladet skrev nyligen om det.)
2. Dagens nationella bullerregler hindrar byggande, särskilt förtätning av stora städer. Med dagens bullerregler skulle inte Örebros stadskärna kunnat byggas, lika lite som andra större städers. Kraven på att man ska kunna sova med fönstret öppet även mitt inne i stan (jo, det är på riktigt ett krav i nationella riktlinjer) gör att många byggen omöjliggörs på grund av vad som är tekniskt möjligt eller vad som helt enkelt är ekonomiskt försvarbart.

Sveriges Kommuner och Landsting har börjat höja rösten mer när det gäller bullerreglerna. Det är bra. I en rapport som de precis presenterat konstaterar de att ”minst 9 100 lägenheter skulle kunna byggts de senaste fem åren om inte riktvärdena och de allmänna råden för utomhusbuller och dess tillämpning varit som de är”. Så här skriver SKL angående rapporten: ”Bostadsbristen är växande hinder för städer och samhällen att utvecklas. Det går inte att bygga i våra städer och samtidigt klara nuvarande riktvärden för buller. Naturvårdsverkets allmänna råd fungerar inte för att bygga täta och klimatsmarta städer och tätorter. En granskning från Riksrevisionen 2009 visar att regeringens och myndigheternas motsägelsefulla regler om buller har bidragit till en ineffektiv och osäker plan- och byggprocess. En ändring av regelverket för buller måste till genast. Hur länge ska kommunerna och den bostadstörstande allmänheten behöva vänta?” (Rapporten finns här)

Lagarna, reglerna och riktlinjerna har goda syften. De ska skydda vattnet och miljön och de ska minska bullret. Det är viktiga mål som vi alla måste arbeta ännu mer med framöver. Men vi måste också se att reglerna ibland får oväntade och oönskade följder. Och så är det med både tolkningen av Lagen om Allmänna vattentjänster och riktlinjerna för utomhusbuller. (Ett annat exempel gäller riktlinjer för hur många kvadratmeter uteyta det ska finnas på förskolor och skolor – ännu en fyrkantig nationell riktlinje som skapar problem.)

En del av problemet är att rikspolitiken inte är utformad för helheten, den är uppdelad på de olika områdena och då är risken stor att man missar att se de här sambanden.

Att Sverige för tillfället dessutom har en fullkomligt oduglig bostadsminister (Stefan Attefall) som ägnar all sin tid åt att tillsätta utredningar, skryta om alla utredningar han tillsatt och skylla på andra, gör inte saken bättre. (Här finns socialdemokraternas alternativ, hur vi vill få fart på bostadsbyggandet.)

PS: Bostadsminister Stefan Attefall brukar påstå att det låga bostadsbyggandet är kommunernas fel, att kommunerna är för långsamma och för fyrkantiga så att detaljplaner och bygglov inte kommer fram. Ifall någon skulle tro honom kan jag väl bara konstatera att målet i Örebro är 600-700 nya lägenheter per år och att vi denna mandatperiod klarat den kommunala delen av det (att anta detaljplaner som bestämmer vad som får byggas) med råge (2011: planer för totalt 750 bostäder, 2012: planer för totalt 1100 bostäder). Jag vet att det ser ungefär likadant ut i andra kommuner av Örebros storlek. Hindret för bostadsbyggandet är inte kommunerna; det är en passiv regering och en vikande ekonomi.